.

Här kommer inlägget med svar på era frågor. Det blev ganska långt, men ni kan ju hoppa över frågor som kanske inte intresserar er.

Dom är skrivna i den ordning jag fick dom. Kommer troligen göra om detta längre fram, så om ni känner ni har följdfrågor behöver ni inte oroa er, ni kommer få svar på dom med.

Dembo frågade: Hur är AS det är inte som i filmen i rymden finns inga känslor eller?

Svar: Både ja och nej. Att Simon i den filmen har AS råder det ju inga som helst tvivel om, men då det ju är en komedi så är allting lite överdrivet. Han har alla svårigheter en person med AS kan ha, samtidigt. Jag känner ingen med AS som har alla symptom. Men som flesta med AS kan nog ändå känna igen sig i alla fall delvis. Som det här att han slår till folk som rör vid honom, det känner jag igen. Jag slår inte folk, men hade jag bara handlat helt på impuls utan att tänka skulle jag nog göra det. Däremot är det en sak som är väldigt tvärt emot hur AS är, nämligen det här när han sitter i tunnan och låtsas vara ute i omloppsbana runt jorden. Barn med AS leker så gott som aldrig låtsas-lekar.

Koibito85 frågade: Sen undrar jag lite om det här med sjuk/aktivitetsersättning. Jag har själv jobbat i ett år (med lönebidrag) och varit arbetslös i sammanlagt 2,5 år och det känns som att jag aldrig kommer att få ett jobb, vilket känns läskigt. Har det varit liknande för dig, och isf hur känns det?

Svar: Ja, jag är väl i en någorlunda liknande situation, men jag har varit arbetslös längre. Just nu går jag i väntans tider när Försäkringskassan ska fatta beslut om mig. Men pga att jag även har väldigt stark Social fobi så är det omvänt för mig, jag är inte rädd att aldrig få jobb, jag är livrädd för att tvingas ta jobb och kastas in i en situation med främlingar som jag inte har någon kontroll över. Mina sömnstörningar gör ju inte det hela lättare heller. Vet jag att jag måste upp och passa en tid följande dag så har jag först svårt att somna, och är det mindre än 4 timmar kvar tills jag ska upp så vågar jag inte somna alls och detta har i sin tur lett till att när jag gick i skolan, eller ännu värre hade ett jobb och skulle få löneavdrag om jag uteblev så kunde jag gå helt sömnlös i 4-5 dygn och vara jätte-stressad hela tiden, tills jag mer eller mindre rasade ihop och när jag väl gjorde det sov jag ofta upp till ett helt dygn. Det är inte lätt att vara arbetslös i Sverige idag, och jag vill inte behöva leva som jag lever, att behöva vända på varje krona hela tiden. Men som läget är nu finns det inga alternativ för mig.

Alexander frågade: En intressant sak, kan ju vara hur olika människor skiljer sig ifråga om vilka uttryck som Aspergers Syndrom tar sig. Som du redan har nämnt, stämmer ju inte alla "symptom" in på alla som diagnostiseras. Om du känner andra personer som har diagnosen osv. kanske det vore intressant att utveckla lite om vad som skiljer och vad som förenar olika personer med Asperger. Hur få av diagnoskriterierna måste vara uppfyllda för att diagnosen ens ska kunna ställas?
Och exakt hur skiljer sig Asperger från andra former av högpresterande Autism?
Lite fallexempel kan vara intressant; liksom om du känner till personer med multidiagnos som inkluderar Asperger. Hur påverkar det?

Svar: Det finns vissa kriterier som måste uppfyllas. På Wikipedia kan man läsa följande:

Aspergers syndrom definieras i avsnitt 299.80 av Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders (DSM-IV) med sex huvudsakliga kriterier:

1. Kvalitativt nedsatt förmåga till social interaktion,

2. Begränsade, repetitiva och stereotypa mönster i beteende, intressen och aktiviteter,

3. Betydande nedsättning av funktionsförmåga i viktiga avseenden,

4. Ingen betydande försening av den allmänna språkutvecklingen,

5. Ingen betydande försening av den kognitiva utvecklingen såsom nyfikenhet på omgivningen, eller i utvecklingen av för åldern adekvata vardagliga färdigheter eller adaptivt beteende (utöver social interaktion) under de tre första levnadsåren.

