.

Mitt första blogginlägg sedan min musa lämnade mig för att ha skoj i någon annan dimention. Och det är ett inlägg han gav mig inspirationen till när han ännu levde.

Detta inlägg kommer handla om något vi Aspies har någon sorts inre tvång att göra, nämligen sortera.
Och jag som blir galen när jag inte hittar det jag söker sorterar allt i mitt hem.

Vi kan börja med bokhyllorna. Ena bokhyllan är helt tillägnad Stephen King och Dean Koontz. Där är böckerna sorterade efter utgivningsår, utom novell-samlingarna som har en egen underkategori. Den andra bokhyllan är sorterad efter först författare, sen genre. Mina filmer och skivor är sorterade på samma vis.

Nu följer lite bilder från mitt hem.
Vi börjar i badrummet.



Min kosmetika är uppsorterad i två plastbackar. En för puder och liknande, en för ögon och läppar. Lådan på hyllan ovanför innehåller hårfärg, nagellack och smycken. Ovanpå den står en liten back där febertermometer, pincetter, nagelsax osv förvaras.
På ovansidan av spegelskåpet står min medicinlåda som innehåller div tabletter, plåster, salvor osv.

Jag har glasburkar i hela lägenheten som innehåller saker som rökelser, batterier, säkerhetsnålar, knappnålar, skruva och spik och allt annat småkrafs som jag vill veta var det är när jag behöver dom. En rökare har askfat, jag har två glasburkar (en för varje rum) att lägga använda prillor i. Dessa sparar jag dock inte på, jag tömmer dom som en rökare tömmer sina askfat. Jag har dessutom en speciell låda där jag lägger allt som har med datorn att göra, sladdar, programskivor, instruktionsböcker osv.

Och alla papper som rör min diagnos har såklart ett eget hem dom med:



Jag har även två burkar som innehåller piercingsmycken.
En för saker som är grövre än 1.6 mm:



Och en för saker som är 1.6 mm:



Även i min dator råder det strikt ordning, allt är indelat i mappar med undermappar. Här får ni en rundtur i en av mina största.





Vi går in i mappen med bilder, där det finns en mapp för varje enskild person och en för grupp-bilder




Eller om ni hellre ville lyssna på musik, där finns en mapp för varje del av karriären:


Och självklart har den här bloggen en egen mapp:



Varför gör jag allt detta kan man undra. Jag är inte tvångsmässigt pedantisk, jag kan leva i en halvstökig lägenhet utan att börja klättra på väggarna, men just att veta var i kaoset saker befinner sig är mycket viktigt för mig.

Det verkar som sagt vara något som nästan alla Aspies gör, men är du Neurotypisk och också håller på såhär får du gärna upplysa mig om det.

Så, det får räcka för denna gången. Men som ni ser på sista bilden har jag ett nytt inlägg på gång.

Detta blir ett inlägg som jag inte alls hade planerat, men fick ett sorgligt besked i morse.

En ung man som jag sett lite ytligt på ett visst internetforum under många år och sedan i Januari utvecklat en mkt givande relation till hittades död i sin lägenhet i Onsdags. Har väntat och önskat att han skulle logga in och tillkännage det största practical joke han någonsin utfört (han gillade sådana) men det kommer han inte göra. Hans pappa hittade honom, så uppgifterna kommer från hans familj.

 

Av respekt av för både honom och hans familj kommer jag inte nämna hans namn i detta inlägg, inte heller lämna några snasiga detaljer runt självga dödsfallet, men det jag kan säga är att hela vår relation började kring denna blogg. Han var nämligen en av dom första som läste den, och genast kom med sina tankar kring vad jag skrev.

För nästan varje inlägg som jag skrivit här har jag fått en djupgående analys med hans egna tankar, funderingar och frågor kring dom ämnen jag tagit upp. Och inte sällan har han kommit med förslag på ämnen, skickat länkar till artiklar med mera. Så jag skulle nästan kunna säga att min musa har dött och lämnat mig i stor sorg. Det var ingen kärleksrelation, jag undviker ju sådant och han var homosexuell, så det var bara ren vänskap.

 

Jag träffade honom aldrig i verkligheten, men eftersom jag uttrycker mig bäst i skrift och han var så full av åsikter, tankar, poesi, musikalitet och kreativitet så han nästan blev manisk ibland så känns det nästan som vi delat lägenhet på ett intellektuellt plan. Och vi talade om allt, inte bara om AS (som han själv sa att han hade vissa drag av, även om nog ingen psykolog skulle ge honom diagnosen) utan samtalen kunde flyta ut i alla möjliga riktningar, ibland på skoj och ibland på blodigt allvar.

Det finns vissa människor som man genast kan känna förtroende och samhörighet med, även utan att ha träffat dom, och han var för mig en sådan, och jag hoppas han uppskattade min existens lika mycket som jag uppskattade hans.

 

Och jag känner att det finns ännu saker jag vill höra hans åsikt om, men jag antar att nu får jag lära mig att leva utan den. Men jag är i alla fall glad att jag för ungefär en månad sen på mitt tafatta vis förklarade hur mycket jag fann våra samtal psykiskt stimulerande och hans värdesatte hans åsikter. Han blev glad när jag sa det.

 

Han skulle inte gilla att få en massa hyllningar, för han var ingen skrytsam och egenkär person, men jag tror han ändå skulle bli lite glad om han läste dom, så jag tänker hylla honom i alla fall.

Han var ovanlig på många sätt, otroligt bildad (kunde tex börja skriva på latin eller grekiska rätt vad det var) men samtidigt aldrig hånfull mot folk som frågade vad orden betydde.

Han var högst intelligent, men hade stort tålamod med personer även om dom tjafsade emot honom och sa emot sig själva. Till och med när dom gick på honom med personangrepp så försökte han resonera.

 

Det som gjorde mig mest chockad utöver att han dött var att han bara var 24 år gammal. Han hade inte angivit någon ålder på sin sida och att döma av visdomen jag såg i hans ögon och hans mogna sätt att bete sig hade jag gissat på att han var i min ålder, kanske tom några år äldre.

Men han hade en gammal själ. Han hade sagt själv att den var lika gammal som universum och nog kunde jag få känslan att jag nästan satt och samtalade med någon av dom stora tänkarna från antikens Grekland ibland när vi pratade.

 

Min musa är död, men jag kommer inte sluta skriva, då skulle han bli besviken på mig. Så jag sänder en kärleksfull tanke till hans vänner och familj, och när jag kommer till Nangijala, eller Valhall om man så vill, så ska jag höja en skål och dricka med min förlorade vän.

Jag fick bara känna honom ”på riktigt” i lite drygt 4 månader, men tror jag aldrig kommer glömma honom.

