.

Har alltid velat säga det. Även om lover är att ta i.

 

 

Har ju inte haft ett riktigt förhållande sedan det tog slut med hon som jag valt att i bloggen kalla Jonas.

Efter det förhållandet trasades det lilla självförtroende jag hade i trasor. Samt att jag gick upp mkt i vikt. Inga förhållanden, men heller inte direkt så mkt sex. Jag har helt enkelt fått ta tag i den grejen själv.

 

Men har en manlig bekant som jag vet varit tänd på mig i många år. Och jag vet att han gillar lite mer omfångsrika tjejer så att säga. Så fick ett infall att om jag ska hitta tillbaka till min egen sexualitet så måste jag sätta fart nu. Och varför inte börja med någon jag redan vet är tänd på mig.

 

Jag är inte så jätte-attraherad av honom egentligen, och jag föredrar ju som sagt kvinnor, men i det skicket jag är nu skulle jag aldrig våga försöka mig på någon som jag tycker är sanslöst vacker. Är på tok för rädd för att bli avvisad. Men den här killen, vi kan kalla honom Fredrik, är ju en bekant/vän som är snäll och dessutom inte känner han måste hävda sig om det är en kvinna (dvs jag) som ställer krav och sätter upp regler.

 

Samtalet gick ungefär såhär:

 

 

Och det var typ hela samtalet. känner mig lite som Miranda i Sex and the city!

 

Såhär kan det alltså gå till när en kvinna med Aspergers tröttnar på att onanera. Ni kanske tycker att jag är kallhjärtad, är jag det? Är inte kär i killen, har aldrig varit det, och det gjorde jag klart för honom på en gång. Har haft kk-förhållanden förr som inleds på samma basis och det har funkat bra.

 

Ska även förklara min diagnos för honom. Så han inte tar saker för personligt.

 

Är imponerad över mig själv. Att jag tog kommandot. Att jag är den dominanta. Kanske beror det på att jag vet var jag har honom, eller så har jag blivit starkare sen allt kaos med Jonas. Ni som läst hela bloggen, vad tycker/tror ni?

Almedalsvecka..... Stockholmsvecka..... Medeltidsvecka.....

Inte lätt att bo på Gotland igen.

STOCKHOLMANI ITE DOMUM! (Det där var Latin om nån undrar. Ta en titt på Brian-evangeliet om ni inte fattar)

 

En gammal insändare som svar på en turist som tyckte hon behandlats illa på ön.

 

Men jag personligen tycker inte synd om henne. Det är nämligen så att misshandlar, rån, våldtäckter, kidnappningar, ja tom mord skjuter i höjden något enormt här på ön under turistsäsongen. Jag har själv så sent som förra sommaren blivit hotad i mitt eget hem (nåja, i trapphuset) av en påtänd turist och hans tre polare.

 

Ja, turistsäsongen är ju i full fart nu. Almedalsveckan är just slut, nu har Stockholmsveckan inletts. Och sen om en vecka eller två är det Medeltidsveckan.

 

 Hur fungerar detta med mig som har Aspergers Syndrom och dessutom social fobi undrar ni kanske.

Svaret är naturligtvis att det inte funkar alls.

Om jag har ett viktigt ärende som måste göras någonstans där turisterna håller till så får jag sätta på mig hörlurar med hög musik, bita ihop, stressa mig igenom ärendet och sen rusa hem. För att vänta på bussen bland turisterna går bara inte.

 

Ibland kan jag inte ens ta mig igenom hela ärendet. Jag börjar kallsvettas, kan inte tänka klart och för kämpa som en galning för att inte bara börja skrika tills lungorna imploderar och jag dör och slipper pinan.

