.

Nu är jag tillbaka, varit helt under isen hela helgen, haft feber och knappt gjort annat än att sova, sova, sova.
Känner mig inte helt 100 ännu, men försöker knåpa ihop ett inlägg iaf.

När jag kom upp i sena tonåren började jag få vänner som var mer som jag i flera avseenden. Inte bara vad gäller musiksmak och humor, utan folk som kunde relatera till saker som jag trodde jag var helt ensam om.
Tex Jakob, när han berättade att han hatar att prata i telefon. Jag trodde att jag var den enda som inte vågar svara i telefon när det ringer från okända nummer. Och som helst inte vill prata i telefon med någon, utan ser SMS-funktionen som en skänk från ovan, önskar jag kunde utföra alla mina telefonärenden över SMS.
Jakob gick på någon utredning då när vi lärde känna varandra för 10-12 år sen. I samma gula hus dit jag senare skulle gå för att få min utredning gjord.
Han fick massor med diagnoser, han minns nog inte ens alla själv, men damp var nog den största. Men den diagnosen ville dom ge alla ungar som inte uppför sig "normalt" på den tiden känns det som.

Jag själv fick otaliga diagnoser, några av dom jag kan minnas är manodrepressiv som senare bytte namn till bipolär, självklart insomnia och en massa annat som jag har förträngt nu. Mina papper från den tiden i psykvårdens våld lämnar fler frågor än svar. Det gjordes aldrig några seriösa försök att få mig utvärderad, det var mer som att dom slog lite i sina medicinska böcker, lekte olde, dole, doff och bara tog det dom tyckte "passade in" på vilket humör jag var på för stunden.
Var jag trött och vresig var jag sucicidel (självmordsbenägen) var jag nyvaken och pigg var jag lucid men med inlärd passitivitet. Att jag inte var arbetsduglig var dock alla överens om, så ibland gällde det bara att hitta giltig grund för sjukskrivning kändes det som.

Jag har spenderat så mycket tid hos dessa läkare så jag kan inte låta bli att vara lite bitter såhär i efterhand.
Det började med skolsyster, sen skolkurator, sen BUP (men där stormade jag ut efter 2 möten för att aldrig återvända då jag kände det som om häxan i läkar-rock förlöjligade sig över mig) sen vuxenpsyk. Från att jag var runt 7 år tills jag var 29 har jag haft ständig kontakt med någon form av psykolog eller terapeut. Men ingen såg, fattade eller ens misstänkte.

Men så när jag var mitt i mitt förhållande med Jonas och mådde allmänt pissigt så hittade jag Lena på nätet. Lena är en punkare och flata i Stockholm. Hon är ca 16-17 år äldre än jag, och hade således varit ung under den tiden jag önskat att jag varit ung.
Vi började prata, antagligen om musik och jag upplevde något som aldrig hänt varken före eller efter. Det här att träffa en helt ny människa och inom loppet av någon timme känns det som man känt denna person i ett annat liv och bara gått runt i detta liv och väntat på att mötas igen. Det är väl det vissa människor kallar tvilling-själ? Tema för otaliga trista romantiska komedier, jag vet, men det fanns inget sånt med i bilden här, visst älskar jag henne, men jag har aldrig varit kär i henne på något romantiskt vis. Även om jag var lite osäker innan vi träffades i verkligheten på om jag kanske skulle bli jättekär, men det blev jag inte.
Hon var, och är, bara en underbart skönt knäpp människa som jag känner jag inte behöver bygga upp en skyddsmur för att hålla ute. Hon kunde få se mitt innersta psyke helt naket utan att det skrämde mig, för hon var som jag.
Vi kan prata om allt, både den mest smärtsamma sorg och dom knepigaste kärleksbekymren. Och det finns nog ingen annan människa som kan få mig att skratta så som hon kan. Vi är så lika så det ibland känns som om vi delar hjärna. Vi har samma konstiga humor, samma förkärlek för vissa ord, vi älskar katter, lyssnar på samma musik, läser samma böcker, ser samma filmer och Tv-serier.
Minns ett tillfälle då vi hade ett internskämt om en bajsnödig Angus Young som vi båda satte som status inne på QX. Hon fick ett mail från någon snubbe som började fråga om bajs-sex. Hon drev hårt med honom utan att han fattade någonting. Då skrev plötsligt jag till honom, drev med honom ännu hårdare och avslutade med "Då kan vi tyvärr inte stå till tjänst för närvarande. Men vi tackar för samtalet och skulle det uppstå några problem hänvisar jag till vårat huvudkontor i Stockholm. Ha en trevlig kväll!"
Vi satt och skrattade hysteriskt och han var så snopen så han nog glömde bort allt snusk han hade i tankarna när han först kontaktade Lena.

Det var en annan sak med Lena. Hon delade många av mina små egenheter som vi såhär i efterhand vet är relaterat till Autismspektrat. Både hon och hennes son genomgick varsin Neuropsykologisk utredning. Det visste jag ju vad det var på ett ungefär, Jakob hade ju gjort en sådan tidigare.
När utredningen var slut visade det sig att Lena har Atypisk Autism och ADHD och hennes son har AS. Hon började peppa mig att jag skulle be att få en utredning gjord jag med, eftersom hon känner igen så mkt av sig själv i mig och inte ville jag skulle behöva vänta tills jag var över 40 för att få det gjort, som hon fick göra.
Det var alltså varken läkare, kurator eller psykolog som såg min AS först, det var min bästa vän!
Så jag gick till Psyk-kliniken i Borlänge där jag bodde då och tog upp detta med min psykolog. Denna psykolog tyckte jag mycket om, han fick mig att skratta åt eländet istället för att deppa ihop, men tyvärr måste jag säga att han var väldigt tveksam. Vi kom överens om att det kanske var bäst att börja med utredningen efter flytten till Gotland som jag börjat planera då. Så det stod still länge, men under tiden började jag såklart läsa så mkt jag kunde finna om AS. Och visst verkade det som om mycket stämde in.

Flytten blev till sist av och en månad innan jag skulle fylla 29 mötte jag en sköterska på öppenpsyk i Visby. Hon insisterade att min mamma skulle vara med på mötet. Hon satt stelt i en stol med bister min och förde anteckningar. Minns inte hur hon såg ut, när jag försöker se hennes ansikte i minnet tänker jag på en föråldrad  syster Mildred Ratched från Gökboet. Hon ställde frågor som jag inte ville besvara inför min mamma. Men jag var tvingad att göra det. Efter någon timme lade hon ifrån sig sitt block och sa med överlägsen min "jaha, du hoppas på AS du... Men då kan du lika gärna gå hem igen! Jag jobbar med personer med AS dagligen, jag kan se att du inte har det!" Hennes totala arrogans gjorde mig både häpen och arg. Jag kvävde en giftig kommentar om att ifall hon har aspie-vision så är det ju konstigt att hon bara är en bitter sköterska och inte vunnit Nobelpris. Visst är det typiskt att dom gånger man har ett svar värdigt Groucho Marx kan man inte använda det?!
Men jag var envis som synden, jag tänkte inte låta hennes jävla övertro på sig själv stå ivägen, jag visste att jag hade RÄTT till en undersökning om jag ville ha en och den där torra gamla reptilen skulle inte få stoppa mig!

Och en undersökning fick jag.
Mer om den i nästa inlägg.


Avslutar med en sång från fina Stefan Sundström. Som säkert har, eller borde ha, nån skön bokstavs-diagnos han med, när jag tänker efter.
Take it away, Steffe!