6. Symptomen kan inte bättre förklaras av en annan specifik genomgripande störning i utvecklingen, eller av schizofreni.

Sedan finns det olika listor uppdelade i flera underkategorier där varje kategori har låt oss säga tio punkter där minst 3 måste uppfyllas. Men vilka 3 av dessa man uppfyller är ju olika från person till person. Som jag förstått ligger den största skillnaden mellan könen, speciellt under barndom och tonårstid. Pojkar med AS får oftare vredesutbrott när saker och ting inte går som dom vill medans flickor tenderar att vara mer inåtvända. Sen kan man ju diskutera om det har med själva diagnosen att göra eller bara handlar om vanliga könsroller, men jag tror ändå inte könsrollerna är hela förklaringen. Visst har flickor lärt sig att inte ta plats, men jag tror AS-flickor tar ännu mindre plats än flickor utan AS om du förstår.

Vad gäller högfungerande Autism så säger vissa att det bara är ett annat ord för AS, medan vissa hävdar att diagnosen är mer Autistisk, vilket ju vore ganska självklart. Men det beror nog väldigt mycket på vilken psykolog som ställer diagnosen med tror jag. Min bästa vän har ju som jag redan nämnt diagnosen Atypisk Autism, som väl är ungefär samma sak som högfungerande Autism, men i ärlighetens namn tycker jag inte hon är ”värre” än vad jag är. Så min personliga teori är helt enkelt att högfungerande Autism är samma sak som AS, mer eller mindre. Det talas ju även om att diagnosen AS kommer försvinna och slås samman med diagnosen Autism, som kommer delas upp i olika grader beroende på hur pass funktionshindrad personen i fråga är av sitt Autistiska tillstånd.

Och vad gäller multidiagnoser så finns det ganska många som har både AS och ADHD. Skillnaden mellan mig och dom som jag känner som har båda diagnoserna är nog att dom är lite mer Maniska. Lite svårt att förklara, men jag är mer en sån som studerar, analyserar och gärna läser på och sen funderar lite till innan jag ger mig in i något som är nytt för mig. Dom personer jag känner med AS och ADHD är mer rastlösa. Dom går igenom hela den inledande processen som jag gör med, men får sedan väldigt brått att kasta sig in i det nya, medan jag skyndar långsamt.

 

Saga frågade: Hur ser dina tankar ut? Alltså, mina tankar är i bilder, ibland är de med typ textsubbar och ibland med speakerröst, men alltid bilder. Det är tydligen rätt ovanligt. Hur fungerar det när du tänker?

Svar: En intressant fråga. För mig är det nämligen lite både och. Men oftast tänker jag nog i ord. Det är mest när jag dagdrömmer eller minns saker som hänt mig som det blir i bilder, när jag bara tänker rent allmänt är det för det mesta i ord, någon gång ibland i både ord och bilder. Tex om jag måste köpa toapapper (jag har väldigt lätt att glömma vad jag ska ha när jag väl kommit fram till affären, speciellt när det är saker man använder dagligen) så hjälper det om jag har en inre bild av toapapper i ”bakgrunden” av alla tankar i ord. Men av någon för mig okänd anledning tänker jag väldigt ofta på engelska. Då blir det ibland lite fel när jag ska prata, det kommer ut svengelska ord som jag uppfinner medan jag säger dom. Det beror nog på att jag alltid varit fascinerad av språk, ordspråk och deras uppkomst, och det engelska språket är helt enkelt underbart enligt mig. Speciellt svordomar på engelska. ”Bloody hell” är min favorit, för det låter så fantastiskt. Men nu gled jag iväg lite från ämnet här, så nu slutar jag.

Emma frågade: Jag har en liten fråga jag också. Vet du varför du har Asperger? Är det nåt som du alltid har haft? Eller man utvecklar det under barndomen? Ärftlighet? Vad beror det på helt enkelt?

Svar: Du har slarvat lite med att läsa märker jag, haha! Som jag har förstått det hela så är det ingen som riktigt vet vad det beror på. Om man har haft det sedan man föddes eller utvecklar det under barndomen är lite olika om jag fattat det hela rätt. Ärftlighet kan spela in, men det är långt ifrån alla med AS/Autism som har det i blodet så att säga. Det har helt enkelt inte forskats tillräckligt mycket ännu, och diagnosen är ännu ganska ny, det börjades inte talas om AS på allvar förrän i mitten på 80-talet ungefär, i Sverige var det nog ingen utanför psykiatrin som riktigt visste vad det var förrän på 90-talet.

Sanna frågade: Lite mer specifik fråga.. Vår son ska börja skolan (förskoleklassen) i höst. Han har diagnosen Asperger. Om du utgår från dej själv, vad skulle du tycka är viktigast att förmedla till lärare och rektor (förutom hur han är som person) inför skolstarten?

