.

Detta blir ett inlägg som jag inte alls hade planerat, men fick ett sorgligt besked i morse.

En ung man som jag sett lite ytligt på ett visst internetforum under många år och sedan i Januari utvecklat en mkt givande relation till hittades död i sin lägenhet i Onsdags. Har väntat och önskat att han skulle logga in och tillkännage det största practical joke han någonsin utfört (han gillade sådana) men det kommer han inte göra. Hans pappa hittade honom, så uppgifterna kommer från hans familj.

 

Av respekt av för både honom och hans familj kommer jag inte nämna hans namn i detta inlägg, inte heller lämna några snasiga detaljer runt självga dödsfallet, men det jag kan säga är att hela vår relation började kring denna blogg. Han var nämligen en av dom första som läste den, och genast kom med sina tankar kring vad jag skrev.

För nästan varje inlägg som jag skrivit här har jag fått en djupgående analys med hans egna tankar, funderingar och frågor kring dom ämnen jag tagit upp. Och inte sällan har han kommit med förslag på ämnen, skickat länkar till artiklar med mera. Så jag skulle nästan kunna säga att min musa har dött och lämnat mig i stor sorg. Det var ingen kärleksrelation, jag undviker ju sådant och han var homosexuell, så det var bara ren vänskap.

 

Jag träffade honom aldrig i verkligheten, men eftersom jag uttrycker mig bäst i skrift och han var så full av åsikter, tankar, poesi, musikalitet och kreativitet så han nästan blev manisk ibland så känns det nästan som vi delat lägenhet på ett intellektuellt plan. Och vi talade om allt, inte bara om AS (som han själv sa att han hade vissa drag av, även om nog ingen psykolog skulle ge honom diagnosen) utan samtalen kunde flyta ut i alla möjliga riktningar, ibland på skoj och ibland på blodigt allvar.

Det finns vissa människor som man genast kan känna förtroende och samhörighet med, även utan att ha träffat dom, och han var för mig en sådan, och jag hoppas han uppskattade min existens lika mycket som jag uppskattade hans.

 

Och jag känner att det finns ännu saker jag vill höra hans åsikt om, men jag antar att nu får jag lära mig att leva utan den. Men jag är i alla fall glad att jag för ungefär en månad sen på mitt tafatta vis förklarade hur mycket jag fann våra samtal psykiskt stimulerande och hans värdesatte hans åsikter. Han blev glad när jag sa det.

 

Han skulle inte gilla att få en massa hyllningar, för han var ingen skrytsam och egenkär person, men jag tror han ändå skulle bli lite glad om han läste dom, så jag tänker hylla honom i alla fall.

Han var ovanlig på många sätt, otroligt bildad (kunde tex börja skriva på latin eller grekiska rätt vad det var) men samtidigt aldrig hånfull mot folk som frågade vad orden betydde.

Han var högst intelligent, men hade stort tålamod med personer även om dom tjafsade emot honom och sa emot sig själva. Till och med när dom gick på honom med personangrepp så försökte han resonera.

 

Det som gjorde mig mest chockad utöver att han dött var att han bara var 24 år gammal. Han hade inte angivit någon ålder på sin sida och att döma av visdomen jag såg i hans ögon och hans mogna sätt att bete sig hade jag gissat på att han var i min ålder, kanske tom några år äldre.

Men han hade en gammal själ. Han hade sagt själv att den var lika gammal som universum och nog kunde jag få känslan att jag nästan satt och samtalade med någon av dom stora tänkarna från antikens Grekland ibland när vi pratade.

 

Min musa är död, men jag kommer inte sluta skriva, då skulle han bli besviken på mig. Så jag sänder en kärleksfull tanke till hans vänner och familj, och när jag kommer till Nangijala, eller Valhall om man så vill, så ska jag höja en skål och dricka med min förlorade vän.

Jag fick bara känna honom ”på riktigt” i lite drygt 4 månader, men tror jag aldrig kommer glömma honom.

Frid vare med dig, broder! Avslutar med Lars Demian, som faktiskt är mycket lik den här unga mannen.