Frid vare med dig, broder! Avslutar med Lars Demian, som faktiskt är mycket lik den här unga mannen.

 

Först och främst: ni får ursäkta mig så mycket att jag inte skrivit på ganska länge, men jag blir alltid så stressad och trött på våren. Har uppslag för flera olika inlägg, men kommer liksom inte igång mer än till förvärkar,  dvs virriga tankar kring struktur, ordval och vad jag vill få fram. Men skall strax köra in dom på mitt mentala BB och försöka få igång förlossningen, leta efter hålet i pappret som den gode Stephen King sade.

Men nu när det strömmat till ett helt gäng nya läsare, både Svenska och faktiskt några från Norge med så kände jag att jag kan dra igång en ny frågestund!
Jag hade ju en för några månader sedan, dom svaren kan ni läsa här.

Men ställ era frågor i kommentarer, ni kan vara anonyma om ni vill, och eftersom alla kommentarer granskas innan publicering så kan ni säga till om ni vill att era frågor skall vara osynliga tills den dag jag svarar på dom.

Frågorna kan röra Aspergers Syndrom, men vill ni kan ni även fråga om mina åsikter i vissa frågor, eller om mig som person. Men ställer ni frågor om mig så kan det hända att det kommer vissa saker som blir för personliga och jag inte känner mig helt bekväm att svara på, tex när det gäller mina relationer till specifika människor. Då kanske jag gör bedömningen att jag inte kan svara pga respekt för den andra inblandade, men som sagt försöker jag vara så brutalt ärlig jag bara kan i denna blogg.

Så börja fråga nu!

Ett kort inlägg bara, ett längre är under konstruktionsarbete i mitt huvud, men kände ändå jag ville slänga upp en liten kommentar på vad folk säger.

Ibland hör man ju nämligen folk prata om "människor som lider av Aspergers Syndrom". Vilket både gör mig lite störd och lite fnissig. För min barndoms stora idol Pippi Långstrump (som i min åsikt, tillsammans med Ronja Rövardotter är en mkt bättre förebild för småflickor än många andra) uttryckte det hela så fint en gång.

Jag lider inte av min AS, jag gillar den!

Detta inlägg kommer handla om något som det, såvitt jag vet, inte finns några vetenskapliga bevis för, bara min helt personliga teori.

Nämligen Aspies och Autisters speciella förhållande till djur.

 

Det kan röra sig om katter, hundar eller mer exotiska och ovanliga djur som råttor, ormar, ödlor etc. I stort sett alla typer av djur som vi människor delar våra hem och våra liv med.

Nästan alla Aspies jag känner har iaf ett husdjur och alla säger samma sak: ”jag tycker bättre om djur än människor”.

 

Jag bad min LSS-person följa med mig till veterinären nu i veckan då min katt skulle vaccineras. Efteråt sa hon att hon var jätteimponerad över hur jag kommunicerade med min katt och hur öm och kärleksfull jag är mot honom, och han är mot mig. Och att han var så lugn i min närvaro att han kunde sitta i mitt knä i väntrummet fast det var tre hundar och en annan katt där. Och att hans kelsjuka beteende mot mig i sin tur hade den effekten på mig att min sociala fobi var mindre tydlig, istället för att sitta och se rädd ut och svettas kunde jag fokusera helt på honom och ignorera främlingarna i väntrummet.

 

Och där tror jag hela orsaken att vi älskar djur ligger. Att vi lever i en värld fylld av människor som för oss är väldigt förvirrande. Vi har stora problem med att kommunicera med andra personer, eftersom människor inte alltid säger vad dom verkligen tycker och tänker, utan använder sig av anisktsuttryck och kroppsspråk som vi inte kan tolka. Samt att människor ljuger, sårar och är medvetet elaka. Människor är helt enkelt svåra att förstå sig på, och att ha en fungerande relation till en annan människa är något som är mycket svårt för oss.

 

Men skillnaden med djur är att även om dom inte kan tala ett språk vi förstår, med ord, så kan dom ändå få oss att förstå dom eftersom dom inte besitter de egenskaper hos människor som är förvirrande för oss. Jag tar nu katter som exempel eftersom jag levt med katter under 28 av mina 30 år. Om en katt ogillar dig så märker du det, då undviker den nämligen dig, eller så morrar och fräser den när du närmar dig. Om en katt gillar dig så märker du det med, för då kommer den och vill kela med dig. När man lär känna en katt så börjar man även förstå deras språk om man lyssnar efter tonarter i jamandet samtidigt som man studerar ansiktet och hållningen.

Jag kan lätt se om min Groucho är arg, något som jag har mycket svårt att avgöra hos människor då jag blandar ihop sorg och ilska. När han är arg så burrar han upp pälsen så han ser så stor ut som möjligt, samtidigt som han smackar med munnen och ger ifrån sig molanden och morrningar. Detta inträffar nästan varje gång han ser en annan katt som närmar sig hans revir (min uteplats)

Samma sak när han är glad, då går han med självsäkra steg, svansen högt och öronen riktade framåt, samtidigt som han glatt jamar i ett högre tonläge. Och han visar klart och tydligt vad han vill. Om han vill gå ut går han till altandörren, krattar på den och skriker tills jag kommer med selen, då vänder han och går och ställer sig framför mig belåtet spinnande när jag sätter på honom den.

 

Och den stora skillnaden är ju som sagt den att djur inte snackar skit om dig bakom din rygg, är elak mot dig, manipulerar dig eller avsiktligt sårar dig. Därför tror jag att så många Aspies och Autister ser sina husdjur som så mycket mer än ”bara ett djur”. Dom är våra vänner, familjemedlemmar, barn.

Därmed inte sagt att det inte finns NT-personer som även dom har fina förhållanden till sina djur, det gör det ju utan tvivel, men jag tror ändå att djur betyder lite lite mer för oss som inte förstår människor.

Såg en väldigt fin dokumentär för några månader sedan om en Autistisk pojke som knappt kunde prata, inte kunde gå på toaletten osv som när han första gången han mötte en häst gick igenom en omedelbar förbättring på alla områden. Ni kan läsa mer om den (på engelska) här: http://en.wikipedia.org/wiki/The_Horse_Boy. Rekomenderar er varmt att se på den om ni kan hitta den någonstans eller om den visas på tv igen.

Och vad den pojken och hans föräldrar upplevde verkar ge stöd åt min teori.

