.

2013-09-21
21:27:09

Lösenords-skydd och frågestund!
Bara en liten sidnot till mina trogna läsare.

Det har hänt en sak under min långa paus sen i julas som jag tänkte skriva om. Dock är detta lite hemligt så jag kan inte skriva om det så vem som helst kan läsa. Men ni som känner mig via Facebook eller DV eller IRL, skicka bara iväg ett mail till mig på valfri sida där jag finns (dock inte min hotmail, är tokmycket spam där) så får ni lösenordet.
 
Men först ska jag lista ut hur det funkar det där med att lösen-skydda enskilda inlägg, och innan dess kommer jag troligen skriva ett inlägg som berör en fråga som många föräldrar till AS-barn som läser denna blogg har frågat mig om många, många ggr. Har helt enkelt dykt upp nya misstankar på vad som kan orsaka AS. Det inlägget, (kanske tom båda inläggen) kommer dyka upp under kvällen/natten.
 
Och jag väntar ännu på frågor från er! Fråga vad ni vill om Aspergers, Autism, om myndigheterna, om mig, om mina djur, om mina politiska åsikter osv, inga frågor är för dumma! så kom igen nu!

2012-07-23
01:41:17

I have taken a lover!
Har alltid velat säga det. Även om lover är att ta i.
 
Varning: detta inlägg berör mänsklig sexualitet mer än något jag tidigare skrivit. Så vill ni inte veta så kan ni sluta här.
 
Har ju inte haft ett riktigt förhållande sedan det tog slut med hon som jag valt att i bloggen kalla Jonas.
Efter det förhållandet trasades det lilla självförtroende jag hade i trasor. Samt att jag gick upp mkt i vikt. Inga förhållanden, men heller inte direkt så mkt sex. Jag har helt enkelt fått ta tag i den grejen själv.
 
Men har en manlig bekant som jag vet varit tänd på mig i många år. Och jag vet att han gillar lite mer omfångsrika tjejer så att säga. Så fick ett infall att om jag ska hitta tillbaka till min egen sexualitet så måste jag sätta fart nu. Och varför inte börja med någon jag redan vet är tänd på mig.
 
Jag är inte så jätte-attraherad av honom egentligen, och jag föredrar ju som sagt kvinnor, men i det skicket jag är nu skulle jag aldrig våga försöka mig på någon som jag tycker är sanslöst vacker. Är på tok för rädd för att bli avvisad. Men den här killen, vi kan kalla honom Fredrik, är ju en bekant/vän som är snäll och dessutom inte känner han måste hävda sig om det är en kvinna (dvs jag) som ställer krav och sätter upp regler.
 
Samtalet gick ungefär såhär:
jag: är du singel?
Fredrik: ja
jag: är du ännu tänd på mig?
Fredrik: ja
jag: känner du för att boka en båtbiljett och komma hit och göra något åt det?
Fredrik: ja!
Jag: bra. Men inget analsex! Och detta betyder inte att jag är kär, det betyder inte att vi kommer bli ett par. Jag är bara trött att pilla på mig själv. Fattat?
Fredrik: det är okej
jag: och du får sova på soffan. Jag kan inte sova om det är en till person i min säng!
Fredrik: ja, det är okej
jag: bra! Kolla upp tiderna på destination Gotland. Är upptagen hela denna vecka, men sen är det fritt fram. Fredrik: okej
jag: ta med kondomer och glidmedel, vi ska inte starta någon liten familj.
 
 
Och det var typ hela samtalet. känner mig lite som Miranda i Sex and the city!
 
Såhär kan det alltså gå till när en kvinna med Aspergers tröttnar på att onanera. Ni kanske tycker att jag är kallhjärtad, är jag det? Är inte kär i killen, har aldrig varit det, och det gjorde jag klart för honom på en gång. Har haft kk-förhållanden förr som inleds på samma basis och det har funkat bra.
 
Ska även förklara min diagnos för honom. Så han inte tar saker för personligt.
 
Är imponerad över mig själv. Att jag tog kommandot. Att jag är den dominanta. Kanske beror det på att jag vet var jag har honom, eller så har jag blivit starkare sen allt kaos med Jonas. Ni som läst hela bloggen, vad tycker/tror ni?

2012-07-17
03:05:55

STOCKHOLMANI ITE DOMUM

Almedalsvecka..... Stockholmsvecka..... Medeltidsvecka.....

Inte lätt att bo på Gotland igen.