 

Först och främst: ni får ursäkta mig så mycket att jag inte skrivit på ganska länge, men jag blir alltid så stressad och trött på våren. Har uppslag för flera olika inlägg, men kommer liksom inte igång mer än till förvärkar,  dvs virriga tankar kring struktur, ordval och vad jag vill få fram. Men skall strax köra in dom på mitt mentala BB och försöka få igång förlossningen, leta efter hålet i pappret som den gode Stephen King sade.

Men nu när det strömmat till ett helt gäng nya läsare, både Svenska och faktiskt några från Norge med så kände jag att jag kan dra igång en ny frågestund!
Jag hade ju en för några månader sedan, dom svaren kan ni läsa här.

Men ställ era frågor i kommentarer, ni kan vara anonyma om ni vill, och eftersom alla kommentarer granskas innan publicering så kan ni säga till om ni vill att era frågor skall vara osynliga tills den dag jag svarar på dom.

Frågorna kan röra Aspergers Syndrom, men vill ni kan ni även fråga om mina åsikter i vissa frågor, eller om mig som person. Men ställer ni frågor om mig så kan det hända att det kommer vissa saker som blir för personliga och jag inte känner mig helt bekväm att svara på, tex när det gäller mina relationer till specifika människor. Då kanske jag gör bedömningen att jag inte kan svara pga respekt för den andra inblandade, men som sagt försöker jag vara så brutalt ärlig jag bara kan i denna blogg.

Så börja fråga nu!

Ett kort inlägg bara, ett längre är under konstruktionsarbete i mitt huvud, men kände ändå jag ville slänga upp en liten kommentar på vad folk säger.

Ibland hör man ju nämligen folk prata om "människor som lider av Aspergers Syndrom". Vilket både gör mig lite störd och lite fnissig. För min barndoms stora idol Pippi Långstrump (som i min åsikt, tillsammans med Ronja Rövardotter är en mkt bättre förebild för småflickor än många andra) uttryckte det hela så fint en gång.

Jag lider inte av min AS, jag gillar den!

Detta inlägg kommer handla om något som det, såvitt jag vet, inte finns några vetenskapliga bevis för, bara min helt personliga teori.

Nämligen Aspies och Autisters speciella förhållande till djur.

 

Det kan röra sig om katter, hundar eller mer exotiska och ovanliga djur som råttor, ormar, ödlor etc. I stort sett alla typer av djur som vi människor delar våra hem och våra liv med.

Nästan alla Aspies jag känner har iaf ett husdjur och alla säger samma sak: ”jag tycker bättre om djur än människor”.

 

Jag bad min LSS-person följa med mig till veterinären nu i veckan då min katt skulle vaccineras. Efteråt sa hon att hon var jätteimponerad över hur jag kommunicerade med min katt och hur öm och kärleksfull jag är mot honom, och han är mot mig. Och att han var så lugn i min närvaro att han kunde sitta i mitt knä i väntrummet fast det var tre hundar och en annan katt där. Och att hans kelsjuka beteende mot mig i sin tur hade den effekten på mig att min sociala fobi var mindre tydlig, istället för att sitta och se rädd ut och svettas kunde jag fokusera helt på honom och ignorera främlingarna i väntrummet.

 

Och där tror jag hela orsaken att vi älskar djur ligger. Att vi lever i en värld fylld av människor som för oss är väldigt förvirrande. Vi har stora problem med att kommunicera med andra personer, eftersom människor inte alltid säger vad dom verkligen tycker och tänker, utan använder sig av anisktsuttryck och kroppsspråk som vi inte kan tolka. Samt att människor ljuger, sårar och är medvetet elaka. Människor är helt enkelt svåra att förstå sig på, och att ha en fungerande relation till en annan människa är något som är mycket svårt för oss.

 

Men skillnaden med djur är att även om dom inte kan tala ett språk vi förstår, med ord, så kan dom ändå få oss att förstå dom eftersom dom inte besitter de egenskaper hos människor som är förvirrande för oss. Jag tar nu katter som exempel eftersom jag levt med katter under 28 av mina 30 år. Om en katt ogillar dig så märker du det, då undviker den nämligen dig, eller så morrar och fräser den när du närmar dig. Om en katt gillar dig så märker du det med, för då kommer den och vill kela med dig. När man lär känna en katt så börjar man även förstå deras språk om man lyssnar efter tonarter i jamandet samtidigt som man studerar ansiktet och hållningen.