 

Avrundar detta inlägg med ett collage på alla katter jag levt med och älskat under mitt liv plus några bilder på min älskade Groucho, min andra alldeles egna katt (den första var den långhåriga svatvita tjejen på dom sista 4 bilderna i collaget, hon hette Selina efter Burtons Catwoman, henne tvingades jag avliva pga canser 5e April i fjol)

Övriga katter är i orningen ni ser dom Tusse, Frida och Gustav (syskon som vi skaffade när jag var 1 år. Gustav blev påkörd när jag var 16) Nancy och Sessan (systrar. Nancy älskade mig över allt annat men dog av någon sorts leukemi för 5-6 år sen, Sessan bor ännu hos mina föräldrar) och Findus (en vildkatt som min mamma tog sig an, han fick dock någon njursjukdom och fick avlivas)

 

Folk brukar fråga vad som är skillnaden på en person med AS och en NT (neurotypisk). Jag brukar säga att det är skillnader som kan verka små på ytan, men som försvårar mycket för oss med AS.

 

Här kommer en hopdiktad dag för att förklara hur jag fungerar, den dag med alla dessa faktorer har aldrig inträffat, men allt jag skriver HAR hänt mig i verkligheten, sammanför dom till samma dag för att måla en så tydlig bild som möjligt.

 

 

Jag vet inte hur mkt detta skiljer sig från er som är NT, men såhär kan alltså en dag se ut i mitt liv.

Har inte följt med så noga i nyhetsflödet på sista tiden, jag har helt enkelt för mkt att göra i mitt egna liv, men har inte undgått något om att skolpersonal någonstans blev beordrade att kalla barnen Hen istället för han eller hon.

Detta kom troligen i kölvattnet på att tvångssteriliseringen av personer som ska genomgå könskorrigering äntligen slopades. Plötsligt ska lilla landet falukorv som tidigare inte brytt sig nämnvärt om transpersoner vara så politiskt korrekta vad gäller transfrågor så dom blir förstoppade på kuppen.

 

Jag har ett antal vänner och bekanta som är transsexuella, andra som redan genomgått operationen. Alltså vad som brukar kallas både pre-op och post-op. Och jag har talat med dom om hur det känns att gå runt med ett biologiskt kön som inte matchar vad dom känner att dom är. Något som ingen som inte är TS kan förstå till 100% så be mig inte förklara det.

 

Även om jag vet att mina vänner gärna sluppit bli kallad ”han” eller ”hon” som barn så tror jag inte att tvinga på alla barn att bli kallade hen är lösningen. Då pekar man på ett mer direkt och inte nödvändigtvis positivt vis ut dom barn som inte känner sig tillfreds med sina könsorgan. Lösningen är inte att inpränta i barnen ”lilla Lisa vill vara lilla Lars, så nu ska hon inte kallas hon längre, utan hen, och för att det inte ska bli orättvist måste alla kallas hen från och med nu!”

Förstår ni hur jag menar? Dom andra barnen börjar se lilla Lisa som Lisa och inget annat, hon ska inte komma och tro att hon är något, hon ska inte tro att hon kan bli något, framförallt inte att hon kan bli Lars!

Jag är helt för att få unga TS att känna sig tillfreds med tillvaron från en så ung ålder som möjligt, veta att dom kan med medicinsk hjälp förändra sin situation, men det måste göras med undervisning. Både av barnen och dom vuxna som har barn runt omkring sig.

Nu var jag här igen, skolans ansvar!

Att peka ut olikheter för barn och sedan låta saken bero är sällan den bästa lösningen.

 

Sen tycker jag att ordet Hen är ganska fult. Jag använder det bara ungefär som följer ”då får du gå till din piercare och be hen titta på det” När jag inte vet en persons kön är det lättare att dra till med ”Hen” istället för ”han eller hon”

Hin är ett finare ord med ungefär samma mjuka klang som Han och Hon, men tyvärr är det ju upptaget. Hun är väl det enda icke upptagna ordet som låter bra när det kommer ut, men det liknar (iaf på gotländska) Hon för mycket när man hör det.

 

Själv då? Hur är det med mitt biologiska kön och mitt känslomässiga? Det är lite både och eller varken eller. Jag känner mig varken 100% kvinnlig eller 100% manlig. Som barn hade jag en period då jag verkligen ville vara pojke och mådde väldigt dåligt för att jag inte var det. Men det växte jag ifrån ungefär samtidigt som min mamma gav upp helt i sina försök att klä mig som en liten docka. Ville hon fläta mitt hår så ville jag klippa av det, ville hon klä mig i känning med skinande vita strumpbyxor så hade jag inom en timme skrapat sönder strumpbyxornas knän så dom var fulla med jord och blod alternativt petat upp stora maskor.

När jag började närma mig puberteten blev jag en omisskännlig pojkflicka. Håret kunde eventuellt få vara långt, tills jag tröttnade på att ha det killande i nacken å kapade av det. Men jag använde inte kjol eller klänning en enda gång från att jag var runt 12 tills jag var 19. då började det gå upp för mig att jag kunde kanske vara lite feminin i alla fall, fast på mitt eget vis. Dock känner jag mig alltid naken när jag bär sådana plagg, så det blev mest byxor iaf. I skrivandets stund har jag en klänning och en kjol. Skulle aldrig gå utanför lägenheten med någon av dom på mig, men jag kan lufsa runt i dom hemma när det är olidligt hett på sommaren.

Min filosofi kring det hela att jag är en människa, som råkar ha en kvinnlig kropp men den betyder inget för mig. Vaknade jag i morgon och hade genom något magiskt under förvandlats till man skulle jag nog inte bry mig så mycket om det, när den första förvåningen lagt sig. Jag är den jag är, en människa med både manliga och kvinnliga egenskaper. Nä, skit i det där med manligt och kvinnligt, kalla det istället mänskligt!

 

Ni ska få en bildsvit med foton på mig från att jag var ca 5 år tills för något år sen. Vad ser ni på dessa bilder? En flickaktig flicka? En pojkflicka? En pojke?

Jag ser mig själv, en människa som vägrar vara bara ett könsorgan.

Så får ni möjlighet att beundra min tvivelaktiga skönhet med.

 

Fick en skrämmande länk skickad till mig från en av mina trognaste läsare. Länk till artikeln. Är ni för lata för att läsa så handlar det i korthet om en man som var anklagad för våldtäkt, men som fick gå fri för att kvinnan han våldtagit hade AS och hennes signaler var ”svåra att tyda”.

 

Hela historien är skrämmande, men tyvärr är jag föga förvånad. Är det såhär det ska bli, att vi som pga. vårat så kallade handikapp inte alltid har så lätt att förmedla våra känslor utåt nu ska bli nedtryckta rättsligt för den sakens skull? Jag tror att alla har hört den gamla vanliga visan om ”hon var klädd som en hora, hon bad om det”, ska nu den ersättas med ”jag förstod inte vad hon ville, så jag tog för mig”?