 

Jag får med andra ord panikångest. Det är svårt att beskriva den känslan, men tänk er att ni är instängda i ett kolsvart rum. Och ni hör något som krafsar/hasar runt era fötter. Ni känner ett lätt tryck över bröstet. Trycket ökar medan det som var vid era fötter börjar klättra upp för era ben. Ni känner hur dom okända tingen borrar in sina tänder i er. Ni försöker skaka av er dom, men ni kan inte röra er. Trycket har ökat något ofantligt, det känns som om någon tar tag i era inre organ och pressar ihop dom. Du kan inte andas längre. Du kippar efter luft men det är lönlöst. Nu når dom klättrande, bitande din midja. Du känner tentakler som surrar sig hårt runt ditt bröst och dina armar. Du känner klor som letar sig in under dina ögon och försiktigt börjar slita loss senorna tills ögonen ploppar ut. I ett sista försök att skrika sväljer du din tunga. Nu är du död, men ödet har spelat dig ett grymt spratt, för du är ännu vid fullt medvetande.

 

Ungefär så känns en panikångest-attack för mig.

 

Men flytta från Visby då kanske ni tycker. Jag har försökt bo på andra ställen, men jag kan bara inte. Jag känner mig inte hemma någon annan stans. Jag är ju född och uppvuxen på Gotland Det är här jag hör hemma. Men turist-säsongen är mycket svår för mig.

 

Eftersom jag brukar avsluta med en sång så gör jag det även här. Har satt ihop videon själv, för Povels ”Naturbarn” har alltid känts väldigt passande för mig och Gotland såhär års.

 

 Nu är det sommar, och snart drar Pride igång igen. Det är ju trevligt. Men måste säga att jag är skeptisk ang kampanjen för Pride i år.

Gjorde ett litet collage så ni kan se själva.

 

En sida som ni kan nå genom att klicka här (öppnas i nytt fönster) med uppmaningen bli bög, bi, queer, homo, trans eller flata. Lägg även märke till att vi kvinnor hamnade på sista plats, tom efter trans som normalt är den mest utmobbade gruppen inom våran grupp (för om ni tror att det inte mobbas i världen av icke-heteron hade ni fel)

 

Jag har funderat mkt över denna kampanj. Är det någon sorts ironi som gått mig förbi? Eller är det bara korkat och på gränsen till homofobiskt? Vissa av argumenten är väldigt stereotypa. Jag tog inte med dom med riktigt grova sexuella anspelningar i mitt collage här ovan, men om en heterosexuell person som vi kan kalla Oskar inte känner någon som inte är hetero (det gör han garanterat, utan att veta om det) så kan Oskar få sina förutfattade meningar om att alla icke-hetero knullar runt hejvillt och säkert inte skulle dra sig för att våldta en stackars heterosexuell person, kanske Oskar själv, eller varför inte Oskars 12-årige son.

 

Vissa av argumenten är ganska roliga, men andra får mig bara att sucka och tänka att Pride-gruppen gör oss alla en björntjänst med denna sida.

Huvudtemat; att bli hbtq är även det helt fel. Det får mig att tänka tillbaka på en tid jag tack och lov aldrig upplevt, i Sverige på 60talet då homosexualitet ännu sågs som en sjukdom. Gå tillbaka ytterligare några år och vi som utförde homosexuella handlingar var dessutom kriminella.

Det har varit en lång och kämpig väg att bli så pass accepterade dom vi nu är, men denna kampanj känns som den strävar bakåt, till tron att sexualitet är ett medvetet val, något så oemotståndligt dekadent att vi kan få vem som helst att hoppa på bara vi lockar lite.

 

Det finns även många homosexuella som ser paraden i slutet på Pride som ett spektakel som bara spär på folks förutfattade meningar. Detta håller jag dock inte med om. Visst, att gå naken i paraden kanske är att ta i lite i överkant, det kan jag hålla med om, men det är ändå en typ av folkfest. Tänk Karnevalen i Rio eller Mardi Gras. Pride är väl det närmsta Sverige kommer dessa folkfester. Dom arrangeras av väldigt olika orsaker, men ändå.

 

Nåja, jag avslutar med videon från collaget ovan. Sorry alla belibers (är det så ni kallar er?) men det er hjälte gjort är inget annat än att sno sin look från flator över hela världen.