Jag kan lätt se om min Groucho är arg, något som jag har mycket svårt att avgöra hos människor då jag blandar ihop sorg och ilska. När han är arg så burrar han upp pälsen så han ser så stor ut som möjligt, samtidigt som han smackar med munnen och ger ifrån sig molanden och morrningar. Detta inträffar nästan varje gång han ser en annan katt som närmar sig hans revir (min uteplats)

Samma sak när han är glad, då går han med självsäkra steg, svansen högt och öronen riktade framåt, samtidigt som han glatt jamar i ett högre tonläge. Och han visar klart och tydligt vad han vill. Om han vill gå ut går han till altandörren, krattar på den och skriker tills jag kommer med selen, då vänder han och går och ställer sig framför mig belåtet spinnande när jag sätter på honom den.

 

Och den stora skillnaden är ju som sagt den att djur inte snackar skit om dig bakom din rygg, är elak mot dig, manipulerar dig eller avsiktligt sårar dig. Därför tror jag att så många Aspies och Autister ser sina husdjur som så mycket mer än ”bara ett djur”. Dom är våra vänner, familjemedlemmar, barn.

Därmed inte sagt att det inte finns NT-personer som även dom har fina förhållanden till sina djur, det gör det ju utan tvivel, men jag tror ändå att djur betyder lite lite mer för oss som inte förstår människor.

Såg en väldigt fin dokumentär för några månader sedan om en Autistisk pojke som knappt kunde prata, inte kunde gå på toaletten osv som när han första gången han mötte en häst gick igenom en omedelbar förbättring på alla områden. Ni kan läsa mer om den (på engelska) här: http://en.wikipedia.org/wiki/The_Horse_Boy. Rekomenderar er varmt att se på den om ni kan hitta den någonstans eller om den visas på tv igen.

Och vad den pojken och hans föräldrar upplevde verkar ge stöd åt min teori.

 

Avrundar detta inlägg med ett collage på alla katter jag levt med och älskat under mitt liv plus några bilder på min älskade Groucho, min andra alldeles egna katt (den första var den långhåriga svatvita tjejen på dom sista 4 bilderna i collaget, hon hette Selina efter Burtons Catwoman, henne tvingades jag avliva pga canser 5e April i fjol)

Övriga katter är i orningen ni ser dom Tusse, Frida och Gustav (syskon som vi skaffade när jag var 1 år. Gustav blev påkörd när jag var 16) Nancy och Sessan (systrar. Nancy älskade mig över allt annat men dog av någon sorts leukemi för 5-6 år sen, Sessan bor ännu hos mina föräldrar) och Findus (en vildkatt som min mamma tog sig an, han fick dock någon njursjukdom och fick avlivas)

 

Folk brukar fråga vad som är skillnaden på en person med AS och en NT (neurotypisk). Jag brukar säga att det är skillnader som kan verka små på ytan, men som försvårar mycket för oss med AS.

 

Här kommer en hopdiktad dag för att förklara hur jag fungerar, den dag med alla dessa faktorer har aldrig inträffat, men allt jag skriver HAR hänt mig i verkligheten, sammanför dom till samma dag för att måla en så tydlig bild som möjligt.

 

 

Jag vet inte hur mkt detta skiljer sig från er som är NT, men såhär kan alltså en dag se ut i mitt liv.

Har inte följt med så noga i nyhetsflödet på sista tiden, jag har helt enkelt för mkt att göra i mitt egna liv, men har inte undgått något om att skolpersonal någonstans blev beordrade att kalla barnen Hen istället för han eller hon.

Detta kom troligen i kölvattnet på att tvångssteriliseringen av personer som ska genomgå könskorrigering äntligen slopades. Plötsligt ska lilla landet falukorv som tidigare inte brytt sig nämnvärt om transpersoner vara så politiskt korrekta vad gäller transfrågor så dom blir förstoppade på kuppen.