 

Att mannen i fråga inte ens erkände att han haft sex (rättelse; tvingat sig till sex) med henne förrän hans sperma hittades talar väl för sig själv i huruvida han kände sig skyldig i hela situationen?

Och sen så tror jag inte ett skit på att hennes signaler var så svåra för honom att tyda att han inte fattade att hon inte ville ha sex med honom. Nu var jag ju inte med när det hände, men man märker väl om någon man försöker ha sex med gör motstånd? Oavsett om personen säger nej och kämpar emot lite eller om personen slåss, bits och skriker så borde man ju fatta? Tom jag som har problem med att förstå andra människor skulle ju fatta att ett nej är ett nej.

 

Jag blir så arg på hela situationen så min hjärna nästan går i baklås när jag försöker få fram mina känslor. Detta är inte okej! Hur tänkte hovrätten, som först dömde honom men sen frigav honom för att kvinnan är lite lätt förvirrad och hennes vittnesmål förändrades?

Att bli våldtagen lär ju vara en väldigt upprivande sak att uppleva, troligen har hon hamnat i chock och därför inte kunnat minnas allt exakt som det hände på en gång. Tänk själva tillbaka till senaste gången ni var livrädda eller bara fick panik, minns ni allting som hände när ni var i greppet av den känslan? Jag tror inte det. Det är nog väldigt mänskligt, oavsett om man har AS eller inte. Och att dom anser att det inte är säkert att hon ”minns rätt”, vad ska det betyda? Detaljer som vilken färg mannen hade på strumporna ändrar väl inte det faktum att hon blivit våldtagen?

 

Nej, jag blir rosenrasande av att läsa om detta, kan inte få fram en mer djup analys om denna nyhet än så här, men jag vill skicka hovrätten till skamvrån och jag hoppas djupt och innerligt att detta fall inte kommer sluta såhär och att mannen kommer få sitt straff!

 

Avrundar med en gammal progg-låt som artikeln fick mig att tänka på. Meningen ”ett nej från en kvinna är aldrig riktigt nej, det vet ju varje karl och låter inte lura sig”. Det är sorgligt, men mycket har inte förändrats på den fronten under dom 40 år det gått sedan sången skrevs.

 

 

Detta inlägg kommer rikta sig främst till föräldrar, men även syskon och andra släktingar som har mycket kontakt med barnet i fråga kan nog kanske ha nytta av det. Idén fick jag eftersom jag vet att det är många mammor som läser denna blogg, och har mailat mycket med en mamma vars son just nu genomgår en utredning.

 

Jag är ingen expert på barn, har inga egna, är yngst av syskonen i min familj och känner bara ett enda barn vars föräldrar jag umgås med i verkliga livet. Men i egenskap av Aspie som gjort sin läxa om AS så vet jag ju vissa saker man ska titta efter, samt att endel minns jag från min egen barndom.

 

Om bara en eller två punkter på denna lista stämmer så är det inte säkert att ditt barn har AS eller liknande, men om flera punkter stämmer kanske det kan vara värt att ta kontakt med BUP eller liknande. Ni behöver inte släpa dit barnet, utan bara ringa och fråga er för hur ni ska göra om ni misstänker att ert barn kan ha AS, ni kan ju även gå på biblioteket och låna böcker (dock råder jag er att ta allt ni läser på nätet med en nypa salt, för man behöver ingen psykologi-examen för att kunna lägga upp text på nätet).

Så säg att ni har ett barn som är mellan 5 och 12 år. Eller minns tillbaka på ert barn i den åldern.

 

• Undviker ditt barn ögonkontakt?

• Verkar ditt barn inte uppskatta kramar och/eller att sitta i knät?

• Har ditt barn dålig motorik?

• Tar ditt barn allt du säger väldigt bokstavligt?

• Om ditt barn är en pojke, får han vredesutbrott eller blir frustrerat arg när saker inte fungerar som han vill?

• Leker ditt barn inte låtsas-lekar i stil med ”indian och cowboy”?

• Var ditt barns tal-utveckling sen eller hade/har ditt barn talsvårigheter som stammning?

• Får ditt barn väldigt intensiva intressen, som stundtals verkar mer som besatthet än vanliga intressen?

• Verkar ditt barn vara ovanligt intelligent för sin ålder?

• Lärde sig ditt barn att läsa innan skolan, utan någon hemundervisning?

• Kan ditt barn ”hålla föredrag” om något han/hon är intresserad av direkt ur minnet eller citera en favoritfilm eller liknande ordagrant?

• Har ditt barn problem med att relatera till sina jämnåriga?

• Har ditt barn ett väldigt monotont tal eller ett underligt sätt att röra sig på?

• Om ditt barn ska lösa ett problem i sin vardag, tenderar han/hon då att göra det snarare med logiskt tänkande än på ett känslomässigt plan?

 

Om ni redan är förbi detta stadium och redan är med ditt barn hos en psykolog ska ni komma ihåg några saker.

 

Bara för att en person har en vit rock betyder det inte att den personen har rätt i alla lägen. När jag själv gick och bad att få en utredning sade systern jag hade det första mötet med att jag inte kunde ha AS, för det kunde hon se.

 

Ibland (allt för ofta) måste man kämpa för sina rättigheter, ditt barn har rättigheter och är barnet omyndigt blir det du som får kämpa. Det tar på krafterna och vissa dagar känns det som man bara kämpar och kämpar men ingenting händer. Men ge inte upp! Ditt barn kommer tacka dig, för med en diagnos blir livet lättare för ditt barn.

 

Om ditt barn har AS, Autism eller något liknande betyder det inte att ditt barn har en sjukdom. Gå tillbaka till den 7e mars, då skrev jag ett helt inlägg om detta.

 

Kräv kunskap bland lärarna på ditt barns skola. Skolorna kan ha blivit bättre sen jag var liten, men lärarna jag hade fattade ingenting. Jag kände mig nästan mobbad av min mellanstadielärare.

 

Tolerera inte mobbing i någon form. Om ditt barn kommer hem och är ledsen så försök få honom/henne att berätta vad det är. Om det visar sig att dom andra barnen retas, ta genast kontakt med rektorn och skolkuratorn och förklara läget och ge dig inte förrän dom agerar. Om dom inte agerar, anmäl dom! Mobbing är något som många med AS råkar ut för under skoltiden, och i mitt fall var det så illa att jag ville ta livet av mig under vissa perioder.

 

Bara för att ditt barn undviker ögonkontakt innebär det inte att han/hon ljuger. Ögonkontakt är svårt för många av oss. Och personligen är jag sån att om jag får en jobbig fråga ser jag bort, men svarar ärligt. Det känns som jag måste titta bort för att kunna svara ärligt!