Svar: Alla Aspies är ju inte lika, då jag inte känner din son så är det lite svårt att svara på. Men vad jag själv skulle haft nytta av att lärarna visste innan jag började skolan är att bara för att jag inte tyckte om att se dom i ögonen betydde inte det att jag ljög om något eller hade något att dölja. Att jag känner mig obehaglig till mods när någon rör vid mig, även om det av dom bara ses som en vänlig gest. Att mina annorlunda, något svala reaktioner på saker och ting om man jämför med dom andra barnen inte betyder att jag inte är intresserad eller är uppmärksam om vad som händer på lektionerna. Minns på högstadiet då vi hade Kemi tex och läraren sa något om att jag inte tyckte det var lika kul när det smäller som övriga klassen tyckte, men att det helt enkelt kunde tyda på mognad. Men du känner ju antagligen din son bäst, så utgå ifrån saker som du lagt märke till hos honom. Och som jag tidigare sa till Alexander så har Aspie-pojkar större benägenhet att få raseriutbrott när dom blir frustrerade än vad Aspie-flickor har. Är detta något du känner igen hos din son bör du nog absolut ta upp det. Önskar din son lycka till i skolan, förhoppningsvis får han det lättare än jag fick. Om problem ändå skulle uppstå, om han blir retad tex så tycker jag du ska gå direkt till rektorn och kräva att någon skolsyster/kurator tar ett snack med föräldrarna och ett med dom inblandade barnen och förklarar vad AS innebär. Tolerera inte mobbing!

Detta inlägg är något av en reaktion på Whitney Huestons död. Och andra liknande dödsfall, samt katastrofer.Detta är något som jag vet att jag inte är ensam om, har diskuterat detta med andra Aspies på nätet och 99% av oss verkar vara rörande överens. Att vi blir lätt äcklade av all fejkad sorg.

 

Det är inte första gången det händer. En känd person dör plötsligt och oväntat, genom mord, överdos eller en olycka. Och plötsligt så är alla deras största beundrare eller bästa vän och det ska gråtas i tv, i tidningar och på nätet. Kvällstidningarna och skvallerpressen (för att vara ärlig ser jag inte mycket skillnad mellan de tu) är nästan dom största hycklarna, där har det i veckor, månader, år frossats om personens drogmissbruk och annat som säljer tidningar, som tex när Michael Jackson blev anklagad för att vara pedofil. Och alla som läste dessa snaskiga artiklar och kände sig förmer hänger på pressens släptåg av sörjande fans. En kändis är död, och även om vi hånade denna i livet och jagade snusiga scoop så älskade vi kändisen innerst inne.

 

När en känd person dör så dyker det upp hyllnings-klubbar som ogräs på alla communitys över hela nätet och jag får en dålig smak i munnen. Visst, vissa av dessa personer var säkert riktiga fans redan innan, inget ont om dom. Och jag blev själv väldigt sorgsen när Lena Nyman och Per Oscarsson dog med väldigt kort intervall förra vintern. Och hade jag levt när John Lennon blev mördad hade jag varit förstörd, bara att se något program på tv där dom talar om mordet räcker för att jag ska börja gråta som ett spädbarn. Och vad jag tycker om Mark David Chapman kan ni säkert gissa.

 

Men jag tänker inte låtsas att jag sörjer någon som jag inte tyckte om en vecka tidigare bara för att vederbörande råkat dö under den veckan. Visst är det sorgligt när begåvade människor dör, framförallt om dom dör unga men måste hela världen stanna upp för det?

 

 

Och för några månader sedan var det ju 10 år sedan tornen i New York föll. Då såg jag följande på facebook:

 

PLEASE KEEP THIS TRUCK MOVING AND SHOW OUR SUPPORT!!!
─ ─ ─ ─ ─ ─ ▄ ▌ ▐ ▀ ▀ ▀ ▀ ▀ ▀ ▀ ▀ ▀ ▀ ▀ ▀ ▀ ▀ ▀ ▀ ▀ ▀ ▀ ▀ ▀ ▀ ▌
─ ─ ─ ▄ ▄ █ █ ▌ █ ░ ♥ ░ 9/11 VICTIMS & THEIR FAMILIES ░░ ♥░ ░▐
▄ ▄ ▄ ▌ ▐ █ █ ▌ █ ░ ♥ ░ ░░ WE WILL NEVER FORGET ░░░ ░ ♥░ ░▐
█ █ █ █ █ █ █ ▌ █ ▄ ▄ ▄ ▄ ▄ ▄ ▄ ▄ ▄ ▄ ▄ ▄ ▄ ▄ ▄ ▄ ▄ ▄ ▄ ▄ ▄ ▄ ▌
... ▀ (@) ▀ ▀ ▀ ▀ ▀ ▀ ▀ (@)(@) ▀ ▀ ▀ ▀ ▀ ▀ ▀ ▀ ▀ ▀ ▀ ▀ (@) ▀ ▘
TO ALL WHO LOST LOVED ONES AND TO THE HERO'S!!!,GOD BLESS YOU ALL

