.

När jag nämner att jag har Aspergers Syndrom får jag ofta en storögd förfrågan om jag har fotografiskt minne, sedan besvikna miner när jag säger att jag inte har det.

Någonstans på vägen bland fiktionella aspies som Lisbeth Salander, dr Reid i Criminal Minds och Sheldon Cooper i The big bang theory, som alla har fotografiskt (eller snarare eidetiskt) minne verkar det ha blivit så att vanligt folk, iaf gemena neurotypiske man, har fått för sig att alla aspies har fotografiskt minne.

Men jag känner i alla fall inte en enda aspie som faktiskt har det. Däremot fungerar våra minnen, och hur vi sorterar minnen lite annorlunda än för NT-folk.

Låt mig ge er några exempel från mitt eget liv. Jag vet inte exakt vilka kriterier man måste uppfylla för att ha eidetiskt minne, är dock övertygad om att jag inte fyller dom alla, men jag har liksom min egen, aspie-version av det. Harpo Marx skrev i sin självbiografi att hans bror Chico hade fotografiskt minne, men bara använde det när han kände för det. Lite så är jag med.

Jag har tex inte haft en enda tyska-lektion sedan våren 1998, men jag kan fortfarande räkna till 100 på tyska, och sjunga ”O Tannenbaum” samt några av Brechts sånger som inte ens ingick i tyskaundervisningen. Men när jag lyssnade på Imperiets versioner av ”Surabaya Johnny” och ”Kanon-sång” kände man sig lite mäktig när man kunde sjunga med, fast på tyska. Soldaten wohnen auf den kanonen... Min tyska grammatik är fortfarande även den fläckfri. Jag kan inte tala flytande tyska, men jag kan lyssna på en tysk (om denna talar lugnt och sakligt) och förstå kanske inte hela meningar, men kanske 7 eller 8 ord av 10 och på så vis fatta ungefär vad tysken pratar om.

Och som barn hade jag några av Magnus och Brasses krogshower på vinyl som jag lyssnade på tills jag kunde dom utan och innan. Skivorna försvann när jag var runt 12, men när showerna kom ut på dvd så reagerade jag varje gång som något sades på ett annorlunda vis än hur det sades på skivorna. Tv-inspelningen gjordes inte samma kväll som ljudupptagningen och om ett skratt uteblev eller om Magnus hävde ur sig en extra svordom reagerade jag direkt. Det irriterade mig så till den milda grad att jag tappade tråden i föreställningen när det hände.

Jag hittade även en favoritfilm från min barndom, The adventures of Sherlock Holmes smarter brother, på dvd tidigare denna månad. Den hade jag inte sett på säkert 22 år, med andra ord innan jag kunde engelska, och här inträffade ett häpnadsväckande fenomen.

Jag kom inte så mkt ihåg vad dom sa och sjöng om i filmen som jag kom ihåg själva tonfallen, tonarterna och melodin i både tal och sång.

Jag har aldrig haft några problem att lägga sådant jag vill minnas på minnet. Jag brukar säga att min hjärna är ett gigantiskt bibliotek av onödigt vetande. Jag kan minnas sångtexter ord för ord, memorera poesi, komma ihåg en hel wikipedia-sida på något ämne jag finner intressant, även minnas samtal och ibland även gräl och sådant jag inte nödvändigtvis vill minnas. Jag minns ansiktsuttryck, gester osv som folk gjort när jag samtalat med dom.

Det är inte som att jag kan kasta en blick på (om vi tar Lisbeth Salander som exempel) en bibelvers och sedan komma ihåg den ordagrant, men det är inte så långt ifrån alla gånger.

Så ja, om jag hade fotografiskt minne skulle jag aldrig behövt kämpa så med multiplikationstabellen, men jag var ju aldrig intresserad av matte. Dom ämnen som intresserade mig fick jag alltid minst VG på, och det beror på mitt, som jag i Harpo Marx anda kallar, selektivt fotografiska minne.

Ska vi avsluta med lite musik idag igen? Då tar vi en av mina tyska favoriter från förr, framförd av Tysklands egen punkdrottning. Håll till godo!