 

Uppmuntra ditt barn att syssla med sådant han/hon är bra på och intresserad av och försök att inte vara förebrående om han/hon får dåliga betyg i något. Då stärker du ditt barns självförtroende, och för att vara ärlig, utöver lite enkel huvudräkning tex i affären, är inte matte för att ta ett exempel något man måste kunna för att överleva vuxenlivet. Bara för att ditt barn är intelligent så innebär inte det nödvändigtvis toppbetyg i alla ämnen.

 

Tillåt ditt barn att lösa problem på sitt eget vis, även om metoden han/hon använder kanske känns främmande för dig. Jag löste sällan uppgifter i skolan tex exakt så som läraren beskrev att vi skulle göra. Eftersom min hjärna fungerar lite annorlunda så är även mitt sätt att lösa problem lite annorlunda, men så länge man får fram rätt resultat är ju inget av tillvägagångssätten fel.

 

När du är frustrerad och arg på tex myndigheter och det är relaterat till ditt barns diagnos, se då till att ditt barn förstår att du inte är irriterad på honom/henne eller diagnosen, utan just krånglande myndigheter. Om du är irriterad på ditt barn, förklara då lugnt och sansat varför, skrik inte. Ibland blir det för mycket, och då kan tålamodet brista även för den mest kärleksfulla förälder, men vi är många med AS som blir paralyserade och rädda när folk i omgivningen är arga.

 

När ni har en färdig diagnos, ta då genast kontakt med Habiliteringen och LSS. Dom är ett mycket gott stöd och har hjälpt mig att i ljuset av min diagnos lära känna mig själv på ett nytt sätt och utvecklas som människa, även om det gått mindre än ett år sedan jag fick min diagnos.

 

Det är mycket att tänka på, och inte alltid så lätt, framförallt inte om du är ensamstående eller frånskild med ensam vårdnad av ditt barn. Men det finns stöd och hjälp att få, även om det kan vara motigt i början att faktiskt få den. Men ge inte upp, kämpa med näbbar och klor, och är dom riktigt dryga så var dryg tillbaka utan att skämmas. Vet inte hur många gånger min egen mamma har skrikit och gråtit i telefonen för att dom (myndighetspersonerna) skulle fatta att det är på riktigt, att det var på allvar och att jag behövde hjälp. Men när jag växte upp fanns inte mycket hjälp att få, så på så vis har ni som har små barn/tonåringar nu det lättare än min mamma hade det för 20 år sen.

 

Och framförallt, kom ihåg att ni är inte ensamma!

Om ni känner att ni vill prata med någon som inte är en myndighetsperson så är ni varmt välkomna att skriva till mig. Jag tror jag ska skaffa en ny mail-adress ägnad bara åt att ta emot era mail, men det får bli ett senare projekt, fram tills dess får ni nöja er med att skriva kommentarer på bloggen, ni kan vara anonyma och vill ni inte att någon mer än jag ska läsa den så skriv det, alla kommentarer granskas av mig innan dom publiceras och är era för privata så publicerar jag dom inte utan skickar ett mail.

 

Ni är fantastiska, era barn kan skatta sig lyckliga att ha såna engagerade föräldrar som er!

Avrundar inlägget idag med en till sång av Stefan Sundström, som inte har med AS att göra (även om Nancy Spungen som han sjunger om i boken som han också sjunger om uppvisar vissa tecken på AS) men som jag ändå personligen känt att jag kan relatera till. Plus att den är jävligt bra!

I januari i år fick jag en kallelse om möte med min LSS-handläggare där vi skulle diskutera vad för insatser dom kunde erbjuda mig.

(LSS betyder Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade och ni kan läsa mer om dom om ni klickar på namnet) om du har Autism, AS, Downs Syndrom eller kanske tom ADHD så har du vissa lagliga rättigheter.

Det fastslogs under detta möte att jag skulle få en kontaktperson enligt 9 § 4 LSS.

För tre veckor sedan fick jag gå till Korpen där jag träffade kvinnan som skulle bli min kontaktperson. Hon var ca 10 år äldre än mig (enligt mitt önskemål) och jobbar på dagarna med människor med grav Autism. Och nu när hennes barn snart ska flytta hemifrån kände hon att hon vill jobba kvällar med, och då blev jag utvald.

Så vi har börjat gå på date en gång i veckan skulle man kunna säga. Bara så jag kommer ut ur min lägenhet och faktiskt kan vara på platser där det finns andra människor. Något som jag inte klarar av att göra på egen hand.

Första gången gick vi på ett litet fik på Öster, i torsdags åkte vi ner till havet som jag älskar så mycket och drack kaffe sen gick jag ner till den steniga stranden och andades frisk luft och kollade på alla sjöfåglar, fotade dom lite osv.

Nästa vecka ska vi till Almedals-biblioteket och då kommer iaf jag när jag hittat några spännande böcker troligen dras ner till mitt älskade hav igen.

I framtiden har vi pratat om att gå på bio, att åka till Romafilm och leta spel till min Gameboy osv. När jag vågar släppa in henne i mitt hem kanske jag kommer ge henne en snabb kurs i svensk vegetarisk husmanskost. Dom äter inte griskött i hennes familj nämnde hon nu senast. Och har frågat mig om det inte är svårt att inte äta kött. Och när jag lyckas samla mod nog att gå till tandläkaren (jag är livrädd för alla läkare som kan tillfoga mig smärta nämligen) så kanske hon kan följa med som moraliskt stöd. Hon ska även hjälpa mig i kontakt med myndigheter osv eftersom jag inte klarar av att tex prata i telefon och ska jag på möte någonstans så sitter jag mest och stirrar i golvet och mumlar fram mina svar.

Min kontaktperson ger mig även ständiga komplimanger om hur duktig jag är som vågar gå på ett fik och lovsjunger min intelligens. Det är nästan så jag blir lite generad.

Så jag har bara goda saker att säga om LSS. Personalen där vet vad det handlar om och ser inte ner på oss. Jag vet att jag har några mammor som läser denna blogg och allt jag har att säga är att så fort era barn fått sin diagnos så ta kontakt med LSS i eran kommun!

Nu när bloggen genomgår lite förändringar, tex har jag fått min banner på plats som ni kanske ser, tänkte jag fråga er vad ni tycker om bloggen som den är nu?

Känns det okej att inte alla inlägg kommer vara så grav-allvarliga och handla om funktionsnedsättningar? Vill ni att jag ska börja lägga in foton ibland etc?

Nu får ni välja! Åsikter kan ni lämna som kommentarer.