 

och

 

IN MEMORY OF ALL WE LOST, THE 10TH ANNIVERSARY OF 9/11- STATISTICS: Times of impact: 8:46 a.m. and 9:02 a.m. Time the burning towers stood: 56 minutes and 102 minutes. Time they took to fall: 12 seconds. 2819 dead from 115 different nations. 343 Fireman/paramedics, 23 NYPD, 37 Port Authority officers. ♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥ RE-POST IF YOU WILL NEVER FORGET
¤*¨¨*¤.¸¸ ...¸.¤\
\ 9/11 AMERICA \
.\¸.¤*¨¨*¤ .¸¸.¸.¤*
..\

 

Igen, jag blev lätt illamående. Även Svenskar hakade på trenden och satt och grät i öppna forum. Visst, vad som hände i USA för 10 år sen var jävligt onödigt, men det är även vad USA gjorde mot andra människor efter, och även före attacken. USA är ingen oskyldig martyr som bara drabbas av omvärldens hat utan att någonsin gjort något fel. Ett krig är alltid ett krig, blodspill är alltid blodspill, oavsett vilka länder som strider och av vilka orsaker är det alltid onödigt. Och att sen sitta och starta klubbar på Facebook och liknande sidor, och att sprida spam som dom två ni kan se här ovan gör varken till eller från. Dom döda är fortfarande döda. Jag tycker det hela verkar skenheligt. Om man inte personligen kände någon som dog den dagen (och en majoritet av jordens befolkning gör faktiskt inte det) så tror jag inte att man kan sörja dom som dog. Visst, man kan vara chockad, men att säga att man sörjer är inget annat än en lögn för att känna sig lite bättre, lite godare.

 

Mina minnen av den dagen är som följer: jag hade somnat i soffan framför tvn, på den tiden hade min bror mig inhyst i ett rum i sin lägenhet så jag inte behövde åka buss 2 timmar till skolan. Jag vaknade och såg skyskrapor brinna och trodde först det var någon halvtaskig Actionrulle innan jag insåg att det var nyheter. Sen tänkte jag "shit, börjar tredje världskriget nu?"

Men jag har aldrig försökt få mig själv eller någon annan att tro att jag sörjer människor jag aldrig mött, aldrig känt, eller ens visste att dom fanns. Just dom som dog den dagen var väl i stora lag "oskyldiga" (om det nu finns något sådant som oskuld) men det har dött många civila oskyldiga människor pga USA också.

Ni kanske tycker att jag är hård nu, men jag säger bara sanningen. Och hur absurd omvärlden ibland ter sig för mig.

 

Sådär ja, detta var ett ganska oplanerat inlägg som skrevs mitt i natten.

Nästa inlägg blir nog svar på era frågor, jag har fått ihop några stycken. Men ni får gärna fråga fler saker innan jag är klar med det inlägget (det är under konstruktion redan nu)

Detta blogginlägg är i stora delar samma sak som jag skrev på QX precis innan jag beslutade att starta denna blogg, som ni ju kunde läsa om i förrförra inlägget.

Tänkte ha en liten Q&A som jag kan påbörja redan nu.
Så jag ber er nu att ställa frågor till mig. Om vad ni vill. AS-relaterat eller ej.
När jag fått tillräckligt med frågor kommer jag ägna ett inlägg till att besvara dom.
Smidigast för mig är om ni ställer era frågor som kommentarer på detta inlägg. Ni kan vara anonyma om ni vill.
Sätt fart nu!

Nu när jag tagit er igenom mitt livs historia, i alla fall utvalda delar, så tänkte jag klargöra varför jag startade denna blogg.

Jag fick idén när jag på QX skrev om en välspridd myt som handlar om känslolivet hos personer med AS. Jag kände hur mitt engagemang i frågan gick betydligt djupare än det vanliga tramset "det här har jag gjort idag" som majoriteten av bloggar brukar innehålla, sådant som i ärlighetens namn bara är intressant att läsa om man känner personen i fråga. Jag kände att det här är något som jag faktiskt vet en hel del om, och vore det inte fantastiskt ifall det jag har att säga kunde nå en bredare publik, inne på QX finns nämligen ca 80% sexraggare, 15% troll och 5% hyggligt folk.

