.

Fick en skrämmande länk skickad till mig från en av mina trognaste läsare. Länk till artikeln. Är ni för lata för att läsa så handlar det i korthet om en man som var anklagad för våldtäkt, men som fick gå fri för att kvinnan han våldtagit hade AS och hennes signaler var ”svåra att tyda”.

 

Hela historien är skrämmande, men tyvärr är jag föga förvånad. Är det såhär det ska bli, att vi som pga. vårat så kallade handikapp inte alltid har så lätt att förmedla våra känslor utåt nu ska bli nedtryckta rättsligt för den sakens skull? Jag tror att alla har hört den gamla vanliga visan om ”hon var klädd som en hora, hon bad om det”, ska nu den ersättas med ”jag förstod inte vad hon ville, så jag tog för mig”?

 

Att mannen i fråga inte ens erkände att han haft sex (rättelse; tvingat sig till sex) med henne förrän hans sperma hittades talar väl för sig själv i huruvida han kände sig skyldig i hela situationen?

Och sen så tror jag inte ett skit på att hennes signaler var så svåra för honom att tyda att han inte fattade att hon inte ville ha sex med honom. Nu var jag ju inte med när det hände, men man märker väl om någon man försöker ha sex med gör motstånd? Oavsett om personen säger nej och kämpar emot lite eller om personen slåss, bits och skriker så borde man ju fatta? Tom jag som har problem med att förstå andra människor skulle ju fatta att ett nej är ett nej.

 

Jag blir så arg på hela situationen så min hjärna nästan går i baklås när jag försöker få fram mina känslor. Detta är inte okej! Hur tänkte hovrätten, som först dömde honom men sen frigav honom för att kvinnan är lite lätt förvirrad och hennes vittnesmål förändrades?

Att bli våldtagen lär ju vara en väldigt upprivande sak att uppleva, troligen har hon hamnat i chock och därför inte kunnat minnas allt exakt som det hände på en gång. Tänk själva tillbaka till senaste gången ni var livrädda eller bara fick panik, minns ni allting som hände när ni var i greppet av den känslan? Jag tror inte det. Det är nog väldigt mänskligt, oavsett om man har AS eller inte. Och att dom anser att det inte är säkert att hon ”minns rätt”, vad ska det betyda? Detaljer som vilken färg mannen hade på strumporna ändrar väl inte det faktum att hon blivit våldtagen?

 

Nej, jag blir rosenrasande av att läsa om detta, kan inte få fram en mer djup analys om denna nyhet än så här, men jag vill skicka hovrätten till skamvrån och jag hoppas djupt och innerligt att detta fall inte kommer sluta såhär och att mannen kommer få sitt straff!

 

Avrundar med en gammal progg-låt som artikeln fick mig att tänka på. Meningen ”ett nej från en kvinna är aldrig riktigt nej, det vet ju varje karl och låter inte lura sig”. Det är sorgligt, men mycket har inte förändrats på den fronten under dom 40 år det gått sedan sången skrevs.

 

 

Detta inlägg kommer rikta sig främst till föräldrar, men även syskon och andra släktingar som har mycket kontakt med barnet i fråga kan nog kanske ha nytta av det. Idén fick jag eftersom jag vet att det är många mammor som läser denna blogg, och har mailat mycket med en mamma vars son just nu genomgår en utredning.

 

Jag är ingen expert på barn, har inga egna, är yngst av syskonen i min familj och känner bara ett enda barn vars föräldrar jag umgås med i verkliga livet. Men i egenskap av Aspie som gjort sin läxa om AS så vet jag ju vissa saker man ska titta efter, samt att endel minns jag från min egen barndom.

 

Om bara en eller två punkter på denna lista stämmer så är det inte säkert att ditt barn har AS eller liknande, men om flera punkter stämmer kanske det kan vara värt att ta kontakt med BUP eller liknande. Ni behöver inte släpa dit barnet, utan bara ringa och fråga er för hur ni ska göra om ni misstänker att ert barn kan ha AS, ni kan ju även gå på biblioteket och låna böcker (dock råder jag er att ta allt ni läser på nätet med en nypa salt, för man behöver ingen psykologi-examen för att kunna lägga upp text på nätet).