Detta kommer bli ett kort inlägg. Nu är vi nämligen inne i akt tre. Akt ett handlade om mig, vem jag var, hur jag växte upp osv. Akt två handlade om att förklara saker om och kringa Aspergers Syndrom.
Det tycker jag mig vara klar med nu.
Så nu går ridån upp för Akt tre. Den kommer handla om mycket som redan var med i Akt ett och två, men utöver det lite mer personliga inlägg. Tankar, åsikter, musik och sådant. Kanske inte är Aspie-relaterat mer än att ni får betrakta det genom mina gröna Aspie-ögon.

Här kommer det första Akt tre-inlägget, ett tankeinlägg. Men jag lovar att Akt tre är bättre än Fas tre...

Den senaste veckan har det pratats mycket om hår. Närmare bestämt kvinnor med håriga armhålor. Det börjar med en kvinna som visade upp sina ludna armhålor under melodifestivalen, den bilden spreds, folk hånade henne, en grupp startades på Facebook där kvinnor visade sina orakade armhålor och några av dessa kvinnor blev mordhotade.

Att man har en helt normal kropp är tydligen nog för att man ska få sig ett mordhot nu för tiden. Det är tragikomiskt att människor (och det rör sig främst om män mellan 20 och 30 påstår aftonbladet) kan bli så otroligt provocerade av något som är helt naturligt. Och jag då? Nej, jag rakar mig inte jag heller.

Hela debatten fick mig att tänka på Amanda Palmer. En artist som allt för få svenskar känner till men som är en sån där konstig flicka som syns, hörs och skiter fullständigt i vad omvärlden tycker om henne och hennes håriga armhålor.

Hon borde få mer plats i media, hon skulle vara en betydligt mer hälsosam förebild för unga kvinnor än tex Paris Hilton, kvinnor som poserar som musiker (fast inte skriver dom låtar dom sjunger) och diverse anorektiska fotomodeller. Men vi som var unga kvinnor runt 2000 hade ju Peaches, tack och lov.

Jag uppmanar er alla att kolla upp henne, men bjuder på två videos på en gång. Den första handlar om just kroppsbehåring, fast om könshår. Enjoy!

Vänta tills hon börjar prata i denna, då kommer ni förstå vad hon menar. Underbar kvinna!

En sak som gör mig sanslöst irriterad är när personer, i och för sig ofta mot bättre vetande, säger att Aspergers Syndrom är en sjukdom. Jag har stött på denna attityd lite här och var. Bland annat min egen mamma när hon pratade med sin syster. Dock så menade min mamma såklart inget illa, hon hade troligen aldrig hört talas om AS innan jag påbörjade min utredning. Men sättet hon sa det på ”Thina har fått en sjukdom som heter AS” har etsat sig fast i mig.

Jag vet inte om den lite äldre generationen (mamma fyller 61 i år) är ensamma om att tro att det är en sjukdom, eller om det gäller Neurotypiska i allmänhet. Hur som helst så tycker jag att det är skrämmande att informationen om Neuropsykiatriska funktionshinder, eller funktionsnedsättningar om man föredrar det ordet, inte är mer omfattande.

Givetvis kan man inte gå tillbaka 50 år i tiden till när mammas generation gick i skolan och upplysa dom, men när jag själv gick i skolan på 90-talet så fick i alla fall vi ingen information i skolan om detta.

På den tiden var ju det som på den tiden kallades Damp den stora ”innegrejen” och man jagade ungar som var lite för stökiga för att dom vuxna skulle orka med dom med blåslampor och proppade dom fulla med mediciner. Jag är glad att jag inte var pojke, eftersom unga AS-pojkar kan ju som jag nämnt vara mycket mer stökiga när saker inte är som dom vill. Hade jag varit AS-pojke kanske jag blivit felaktigt anklagad för att ha Damp och blivit tvingad att äta dessa mediciner.

Men även om det pratades mycket om Damp i debattprogram och i tidningar kan jag inte minnas ett enda tillfälle då vi fick förklarat för oss vad det betydde i skolan.

 

Men den här felaktiga bilden att AS skulle vara en sjukdom stör mig. En sjukdom har ju i sin karaktär att det är något man insjuknar i och sedan, förhoppningsvis, tillfrisknar från. Men AS är något man dras med livet ut, det är inprogrammerat i våra hjärnor. Visst kan man lära sig om sin diagnos och på så vis skaffa sig förståelse och kunna hantera knepiga situationer på ett bättre sätt, men den finns alltid där, inget penicillin i världen kan trolla bort det. Och även om det fanns en medicin som kunde det, skulle då personer med AS vilja ha den medicinen och bli ”normal”? För mig är svaret ett rungande nej. Och jag tror inte jag är ensam om att känna så.

Sen så är ju AS inget som smittar heller, så ordet ”sjukdom” är även där missvisande. Ärftlighet kan i och för sig vara en faktor, men det är ju inget som personen som sitter bredvid mig på bussen riskerar att få en släng av. Så när det kommer till smitta så kan man lika gärna hävda att bruna ögon eller rött hår är en sjukdom, och det hör ni själva hur absurt det låter.

 

Sen har jag även märkt att det finns fördomar mot människor inom Autismspektrat. Många verkar tro att vi helt enkelt är dumma i huvudet, medan andra nästan verkar vara rädda för oss. En vän fick det bemötandet av Försäkringskassan för några år sen, dom var helt enkelt livrädda för honom och den här ”nya” grejen AS och ville få honom ur vägen så fort som möjligt. Lite som om han hade varit Hivsmittad 1984 ungefär. Och han är inte den enda jag känner som blivit behandlad på det viset, av myndighetspersoner som borde ha bättre koll på vad det hela rör sig om. Dessa myndighetspersoner bidrar nog dessvärre till fördomarna.

Visst, ni kanske tycker att världen kryllar av fördomar, och att bara vita heterosexuella män kan klara sig undan dom, men det är väl ändå bättre att man försöker bekämpa fördomarna och istället lyfta fram i ljuset hur det verkligen är? Och jag tycker som sagt att skolan har mycket ansvar. Dessutom borde abuse-team på allehanda communitys vara lika angelägna att rensa upp i diskussioner som sprider fördomar om personer med Autism/AS (fast dom ”rena” Autisterna verkar vara hårdare drabbade) som dom är med att rensa ut tex vit makt-galningar.

För när en idé fått fäste i samhället så är det svårt att hålla den under kontroll, både på gott och ont. Och när idén är osann så är det ännu svårare, för då drabbar det ju oskyldiga. Visst kommer det alltid finnas vettiga människor som inte tror på råttan i pizzan, men så finns det lika många som tror på det. Och när folk pratar om att Hitler kanske hade AS så känner jag att det hela börjar bli obehagligt, eftersom han är förknippad med ondska och galenskap så kan lätt alla med AS få den stämpeln, oavsett om Hitler verkligen hade AS eller inte.