Så jag grunnade på det ett tag innan jag postade lite diskussions-trådar på flera olika forum och frågade om det fanns något intresse för en aspie-blogg. Reaktionen lät inte vänta på sig. Många tyckte det var en bra idé, men så fanns det några som verkade väldigt provocerade inte bara av det faktum att jag fanns och dessutom inte hade vett nog att skämmas för det faktum att jag har Aspergers Syndrom, utan att jag dessutom tänkte sprida mina tankar via en blogg. Det lät på dessa personer som att det är ett stort brott mot mänskligheten, att om jag startade denna blogg skulle jag vara hemskare än Hitler.
En person sa (och nu citerar jag ordagrant) "nej! Personer med funktionshinder tar redan för stor plats!"
Det kan ha varit ett skämt som gick mig förbi, men tyvärr tror jag inte det. Jag frågade om han på allvar tyckte att vi inte ska höras eller synas och helst inte finnas heller. Då svarade han kort och gott ja.

Det där med att provocera för provokationens skull har jag måhända växt ifrån, men jag måste erkänna att efter det meningsutbytet så fick jag ganska bråttom att starta denna blogg. För jag råkar nämligen trivas ganska bra med att leva i en demokrati, där man är fri att säga och tycka vad man vill. Även om jag ogillar dom som för tillfället har makten i Sverige, men det är en annan sak. Sen har jag ett flertal gånger stött på personer på internetforum (på något vis betvivlar jag att dom skulle våga säga detta till någon dom står ansikte mot ansikte med) som använder ordet "Autistisk" som en sorts skällsord. Precis som ungarna när jag gick i skolan använde "CP" och "mongo" som förolämpningar, och många, både barn och vuxna, använder orden "bög" och "hora" som skällsord.
Choose your battles säger dom. Jag skulle lika gärna kunna blogga om hur det är att inte vara heterosexuell, om att vara vegetarian, eller kanske om att vara vänster. Men jag valde AS.

Jag vet att detta är en väldigt självutlämnande blogg, ett av målen jag satte upp redan från början var att vara brutalt ärlig i alla situationer. Men då jag är en skrivande människa känner jag att jag hade skrivit om detta i alla fall, då kan jag lika gärna göra det offentligt, om det kan hjälpa någon.

För mitt grundläggande mål med denna blogg är just det, att hjälpa andra! Både personer som själva misstänker att dom har AS, föräldrar till barn med AS, pojk/flickvänner och personer som av en eller annan orsak bara är nyfikna på det hela.
Samt att öka förståelse. Att en diagnos inte är något att skämmas för, att den faktiskt kan hjälpa personen som fått den att utvecklas som människa. Och att den inte behöver innebära svaghet, tvärt om kan innebära styrka.
Och inte minst, att vi med diagnos inte är så väldigt olika alla andra, även om det kanske kan verka så vid första anblicken. Att vi, precis som alla andra, har tankar, känslor och drömmar. Den enda olikheten är hur vi förmedlar detta utåt.

Nu när jag som sagt har gett er hela min bakgrund fram till idag kommer bloggen nog ändra karaktär något, men jag kommer fortsätta skriva, för jag har mer att säga.

Nästa inlägg kommer nog, bland annat, beröra den myten som jag skrev om på QX, den som fick idén till att skriva här att växa fram.
Välkomna tillbaka då.

Får be om ursäkt att jag inte skrivit på ett tag, men blev dålig igen. Och eftersom jag har märkt att under helgerna sjunker läsarantalet från ca 30 till ca 5 personer så tänkte jag att jag kunde ta ledigt över helgen.

Ok, senast jag skrev så skrev jag om när jag fick diagnosen.
Nu ska jag skriva om allt som kom efter. Inte allting jag kommer skriva om, som tex God man är något som är tillägnat bara oss med diagnos, men jag tar upp det ändå.