Så säg att ni har ett barn som är mellan 5 och 12 år. Eller minns tillbaka på ert barn i den åldern.

 

• Undviker ditt barn ögonkontakt?

• Verkar ditt barn inte uppskatta kramar och/eller att sitta i knät?

• Har ditt barn dålig motorik?

• Tar ditt barn allt du säger väldigt bokstavligt?

• Om ditt barn är en pojke, får han vredesutbrott eller blir frustrerat arg när saker inte fungerar som han vill?

• Leker ditt barn inte låtsas-lekar i stil med ”indian och cowboy”?

• Var ditt barns tal-utveckling sen eller hade/har ditt barn talsvårigheter som stammning?

• Får ditt barn väldigt intensiva intressen, som stundtals verkar mer som besatthet än vanliga intressen?

• Verkar ditt barn vara ovanligt intelligent för sin ålder?

• Lärde sig ditt barn att läsa innan skolan, utan någon hemundervisning?

• Kan ditt barn ”hålla föredrag” om något han/hon är intresserad av direkt ur minnet eller citera en favoritfilm eller liknande ordagrant?

• Har ditt barn problem med att relatera till sina jämnåriga?

• Har ditt barn ett väldigt monotont tal eller ett underligt sätt att röra sig på?

• Om ditt barn ska lösa ett problem i sin vardag, tenderar han/hon då att göra det snarare med logiskt tänkande än på ett känslomässigt plan?

 

Om ni redan är förbi detta stadium och redan är med ditt barn hos en psykolog ska ni komma ihåg några saker.

 

Bara för att en person har en vit rock betyder det inte att den personen har rätt i alla lägen. När jag själv gick och bad att få en utredning sade systern jag hade det första mötet med att jag inte kunde ha AS, för det kunde hon se.

 

Ibland (allt för ofta) måste man kämpa för sina rättigheter, ditt barn har rättigheter och är barnet omyndigt blir det du som får kämpa. Det tar på krafterna och vissa dagar känns det som man bara kämpar och kämpar men ingenting händer. Men ge inte upp! Ditt barn kommer tacka dig, för med en diagnos blir livet lättare för ditt barn.

 

Om ditt barn har AS, Autism eller något liknande betyder det inte att ditt barn har en sjukdom. Gå tillbaka till den 7e mars, då skrev jag ett helt inlägg om detta.

 

Kräv kunskap bland lärarna på ditt barns skola. Skolorna kan ha blivit bättre sen jag var liten, men lärarna jag hade fattade ingenting. Jag kände mig nästan mobbad av min mellanstadielärare.

 

Tolerera inte mobbing i någon form. Om ditt barn kommer hem och är ledsen så försök få honom/henne att berätta vad det är. Om det visar sig att dom andra barnen retas, ta genast kontakt med rektorn och skolkuratorn och förklara läget och ge dig inte förrän dom agerar. Om dom inte agerar, anmäl dom! Mobbing är något som många med AS råkar ut för under skoltiden, och i mitt fall var det så illa att jag ville ta livet av mig under vissa perioder.

 

Bara för att ditt barn undviker ögonkontakt innebär det inte att han/hon ljuger. Ögonkontakt är svårt för många av oss. Och personligen är jag sån att om jag får en jobbig fråga ser jag bort, men svarar ärligt. Det känns som jag måste titta bort för att kunna svara ärligt!

 

Uppmuntra ditt barn att syssla med sådant han/hon är bra på och intresserad av och försök att inte vara förebrående om han/hon får dåliga betyg i något. Då stärker du ditt barns självförtroende, och för att vara ärlig, utöver lite enkel huvudräkning tex i affären, är inte matte för att ta ett exempel något man måste kunna för att överleva vuxenlivet. Bara för att ditt barn är intelligent så innebär inte det nödvändigtvis toppbetyg i alla ämnen.