 

Jag har ett antal vänner och bekanta som är transsexuella, andra som redan genomgått operationen. Alltså vad som brukar kallas både pre-op och post-op. Och jag har talat med dom om hur det känns att gå runt med ett biologiskt kön som inte matchar vad dom känner att dom är. Något som ingen som inte är TS kan förstå till 100% så be mig inte förklara det.

 

Även om jag vet att mina vänner gärna sluppit bli kallad ”han” eller ”hon” som barn så tror jag inte att tvinga på alla barn att bli kallade hen är lösningen. Då pekar man på ett mer direkt och inte nödvändigtvis positivt vis ut dom barn som inte känner sig tillfreds med sina könsorgan. Lösningen är inte att inpränta i barnen ”lilla Lisa vill vara lilla Lars, så nu ska hon inte kallas hon längre, utan hen, och för att det inte ska bli orättvist måste alla kallas hen från och med nu!”

Förstår ni hur jag menar? Dom andra barnen börjar se lilla Lisa som Lisa och inget annat, hon ska inte komma och tro att hon är något, hon ska inte tro att hon kan bli något, framförallt inte att hon kan bli Lars!

Jag är helt för att få unga TS att känna sig tillfreds med tillvaron från en så ung ålder som möjligt, veta att dom kan med medicinsk hjälp förändra sin situation, men det måste göras med undervisning. Både av barnen och dom vuxna som har barn runt omkring sig.

Nu var jag här igen, skolans ansvar!

Att peka ut olikheter för barn och sedan låta saken bero är sällan den bästa lösningen.

 

Sen tycker jag att ordet Hen är ganska fult. Jag använder det bara ungefär som följer ”då får du gå till din piercare och be hen titta på det” När jag inte vet en persons kön är det lättare att dra till med ”Hen” istället för ”han eller hon”

Hin är ett finare ord med ungefär samma mjuka klang som Han och Hon, men tyvärr är det ju upptaget. Hun är väl det enda icke upptagna ordet som låter bra när det kommer ut, men det liknar (iaf på gotländska) Hon för mycket när man hör det.

 

Själv då? Hur är det med mitt biologiska kön och mitt känslomässiga? Det är lite både och eller varken eller. Jag känner mig varken 100% kvinnlig eller 100% manlig. Som barn hade jag en period då jag verkligen ville vara pojke och mådde väldigt dåligt för att jag inte var det. Men det växte jag ifrån ungefär samtidigt som min mamma gav upp helt i sina försök att klä mig som en liten docka. Ville hon fläta mitt hår så ville jag klippa av det, ville hon klä mig i känning med skinande vita strumpbyxor så hade jag inom en timme skrapat sönder strumpbyxornas knän så dom var fulla med jord och blod alternativt petat upp stora maskor.

När jag började närma mig puberteten blev jag en omisskännlig pojkflicka. Håret kunde eventuellt få vara långt, tills jag tröttnade på att ha det killande i nacken å kapade av det. Men jag använde inte kjol eller klänning en enda gång från att jag var runt 12 tills jag var 19. då började det gå upp för mig att jag kunde kanske vara lite feminin i alla fall, fast på mitt eget vis. Dock känner jag mig alltid naken när jag bär sådana plagg, så det blev mest byxor iaf. I skrivandets stund har jag en klänning och en kjol. Skulle aldrig gå utanför lägenheten med någon av dom på mig, men jag kan lufsa runt i dom hemma när det är olidligt hett på sommaren.

Min filosofi kring det hela att jag är en människa, som råkar ha en kvinnlig kropp men den betyder inget för mig. Vaknade jag i morgon och hade genom något magiskt under förvandlats till man skulle jag nog inte bry mig så mycket om det, när den första förvåningen lagt sig. Jag är den jag är, en människa med både manliga och kvinnliga egenskaper. Nä, skit i det där med manligt och kvinnligt, kalla det istället mänskligt!

 

Ni ska få en bildsvit med foton på mig från att jag var ca 5 år tills för något år sen. Vad ser ni på dessa bilder? En flickaktig flicka? En pojkflicka? En pojke?

Jag ser mig själv, en människa som vägrar vara bara ett könsorgan.

Så får ni möjlighet att beundra min tvivelaktiga skönhet med.