Habiliteringen var min första annhalt efter att jag fått min diagnos. Där fick jag gå på en kurs som hette "Diagnos - och sen då?" där vi helt enkelt var ett gäng med Högfungerande Autism och AS som fick gå på "lektioner" och lära känna våra diagnoser. Även där fick jag många aha-upplevelser. Tex varför jag får ont i huvudet av vissa sorters ljus, varför jag får panik av vissa ljud (som sirener), varför jag har svårt att koncentrera mig på vad folk säger om det är många störande syn- och hörselintryck runt omkring. Min hjärna kan helt enkelt inte sortera bort dessa som "oviktiga" och det medför i sin tur att jag spenderar all min energi mycket snabbare än en genomsnittlig person utan AS eller liknande.
Även det här med att jag får spel om jag bär något plagg som på något vis är obekvämt. Att jag klippte bort alla tvättlappar på alla mina kläder när jag var liten och på så vis drev min mamma till vansinne fick en förklaring tex.
Och att jag känner starkt obehag om jag äter något som har "fel" konsistens. Min bror försökte en gång få mig att äta kokosolja (inte att förväxlas med kokosfett) för att det var bra och nyttigt. Jag tog en tesked och fick kväljningar innan jag med tårar i ögonen lyckades svälja det. Sen blandade han det direkt i min mat istället. Jag tycker om smaken av kokos, men det kändes som att stoppa in en tesked rent margarin i munnen och jag mådde illa en bra stund efter det, tror inte jag hämtat mig ännu, för känner mig smått illamående nu när jag skriver om det.
Samt det här med att jag ogillar förändringar och om mina rutiner bryts blir jag helt förvirrad, jag tror jag sa någon gång under utredningen att livet skulle vara så mycket lättare om jag hade ett schema på livet att gå efter.
Jag har ännu ganska regelbunden kontakt med två som jobbar på Hab, mest för att det känns skönt att ha nån att vända sig till som verkligen fattar det här med AS.


Försäkringskassan blev nästa stopp. I och med min diagnos var jag nu berättigad att söka Aktivitetsersättning, och på så vis förhoppningsvis få bättre ekonomi. Vilket både jag och läkarna tyckte var en bra idé, eftersom jag ju pga sömnstörningar och social fobi som kan utlösa panikångest i stressade situationer knappast är redo för ett arbete. Kom ihåg att jag var 29 här. När man fyller 30 slutar Aktivitetsersättning gälla, då får det bli Sjukersättning.
Jag trodde ju i min enfald att om jag fick beviljat innan jag fyllde 30 skulle det automatiskt övergå till sjukersättning, Men nej då! Tre dagar innan jag fyllde 30 gick det igenom, men då skulle jag göra en ny ansökan och skicka in. Med ny handläggare, ny väntetid och ny oro. Det beslutet skulle vara färdigt nu i slutet på Februari, så håll tummarna för mig!

God man blev jag sedan tilldelad. Eftersom jag haft stora problem med min ekonomi och dragit på mig småskulder som sen växt när jag inte kunnat betala dom. Och där högg jag verkligen i sten. Jag var ytterst tveksam till det hela, jag är ju inte obekant med Millenium-böckerna. Även om jag inte trodde han skulle våldta mig så var jag ändå inte så pigg på upplägget. Men tänkte ge det en chans, det kunde ju inte bli värre. Trodde jag då...
Vi hade stämt möte på Soc. Där skrev jag på lite papper och han sa att han skulle ringa mig när det gick igenom.

LSS eller Lagen om Stöd och Service för vissa funktionshindrade är dom jag har haft allra minst kontakt med, faktiskt bara varit på ett möte där. Men som det ser ut nu ska jag få en kontaktperson där, som det står i deras brochyr "målet kan vara att bryta isolering" och isolering är något jag är bra på om man säger så...
Ni kan läsa mer om LSS här: http://www.socialstyrelsen.se/regelverk/lagarochforordningar/lagenomstodochservicetillvissa

Så det är här jag står nu. Mycket på gång, det känns nästan som jag har ett fulltidsjobb fast jag är arbetslös.
Men nu har jag alltså kommit fram till idag.
Så vad nästa inlägg kommer handla om blir en överraskning!

Nytt inlägg är under konstruktion, men innan jag är klar med det måste jag säga att jag är väldigt glad för lite gratis-reklam ingen mindre än Stefan Sundström gav mig efter att jag haft en av hans låtar i ett inlägg!

Hoppas några av er som hittade hit via honom kommer fortsätta läsa!

Nu kommer vi till det roliga kapitlet, där allt faller på plats.

Men det roliga kapitlet måste inledas med en dramatisk händelse som skulle kunna förändrat mitt liv för alltid.
Det var i slutet på November 2010. Jag bodde i en gäststuga på mina föräldrars tomt, om några dagar skulle jag flytta in i min nya lägenhet i Visby. Jag hade efter ihärdigt tjat fått remiss för att inleda en Neuropsykiatrisk utredning.