 

Tillåt ditt barn att lösa problem på sitt eget vis, även om metoden han/hon använder kanske känns främmande för dig. Jag löste sällan uppgifter i skolan tex exakt så som läraren beskrev att vi skulle göra. Eftersom min hjärna fungerar lite annorlunda så är även mitt sätt att lösa problem lite annorlunda, men så länge man får fram rätt resultat är ju inget av tillvägagångssätten fel.

 

När du är frustrerad och arg på tex myndigheter och det är relaterat till ditt barns diagnos, se då till att ditt barn förstår att du inte är irriterad på honom/henne eller diagnosen, utan just krånglande myndigheter. Om du är irriterad på ditt barn, förklara då lugnt och sansat varför, skrik inte. Ibland blir det för mycket, och då kan tålamodet brista även för den mest kärleksfulla förälder, men vi är många med AS som blir paralyserade och rädda när folk i omgivningen är arga.

 

När ni har en färdig diagnos, ta då genast kontakt med Habiliteringen och LSS. Dom är ett mycket gott stöd och har hjälpt mig att i ljuset av min diagnos lära känna mig själv på ett nytt sätt och utvecklas som människa, även om det gått mindre än ett år sedan jag fick min diagnos.

 

Det är mycket att tänka på, och inte alltid så lätt, framförallt inte om du är ensamstående eller frånskild med ensam vårdnad av ditt barn. Men det finns stöd och hjälp att få, även om det kan vara motigt i början att faktiskt få den. Men ge inte upp, kämpa med näbbar och klor, och är dom riktigt dryga så var dryg tillbaka utan att skämmas. Vet inte hur många gånger min egen mamma har skrikit och gråtit i telefonen för att dom (myndighetspersonerna) skulle fatta att det är på riktigt, att det var på allvar och att jag behövde hjälp. Men när jag växte upp fanns inte mycket hjälp att få, så på så vis har ni som har små barn/tonåringar nu det lättare än min mamma hade det för 20 år sen.

 

Och framförallt, kom ihåg att ni är inte ensamma!

Om ni känner att ni vill prata med någon som inte är en myndighetsperson så är ni varmt välkomna att skriva till mig. Jag tror jag ska skaffa en ny mail-adress ägnad bara åt att ta emot era mail, men det får bli ett senare projekt, fram tills dess får ni nöja er med att skriva kommentarer på bloggen, ni kan vara anonyma och vill ni inte att någon mer än jag ska läsa den så skriv det, alla kommentarer granskas av mig innan dom publiceras och är era för privata så publicerar jag dom inte utan skickar ett mail.

 

Ni är fantastiska, era barn kan skatta sig lyckliga att ha såna engagerade föräldrar som er!

Avrundar inlägget idag med en till sång av Stefan Sundström, som inte har med AS att göra (även om Nancy Spungen som han sjunger om i boken som han också sjunger om uppvisar vissa tecken på AS) men som jag ändå personligen känt att jag kan relatera till. Plus att den är jävligt bra!

I januari i år fick jag en kallelse om möte med min LSS-handläggare där vi skulle diskutera vad för insatser dom kunde erbjuda mig.

(LSS betyder Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade och ni kan läsa mer om dom om ni klickar på namnet) om du har Autism, AS, Downs Syndrom eller kanske tom ADHD så har du vissa lagliga rättigheter.

Det fastslogs under detta möte att jag skulle få en kontaktperson enligt 9 § 4 LSS.

För tre veckor sedan fick jag gå till Korpen där jag träffade kvinnan som skulle bli min kontaktperson. Hon var ca 10 år äldre än mig (enligt mitt önskemål) och jobbar på dagarna med människor med grav Autism. Och nu när hennes barn snart ska flytta hemifrån kände hon att hon vill jobba kvällar med, och då blev jag utvald.