Efter terrordåden i Norge började det snabbt ploppa upp folk som hävdade att även den galningen troligen hade AS. Jag personligen har inte läst något som skulle kunna styrka det. Han var bara en fanatiker fullproppad av droger. Men ändå så måste han ju, på något vis, ha en värre sjukdom, som tex AS hörde jag ständigt folk säga.

 

Samtidigt finns det personer som på fullaste allvar tror att AS och Autism inte finns på riktigt. Tack och lov har jag inte stött på så många sådana, men några stycken har jag sett. Att försöka resonera med såna är ungefär som att försöka tala vett med personer som på fullaste allvar inte tror på att människan är ett djur (vad skulle vi annars vara, en grönsak?)

 

Så vi må ha kommit en bit på vägen, men ännu har vi en lång väg att vandra. Kanske kommer ingen ändring av den generella uppfattningen ske under min livstid, men jag gör i alla fall mitt bästa för att få dom i min direkta omgivning att förstå, men det kan vara mycket besvärligt när folk är envisa och dessutom verkar som dom inte förstår mina ord hur mycket jag än anstränger mig att förklara så dom ska fatta. Ibland blir jag bara så matt och trött att jag nästan börjar gråta. Men jag fortsätter kämpa.

 

Avslutningsvis vill jag be om ursäkt för att detta inlägg dröjt så länge, men har haft en väldigt jobbig tid, både fysiskt och psykiskt. Men jag kommer inte sluta skriva, även om inläggen kanske blir glesa.

Eftersom folk har börjat fråga så tänkte jag bara slänga iväg en lägesrapport.
Just nu har jag fullt upp, möten nästan dagligen, pressen att vänta på beslut från FK gav mig ett mindre nervöst sammanbrott i helgen och min kropp vill ta igen all energi min uppstressade hjärna slösar bort genom att pumpa mig full med Adrenalin.

Jag har ett halvskrivet inlägg, men är för slutkörd psykiskt varje kväll för att orka avsluta det.
Men jag tänker ta mig i kragen och försöka skriva klart och posta det iaf innan denna vecka är slut.
Så oroa er inte, jag kommer fortsätta skriva!

Om några timmar ska jag iväg och träffa hon som, om vi funkar ihop, kommer bli min kontaktperson inom LSS.
Och igår fick jag ett brev med ett kort som gör att ett tandläkarbesök aldrig kommer kosta mer än 300 kr för mig. Vi inom Autism-spekrat har nämligen ofta dåliga tänder. Minns inte exakt vad det berodde på, men dom pratade om det på Hab.

Men iaf, ett ordentligt inlägg kommer att dyka upp inom veckan, dont you worry.

Här kommer inlägget med svar på era frågor. Det blev ganska långt, men ni kan ju hoppa över frågor som kanske inte intresserar er.

Dom är skrivna i den ordning jag fick dom. Kommer troligen göra om detta längre fram, så om ni känner ni har följdfrågor behöver ni inte oroa er, ni kommer få svar på dom med.

Dembo frågade: Hur är AS det är inte som i filmen i rymden finns inga känslor eller?

Svar: Både ja och nej. Att Simon i den filmen har AS råder det ju inga som helst tvivel om, men då det ju är en komedi så är allting lite överdrivet. Han har alla svårigheter en person med AS kan ha, samtidigt. Jag känner ingen med AS som har alla symptom. Men som flesta med AS kan nog ändå känna igen sig i alla fall delvis. Som det här att han slår till folk som rör vid honom, det känner jag igen. Jag slår inte folk, men hade jag bara handlat helt på impuls utan att tänka skulle jag nog göra det. Däremot är det en sak som är väldigt tvärt emot hur AS är, nämligen det här när han sitter i tunnan och låtsas vara ute i omloppsbana runt jorden. Barn med AS leker så gott som aldrig låtsas-lekar.

Koibito85 frågade: Sen undrar jag lite om det här med sjuk/aktivitetsersättning. Jag har själv jobbat i ett år (med lönebidrag) och varit arbetslös i sammanlagt 2,5 år och det känns som att jag aldrig kommer att få ett jobb, vilket känns läskigt. Har det varit liknande för dig, och isf hur känns det?

Svar: Ja, jag är väl i en någorlunda liknande situation, men jag har varit arbetslös längre. Just nu går jag i väntans tider när Försäkringskassan ska fatta beslut om mig. Men pga att jag även har väldigt stark Social fobi så är det omvänt för mig, jag är inte rädd att aldrig få jobb, jag är livrädd för att tvingas ta jobb och kastas in i en situation med främlingar som jag inte har någon kontroll över. Mina sömnstörningar gör ju inte det hela lättare heller. Vet jag att jag måste upp och passa en tid följande dag så har jag först svårt att somna, och är det mindre än 4 timmar kvar tills jag ska upp så vågar jag inte somna alls och detta har i sin tur lett till att när jag gick i skolan, eller ännu värre hade ett jobb och skulle få löneavdrag om jag uteblev så kunde jag gå helt sömnlös i 4-5 dygn och vara jätte-stressad hela tiden, tills jag mer eller mindre rasade ihop och när jag väl gjorde det sov jag ofta upp till ett helt dygn. Det är inte lätt att vara arbetslös i Sverige idag, och jag vill inte behöva leva som jag lever, att behöva vända på varje krona hela tiden. Men som läget är nu finns det inga alternativ för mig.

Alexander frågade: En intressant sak, kan ju vara hur olika människor skiljer sig ifråga om vilka uttryck som Aspergers Syndrom tar sig. Som du redan har nämnt, stämmer ju inte alla "symptom" in på alla som diagnostiseras. Om du känner andra personer som har diagnosen osv. kanske det vore intressant att utveckla lite om vad som skiljer och vad som förenar olika personer med Asperger. Hur få av diagnoskriterierna måste vara uppfyllda för att diagnosen ens ska kunna ställas?
Och exakt hur skiljer sig Asperger från andra former av högpresterande Autism?
Lite fallexempel kan vara intressant; liksom om du känner till personer med multidiagnos som inkluderar Asperger. Hur påverkar det?

Svar: Det finns vissa kriterier som måste uppfyllas. På Wikipedia kan man läsa följande:

Aspergers syndrom definieras i avsnitt 299.80 av Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders (DSM-IV) med sex huvudsakliga kriterier:

1. Kvalitativt nedsatt förmåga till social interaktion,

2. Begränsade, repetitiva och stereotypa mönster i beteende, intressen och aktiviteter,

3. Betydande nedsättning av funktionsförmåga i viktiga avseenden,

4. Ingen betydande försening av den allmänna språkutvecklingen,

5. Ingen betydande försening av den kognitiva utvecklingen såsom nyfikenhet på omgivningen, eller i utvecklingen av för åldern adekvata vardagliga färdigheter eller adaptivt beteende (utöver social interaktion) under de tre första levnadsåren.