Då kom ett telefonsamtal från Norge. Min äldste bror (han som beskyddat mig från både mobbare och galna ex om ni hängt med från början) var massör och var när detta inträffade på ett Spa i Norge. Han hade känt sig lite krasslig i några dagar, så hade han helt plötsligt börjat bete sig som värsta sortens fyllo och dråsat med ansiktet före ner i golvet, krossat glasögonen och spräckt en framtand som senare trillade ur.
Nu låg han i respirator på ett sjukhus i Oslo, ingen visste om han skulle överleva natten. Han var 39 år och i den bästa fysiska form han någonsin varit. Sen bara pang bom, ner med plytet före i golvet!
Min mamma och min andre bror kom snabbt iväg mot Norge, jag blev lämnad ensam kvar. I total förtvivlan. Som ni nog förstått så har denna bror under hela min uppväxt varit den representant från "vuxen-världen" jag kunde prata med på riktigt. Han som alltid visste vad som skulle göras. Jag fick inte ens åka med! Om han dog, vad fan skulle jag göra då? Det kändes som om någon hotade att skära av den enda 100% säkra livlina jag hade.
Det var några dagar i totalt jävla mörker för mig. Jag gick runt som i en dimma, ville dricka upp all alkohol som fanns, knarka upp allt knark som fanns, bara jag slapp vara så jävla rädd.
Efter några dagar hade han dock repat sig så pass (troligen mkt tack vare att han som sagt var i utmärkt fysisk form) att han blev utsläppt ur respiratorn och fick hamna på den "vanliga" intensivvården. Efter några veckor kunde han flyttas till Sverige. Det som drabbat honom var Hjärninflammation. Något ondksfullt litet virus som vandrat upp i hjärnan och ställt till det.
Han är nu, ett år senare, utskriven från sjukhuset, har fått tillbaka körkortet och fått en ny tand. Saker som hände för 20-30 år sen minns han, men det är värre med det som hände för 5 minuter sedan.
Men han var en hårsmån från döden och allt detta fick såklart mig att såhär i starten på "mitt nya liv" vara full av oro. Sedan när han börjat hämta sig och vi pratade om min utredning skrattade han och sa "men då är vi två som har fel på hjärnan nu!" jag slängde en blick på vår andre bror som var i rummet och sa "ja, och du då, vad är din ursäkt?". Det kanske kan låta lite rått, men det är sån humor vi har.

Och sedan kom även sorg. Jag har nog bara nämnt det ytligt tidigare, men jag är en stor djurvän. Dessutom har jag turen att vara en sån person som djur genast tyr sig till. Otaliga gånger har jag mött hundägare som är ute och rastar sina skyddslingar och när hunden får syn på mig rusar den fram i total eufori och anfaller mig med hoppande, svansviftningar och en blöt tunga som rengör mina händer medans ägaren står och stirrar och mumlar något om att så brukar hunden aldrig bete sig. Samma sak med katter, varenda utekatt här omkring där jag bor är min kompis, kan inte ens gå ner till affären utan att få stanna och prata lite med minst en glad katt på vägen. När jag är hemma hos någon släkting eller vän så är jag typen som sitter mer på golvet och pratar med djuren än sitter vid bordet och pratar med människorna.
Jag har inga som helst problem med att läsa av djur, både vad gäller kroppsspråk och tonfall när dom jamar, gläfser eller vad dom nu gör.
Även om jag tycker om alla djur så är jag en utpräglad kattmänniska. Eller en såkallad crazy cat-lady. Och det trivs jag med.
I alla fall hade jag haft en otroligt vacker kattfröken som jag tagit om hand när dom förra ägarna tyckte att hon var för "jobbig". Hos mig blev hon dock en harmonisk katt när hon blev tillåten att vara katt på riktigt istället för ett levande prydnadsföremål. Hon var ganska egen, men ett sant stöd när jag hade det som jobbigast. När man mår så psykiskt dåligt att man knappt orkar ta sig upp ur sängen kan ett djur som man har ansvar för vara det som får en att orka fortsätta.
I alla fall så hade jag haft henne som ensam-katt i ca 6 år, då hon tydligt visat att hon inte gillade andra djur, framförallt inte om jag ägnade sagda djur någon uppmärksamhet. Hon var helt eneklt svartsjuk. Men i Februari förra året började jag plötsligt fundera på om jag skulle ta hem en katt från katthemmet på prov, för hon skulle nog må bra av att ha en kompis när hon började bli äldre. Sagt och gjort så åkte jag dit och mötte en bedårande liten kattherre som jag genast föll för. Eftersom han snackar hela tiden, har en något udda gångstil och gjorde allt för att charma min kattdam så fick han namnet Groucho.
Min kattdam började dock hålla sig undan och vara sur, vilket jag trodde var pga den där nya som dykt upp, men när hon slutade äta i April tog jag henne till vetrinären. Och fick det besked ingen djurägare vill få, hon hade en tumör som kommit fort, spridit sig fort och en opperation hade inte ens 50% chans att lyckas. Så jag fick ta hem henne över natten och sedan åka tillbaka och ge henne en spruta.
Hade jag inte haft Groucho under den tiden vet jag ärligt talat inte hur det hade gått. Men jag hade en ny liten familjemedlem att ta hand om och han kände, som katter gör, att matte var ledsen och var till en väldigt stor tröst. Nu har han växt upp till en stor stilig pojk, mycket muskulös och full av bus. Han gör otippade saker som att leka apport och ha vattengympa i mitt badkar.