Så vi har börjat gå på date en gång i veckan skulle man kunna säga. Bara så jag kommer ut ur min lägenhet och faktiskt kan vara på platser där det finns andra människor. Något som jag inte klarar av att göra på egen hand.

Första gången gick vi på ett litet fik på Öster, i torsdags åkte vi ner till havet som jag älskar så mycket och drack kaffe sen gick jag ner till den steniga stranden och andades frisk luft och kollade på alla sjöfåglar, fotade dom lite osv.

Nästa vecka ska vi till Almedals-biblioteket och då kommer iaf jag när jag hittat några spännande böcker troligen dras ner till mitt älskade hav igen.

I framtiden har vi pratat om att gå på bio, att åka till Romafilm och leta spel till min Gameboy osv. När jag vågar släppa in henne i mitt hem kanske jag kommer ge henne en snabb kurs i svensk vegetarisk husmanskost. Dom äter inte griskött i hennes familj nämnde hon nu senast. Och har frågat mig om det inte är svårt att inte äta kött. Och när jag lyckas samla mod nog att gå till tandläkaren (jag är livrädd för alla läkare som kan tillfoga mig smärta nämligen) så kanske hon kan följa med som moraliskt stöd. Hon ska även hjälpa mig i kontakt med myndigheter osv eftersom jag inte klarar av att tex prata i telefon och ska jag på möte någonstans så sitter jag mest och stirrar i golvet och mumlar fram mina svar.

Min kontaktperson ger mig även ständiga komplimanger om hur duktig jag är som vågar gå på ett fik och lovsjunger min intelligens. Det är nästan så jag blir lite generad.

Så jag har bara goda saker att säga om LSS. Personalen där vet vad det handlar om och ser inte ner på oss. Jag vet att jag har några mammor som läser denna blogg och allt jag har att säga är att så fort era barn fått sin diagnos så ta kontakt med LSS i eran kommun!

Nu när bloggen genomgår lite förändringar, tex har jag fått min banner på plats som ni kanske ser, tänkte jag fråga er vad ni tycker om bloggen som den är nu?

Känns det okej att inte alla inlägg kommer vara så grav-allvarliga och handla om funktionsnedsättningar? Vill ni att jag ska börja lägga in foton ibland etc?

Nu får ni välja! Åsikter kan ni lämna som kommentarer.

Detta kommer bli ett kort inlägg. Nu är vi nämligen inne i akt tre. Akt ett handlade om mig, vem jag var, hur jag växte upp osv. Akt två handlade om att förklara saker om och kringa Aspergers Syndrom.
Det tycker jag mig vara klar med nu.
Så nu går ridån upp för Akt tre. Den kommer handla om mycket som redan var med i Akt ett och två, men utöver det lite mer personliga inlägg. Tankar, åsikter, musik och sådant. Kanske inte är Aspie-relaterat mer än att ni får betrakta det genom mina gröna Aspie-ögon.

Här kommer det första Akt tre-inlägget, ett tankeinlägg. Men jag lovar att Akt tre är bättre än Fas tre...

Den senaste veckan har det pratats mycket om hår. Närmare bestämt kvinnor med håriga armhålor. Det börjar med en kvinna som visade upp sina ludna armhålor under melodifestivalen, den bilden spreds, folk hånade henne, en grupp startades på Facebook där kvinnor visade sina orakade armhålor och några av dessa kvinnor blev mordhotade.

Att man har en helt normal kropp är tydligen nog för att man ska få sig ett mordhot nu för tiden. Det är tragikomiskt att människor (och det rör sig främst om män mellan 20 och 30 påstår aftonbladet) kan bli så otroligt provocerade av något som är helt naturligt. Och jag då? Nej, jag rakar mig inte jag heller.

Hela debatten fick mig att tänka på Amanda Palmer. En artist som allt för få svenskar känner till men som är en sån där konstig flicka som syns, hörs och skiter fullständigt i vad omvärlden tycker om henne och hennes håriga armhålor.

