.

Nu har det gått lång tid sen jag skrev, men hösten och vintern har varit väldigt jobbig för mig.

 

Det är ständiga påtryckningar och svek från dom som enligt lag ska hjälpa mig.

Som vanligt var det Försäkringskassan som tryckte på, samt läkare. Som hela tiden frågat mig samma gamla vanliga frågor.

Varför jobbar du inte? När kan du jobba? Dina förklaringar tror vi inte ett skit på. Du är ju ung ännu, det kan inte vara något fel på dig om felet i fråga inte syns.

 

Och som om detta inte räckte så har min samtalskontakt på Hab varit helt omöjlig att få tag på. Detta har vägt tungt på mig hela hösten, jag har inte haft aptit, ingen ork, inte varit glad över något, blivit apatisk, målat fan på väggen för minsta lilla grej (var tex övertygad om att min ena katt var döende, fast det inte var något fel på honom) och på alla vis varit övertygad om att hela mitt liv kommer braka ihop vilken sekund som helst.

 

Fallit längre och längre ner i en depression med andra ord. För kanske 2 veckor sen, då FK började prata om stormöte där "beslut ska fattas" (som jag tolkade som att dom skulle utförsäkra mig eller sätta mig i Fas 3) så brakade allt på riktigt. Jag fick en panikångest-attack.

Ringde och grät hysteriskt i luren för min mamma (som redan vid jul märkt att jag var blek, tyst och mer introvärt än vanligt) , som i sin tur ringde Hab och hotade att anmäla dom för social-styrelsen om dom fortsatte att inte ringa upp mig (jag hade ringt dit minst några gånger i månaden i ett halvår utan att höra ett ljud tillbaka) då gick det undan, inom en halvtimme fanns en tid inbokad.

 

Så nu efter ett halvårs total ångest så har Hab kommit igång igen.

Och jag har så gott som fått en ny diagnos: kronisk posttraumatisk stress.

 

Hon på Hab ska iaf med på stormötet som ska ske på onsdag.

Det känns som om jag redan försökt förklara på ca 20 olika språk för FK att när dom ständigt är på mig och stressar och pressar gör det mig bara sämre och sämre. Men dom verkar inte fatta.

Om dom bara lämnade mig ifred och lät det ta den tid det tar kanske jag kommer kunna jobba någon gång framöver. Kanske.  Men så länge dom är på mig och efter mig som rabiata vargar så blir jag bara sämre.

 

Det är fan skrämmande att folk som jobbar på FK inte behöver ha någon som helst utbildning eller ens förståelse inom psykiatri. Iaf dom som är handläggare för folk med psykiska åkommor.

Jag förstår att dom bara tycker att dom gör sitt jobb, men dom hjälper inte, dom saboterar.

 

Jag mår ännu väldigt dåligt och min framtid känns oviss. Och att sätta detta på pränt får mig att må sämre, inte bättre känner jag nu.

Så jag lämnar er här och ber er hålla tummarna för mig på onsdag. Återkommer nog senare och berättar hur det gick.