Allt detta har egentligen inget med utredningen att göra, men det pågick ju parallelt med den och det var en mycket svår tid för mig, så jag ville ändå ta upp det.

Själva utredningen påbörjades i slutet på Januari 2011. Ett möte i veckan, varje möte pågick i 2-3 timmar. Tack och lov var det inte den skinntorra surkärringen från första mötet som skulle föra själva utredningen, utan en riktig psykolog. En ung, ganska späd kvinna. Vad som gjordes under mötena var olika varje gång, ibland fick jag uppgifter som att bygga fram mönster med hjälp av klossar, ibland sätta ihop en bildserie och förklara vad som sker på bilderna och ibland var det bara renodlade intervjuer eller formulär som jag skulle fylla i. Det låter inte så ansträngande kanske, men efter varje möte var jag helt psykiskt utmattad. Det värsta var när hon tog fram tidtagaruret och klockade exakt hur många sekunder det tog för mig att lösa en uppgift. Då blev jag genast stressad och ofta fastnade jag på en detalj och missade helheten och blev väldigt frustrerad över min egen dumhet. Vid ett tillfälle hade hon även en intervju med min mamma, för att prata om hur jag var som liten, saker som jag själv kanske inte kom ihåg.
Hela utredningen tog exakt 61 dagar, men redan innan den var färdig så sa psykologen att allt tydde på att jag skulle få diagnosen Aspergers Syndrom.

Och mycket riktigt, i April hade jag papper på att det som jag i större delen av mitt liv trott varit något fel på mig inte alls var något fel, utan att jag inte var ensam om detta.
Det var en sån otrolig lättnad! Dessutom hade jag ofta gått runt och trott att jag helt enkelt var dum i huvudet, men utredningen visade på att min IQ faktiskt ligger över medel, inte under.
Och för mig personligen så innebar inte att få en diagnos, ett konstigt ord på papper jordens undergång, tvärt om så innebär den för mig även fördelar. Det är lite svårt att förklara, men när man som jag växt upp med mobbing för att jag råkade vara lite annorlunda så är det lätt hänt att man börjar tro på vad folk säger, att man är korkad, ful, äcklig osv.
Men att sen hitta en förklaring på varför man är annorlunda innebar i alla fall för mig att jag fann så mycket styrka i det hela att jag nästan fick en helt annan syn på mig själv. Visst finns det svårigheter, men att kunna förstå vad dom verkligen beror på och dessutom få svart på vitt, av en psykolog, att man även har styrkor var helt underbart.

Det utredningen sa var bland annat detta: min språkliga förmåga ligger klart över medel, likaså mitt logiska tänkande, min förmåga att se och förstå mönster samt min allmänbildning. Däremot är mitt arbetsminne (tex att få siffror upplästa för sig och sedan upprepa dom) något under medel. Så har vi klassikern som jag redan tagit upp flera gånger, att inte kunna förstå ansiktsuttryck och kroppsspråk och därför inte kunna tolka andra personers känslor. Samt att jag har en förmåga att ta saker och ting väldigt bokstavligt, och inte alltid snappar upp ironi. Dessutom är jag väldigt känslig för stress och har social fobi.
På poäng-skalan enligt RAADS fick jag 176 poäng. En person utan Autismspektrastörning kan få maximalt 77 poäng. Så det fanns som sagt inte minsta tvivel.
Våren var på intågande och mitt liv hade tagit en helt ny vändning. Och jag var lättad. 29 års grubbel hade äntligen fått svar. Såhär är det, och det innebär detta.
Det var inget fel på mig, jag är bara kopplad lite annorlunda i hjärnan.

Nya dörrar öppnades, jag skulle börja gå på Habiliteringen och lära känna min diagnos. Plötsligt hade jag en helt ny uppsättning lagliga rättigheter.
Men det tar vi i nästa inlägg.