Hon borde få mer plats i media, hon skulle vara en betydligt mer hälsosam förebild för unga kvinnor än tex Paris Hilton, kvinnor som poserar som musiker (fast inte skriver dom låtar dom sjunger) och diverse anorektiska fotomodeller. Men vi som var unga kvinnor runt 2000 hade ju Peaches, tack och lov.

Jag uppmanar er alla att kolla upp henne, men bjuder på två videos på en gång. Den första handlar om just kroppsbehåring, fast om könshår. Enjoy!

Vänta tills hon börjar prata i denna, då kommer ni förstå vad hon menar. Underbar kvinna!

En sak som gör mig sanslöst irriterad är när personer, i och för sig ofta mot bättre vetande, säger att Aspergers Syndrom är en sjukdom. Jag har stött på denna attityd lite här och var. Bland annat min egen mamma när hon pratade med sin syster. Dock så menade min mamma såklart inget illa, hon hade troligen aldrig hört talas om AS innan jag påbörjade min utredning. Men sättet hon sa det på ”Thina har fått en sjukdom som heter AS” har etsat sig fast i mig.

Jag vet inte om den lite äldre generationen (mamma fyller 61 i år) är ensamma om att tro att det är en sjukdom, eller om det gäller Neurotypiska i allmänhet. Hur som helst så tycker jag att det är skrämmande att informationen om Neuropsykiatriska funktionshinder, eller funktionsnedsättningar om man föredrar det ordet, inte är mer omfattande.

Givetvis kan man inte gå tillbaka 50 år i tiden till när mammas generation gick i skolan och upplysa dom, men när jag själv gick i skolan på 90-talet så fick i alla fall vi ingen information i skolan om detta.

På den tiden var ju det som på den tiden kallades Damp den stora ”innegrejen” och man jagade ungar som var lite för stökiga för att dom vuxna skulle orka med dom med blåslampor och proppade dom fulla med mediciner. Jag är glad att jag inte var pojke, eftersom unga AS-pojkar kan ju som jag nämnt vara mycket mer stökiga när saker inte är som dom vill. Hade jag varit AS-pojke kanske jag blivit felaktigt anklagad för att ha Damp och blivit tvingad att äta dessa mediciner.

Men även om det pratades mycket om Damp i debattprogram och i tidningar kan jag inte minnas ett enda tillfälle då vi fick förklarat för oss vad det betydde i skolan.

 

Men den här felaktiga bilden att AS skulle vara en sjukdom stör mig. En sjukdom har ju i sin karaktär att det är något man insjuknar i och sedan, förhoppningsvis, tillfrisknar från. Men AS är något man dras med livet ut, det är inprogrammerat i våra hjärnor. Visst kan man lära sig om sin diagnos och på så vis skaffa sig förståelse och kunna hantera knepiga situationer på ett bättre sätt, men den finns alltid där, inget penicillin i världen kan trolla bort det. Och även om det fanns en medicin som kunde det, skulle då personer med AS vilja ha den medicinen och bli ”normal”? För mig är svaret ett rungande nej. Och jag tror inte jag är ensam om att känna så.

Sen så är ju AS inget som smittar heller, så ordet ”sjukdom” är även där missvisande. Ärftlighet kan i och för sig vara en faktor, men det är ju inget som personen som sitter bredvid mig på bussen riskerar att få en släng av. Så när det kommer till smitta så kan man lika gärna hävda att bruna ögon eller rött hår är en sjukdom, och det hör ni själva hur absurt det låter.

 

Sen har jag även märkt att det finns fördomar mot människor inom Autismspektrat. Många verkar tro att vi helt enkelt är dumma i huvudet, medan andra nästan verkar vara rädda för oss. En vän fick det bemötandet av Försäkringskassan för några år sen, dom var helt enkelt livrädda för honom och den här ”nya” grejen AS och ville få honom ur vägen så fort som möjligt. Lite som om han hade varit Hivsmittad 1984 ungefär. Och han är inte den enda jag känner som blivit behandlad på det viset, av myndighetspersoner som borde ha bättre koll på vad det hela rör sig om. Dessa myndighetspersoner bidrar nog dessvärre till fördomarna.