6. Symptomen kan inte bättre förklaras av en annan specifik genomgripande störning i utvecklingen, eller av schizofreni.

Sedan finns det olika listor uppdelade i flera underkategorier där varje kategori har låt oss säga tio punkter där minst 3 måste uppfyllas. Men vilka 3 av dessa man uppfyller är ju olika från person till person. Som jag förstått ligger den största skillnaden mellan könen, speciellt under barndom och tonårstid. Pojkar med AS får oftare vredesutbrott när saker och ting inte går som dom vill medans flickor tenderar att vara mer inåtvända. Sen kan man ju diskutera om det har med själva diagnosen att göra eller bara handlar om vanliga könsroller, men jag tror ändå inte könsrollerna är hela förklaringen. Visst har flickor lärt sig att inte ta plats, men jag tror AS-flickor tar ännu mindre plats än flickor utan AS om du förstår.

Vad gäller högfungerande Autism så säger vissa att det bara är ett annat ord för AS, medan vissa hävdar att diagnosen är mer Autistisk, vilket ju vore ganska självklart. Men det beror nog väldigt mycket på vilken psykolog som ställer diagnosen med tror jag. Min bästa vän har ju som jag redan nämnt diagnosen Atypisk Autism, som väl är ungefär samma sak som högfungerande Autism, men i ärlighetens namn tycker jag inte hon är ”värre” än vad jag är. Så min personliga teori är helt enkelt att högfungerande Autism är samma sak som AS, mer eller mindre. Det talas ju även om att diagnosen AS kommer försvinna och slås samman med diagnosen Autism, som kommer delas upp i olika grader beroende på hur pass funktionshindrad personen i fråga är av sitt Autistiska tillstånd.

Och vad gäller multidiagnoser så finns det ganska många som har både AS och ADHD. Skillnaden mellan mig och dom som jag känner som har båda diagnoserna är nog att dom är lite mer Maniska. Lite svårt att förklara, men jag är mer en sån som studerar, analyserar och gärna läser på och sen funderar lite till innan jag ger mig in i något som är nytt för mig. Dom personer jag känner med AS och ADHD är mer rastlösa. Dom går igenom hela den inledande processen som jag gör med, men får sedan väldigt brått att kasta sig in i det nya, medan jag skyndar långsamt.

 

Saga frågade: Hur ser dina tankar ut? Alltså, mina tankar är i bilder, ibland är de med typ textsubbar och ibland med speakerröst, men alltid bilder. Det är tydligen rätt ovanligt. Hur fungerar det när du tänker?

Svar: En intressant fråga. För mig är det nämligen lite både och. Men oftast tänker jag nog i ord. Det är mest när jag dagdrömmer eller minns saker som hänt mig som det blir i bilder, när jag bara tänker rent allmänt är det för det mesta i ord, någon gång ibland i både ord och bilder. Tex om jag måste köpa toapapper (jag har väldigt lätt att glömma vad jag ska ha när jag väl kommit fram till affären, speciellt när det är saker man använder dagligen) så hjälper det om jag har en inre bild av toapapper i ”bakgrunden” av alla tankar i ord. Men av någon för mig okänd anledning tänker jag väldigt ofta på engelska. Då blir det ibland lite fel när jag ska prata, det kommer ut svengelska ord som jag uppfinner medan jag säger dom. Det beror nog på att jag alltid varit fascinerad av språk, ordspråk och deras uppkomst, och det engelska språket är helt enkelt underbart enligt mig. Speciellt svordomar på engelska. ”Bloody hell” är min favorit, för det låter så fantastiskt. Men nu gled jag iväg lite från ämnet här, så nu slutar jag.

Emma frågade: Jag har en liten fråga jag också. Vet du varför du har Asperger? Är det nåt som du alltid har haft? Eller man utvecklar det under barndomen? Ärftlighet? Vad beror det på helt enkelt?

Svar: Du har slarvat lite med att läsa märker jag, haha! Som jag har förstått det hela så är det ingen som riktigt vet vad det beror på. Om man har haft det sedan man föddes eller utvecklar det under barndomen är lite olika om jag fattat det hela rätt. Ärftlighet kan spela in, men det är långt ifrån alla med AS/Autism som har det i blodet så att säga. Det har helt enkelt inte forskats tillräckligt mycket ännu, och diagnosen är ännu ganska ny, det börjades inte talas om AS på allvar förrän i mitten på 80-talet ungefär, i Sverige var det nog ingen utanför psykiatrin som riktigt visste vad det var förrän på 90-talet.

Sanna frågade: Lite mer specifik fråga.. Vår son ska börja skolan (förskoleklassen) i höst. Han har diagnosen Asperger. Om du utgår från dej själv, vad skulle du tycka är viktigast att förmedla till lärare och rektor (förutom hur han är som person) inför skolstarten?

Svar: Alla Aspies är ju inte lika, då jag inte känner din son så är det lite svårt att svara på. Men vad jag själv skulle haft nytta av att lärarna visste innan jag började skolan är att bara för att jag inte tyckte om att se dom i ögonen betydde inte det att jag ljög om något eller hade något att dölja. Att jag känner mig obehaglig till mods när någon rör vid mig, även om det av dom bara ses som en vänlig gest. Att mina annorlunda, något svala reaktioner på saker och ting om man jämför med dom andra barnen inte betyder att jag inte är intresserad eller är uppmärksam om vad som händer på lektionerna. Minns på högstadiet då vi hade Kemi tex och läraren sa något om att jag inte tyckte det var lika kul när det smäller som övriga klassen tyckte, men att det helt enkelt kunde tyda på mognad. Men du känner ju antagligen din son bäst, så utgå ifrån saker som du lagt märke till hos honom. Och som jag tidigare sa till Alexander så har Aspie-pojkar större benägenhet att få raseriutbrott när dom blir frustrerade än vad Aspie-flickor har. Är detta något du känner igen hos din son bör du nog absolut ta upp det. Önskar din son lycka till i skolan, förhoppningsvis får han det lättare än jag fick. Om problem ändå skulle uppstå, om han blir retad tex så tycker jag du ska gå direkt till rektorn och kräva att någon skolsyster/kurator tar ett snack med föräldrarna och ett med dom inblandade barnen och förklarar vad AS innebär. Tolerera inte mobbing!