Visst, ni kanske tycker att världen kryllar av fördomar, och att bara vita heterosexuella män kan klara sig undan dom, men det är väl ändå bättre att man försöker bekämpa fördomarna och istället lyfta fram i ljuset hur det verkligen är? Och jag tycker som sagt att skolan har mycket ansvar. Dessutom borde abuse-team på allehanda communitys vara lika angelägna att rensa upp i diskussioner som sprider fördomar om personer med Autism/AS (fast dom ”rena” Autisterna verkar vara hårdare drabbade) som dom är med att rensa ut tex vit makt-galningar.

För när en idé fått fäste i samhället så är det svårt att hålla den under kontroll, både på gott och ont. Och när idén är osann så är det ännu svårare, för då drabbar det ju oskyldiga. Visst kommer det alltid finnas vettiga människor som inte tror på råttan i pizzan, men så finns det lika många som tror på det. Och när folk pratar om att Hitler kanske hade AS så känner jag att det hela börjar bli obehagligt, eftersom han är förknippad med ondska och galenskap så kan lätt alla med AS få den stämpeln, oavsett om Hitler verkligen hade AS eller inte.

Efter terrordåden i Norge började det snabbt ploppa upp folk som hävdade att även den galningen troligen hade AS. Jag personligen har inte läst något som skulle kunna styrka det. Han var bara en fanatiker fullproppad av droger. Men ändå så måste han ju, på något vis, ha en värre sjukdom, som tex AS hörde jag ständigt folk säga.

 

Samtidigt finns det personer som på fullaste allvar tror att AS och Autism inte finns på riktigt. Tack och lov har jag inte stött på så många sådana, men några stycken har jag sett. Att försöka resonera med såna är ungefär som att försöka tala vett med personer som på fullaste allvar inte tror på att människan är ett djur (vad skulle vi annars vara, en grönsak?)

 

Så vi må ha kommit en bit på vägen, men ännu har vi en lång väg att vandra. Kanske kommer ingen ändring av den generella uppfattningen ske under min livstid, men jag gör i alla fall mitt bästa för att få dom i min direkta omgivning att förstå, men det kan vara mycket besvärligt när folk är envisa och dessutom verkar som dom inte förstår mina ord hur mycket jag än anstränger mig att förklara så dom ska fatta. Ibland blir jag bara så matt och trött att jag nästan börjar gråta. Men jag fortsätter kämpa.

 

Avslutningsvis vill jag be om ursäkt för att detta inlägg dröjt så länge, men har haft en väldigt jobbig tid, både fysiskt och psykiskt. Men jag kommer inte sluta skriva, även om inläggen kanske blir glesa.

Eftersom folk har börjat fråga så tänkte jag bara slänga iväg en lägesrapport.
Just nu har jag fullt upp, möten nästan dagligen, pressen att vänta på beslut från FK gav mig ett mindre nervöst sammanbrott i helgen och min kropp vill ta igen all energi min uppstressade hjärna slösar bort genom att pumpa mig full med Adrenalin.

Jag har ett halvskrivet inlägg, men är för slutkörd psykiskt varje kväll för att orka avsluta det.
Men jag tänker ta mig i kragen och försöka skriva klart och posta det iaf innan denna vecka är slut.
Så oroa er inte, jag kommer fortsätta skriva!

Om några timmar ska jag iväg och träffa hon som, om vi funkar ihop, kommer bli min kontaktperson inom LSS.
Och igår fick jag ett brev med ett kort som gör att ett tandläkarbesök aldrig kommer kosta mer än 300 kr för mig. Vi inom Autism-spekrat har nämligen ofta dåliga tänder. Minns inte exakt vad det berodde på, men dom pratade om det på Hab.

Men iaf, ett ordentligt inlägg kommer att dyka upp inom veckan, dont you worry.