STOCKHOLMANI ITE DOMUM! (Det där var Latin om nån undrar. Ta en titt på Brian-evangeliet om ni inte fattar)

 

En gammal insändare som svar på en turist som tyckte hon behandlats illa på ön.

 

Men jag personligen tycker inte synd om henne. Det är nämligen så att misshandlar, rån, våldtäckter, kidnappningar, ja tom mord skjuter i höjden något enormt här på ön under turistsäsongen. Jag har själv så sent som förra sommaren blivit hotad i mitt eget hem (nåja, i trapphuset) av en påtänd turist och hans tre polare.

 

Ja, turistsäsongen är ju i full fart nu. Almedalsveckan är just slut, nu har Stockholmsveckan inletts. Och sen om en vecka eller två är det Medeltidsveckan.

 

 Hur fungerar detta med mig som har Aspergers Syndrom och dessutom social fobi undrar ni kanske.

Svaret är naturligtvis att det inte funkar alls.

Om jag har ett viktigt ärende som måste göras någonstans där turisterna håller till så får jag sätta på mig hörlurar med hög musik, bita ihop, stressa mig igenom ärendet och sen rusa hem. För att vänta på bussen bland turisterna går bara inte.

 

Ibland kan jag inte ens ta mig igenom hela ärendet. Jag börjar kallsvettas, kan inte tänka klart och för kämpa som en galning för att inte bara börja skrika tills lungorna imploderar och jag dör och slipper pinan.

 

Jag får med andra ord panikångest. Det är svårt att beskriva den känslan, men tänk er att ni är instängda i ett kolsvart rum. Och ni hör något som krafsar/hasar runt era fötter. Ni känner ett lätt tryck över bröstet. Trycket ökar medan det som var vid era fötter börjar klättra upp för era ben. Ni känner hur dom okända tingen borrar in sina tänder i er. Ni försöker skaka av er dom, men ni kan inte röra er. Trycket har ökat något ofantligt, det känns som om någon tar tag i era inre organ och pressar ihop dom. Du kan inte andas längre. Du kippar efter luft men det är lönlöst. Nu når dom klättrande, bitande din midja. Du känner tentakler som surrar sig hårt runt ditt bröst och dina armar. Du känner klor som letar sig in under dina ögon och försiktigt börjar slita loss senorna tills ögonen ploppar ut. I ett sista försök att skrika sväljer du din tunga. Nu är du död, men ödet har spelat dig ett grymt spratt, för du är ännu vid fullt medvetande.

 

Ungefär så känns en panikångest-attack för mig.

 

Men flytta från Visby då kanske ni tycker. Jag har försökt bo på andra ställen, men jag kan bara inte. Jag känner mig inte hemma någon annan stans. Jag är ju född och uppvuxen på Gotland Det är här jag hör hemma. Men turist-säsongen är mycket svår för mig.

 

Eftersom jag brukar avsluta med en sång så gör jag det även här. Har satt ihop videon själv, för Povels ”Naturbarn” har alltid känts väldigt passande för mig och Gotland såhär års.

 


2012-04-05
01:57:17

En vanlig dag med AS

Folk brukar fråga vad som är skillnaden på en person med AS och en NT (neurotypisk). Jag brukar säga att det är skillnader som kan verka små på ytan, men som försvårar mycket för oss med AS.

 

Här kommer en hopdiktad dag för att förklara hur jag fungerar, den dag med alla dessa faktorer har aldrig inträffat, men allt jag skriver HAR hänt mig i verkligheten, sammanför dom till samma dag för att måla en så tydlig bild som möjligt.



 

08.15 ringer telefonen. Okänt nummer som jag inte vågar svara på, för antingen är det någon som är arg på mig för att jag gjort något fel i kontakt med någon myndighet (något sådant har aldrig hänt mig, men jag är alltid rädd att det ska hända) eller så är det en telefonförsäljare. Jag sätter på ljudlöst och somnar om..

09.35 vaknar jag av egen maskin. Jag sätter på telefonen igen och kollar upp det okända numret på nätet, är det listat som telefonförsäljare sparar jag det som ett av mina många SVARA INTE!-nummer. Men den här gången fanns det inte listat. Jag vågar inte ringa upp men är orolig.

10.20 ser jag att min mamma ringt 3 gånger. Jag försöker ringa henne men hon svarar inte. Försöker ringa hemnumret med men inget svar där heller. Jag börjar fantisera ihop alla möjliga scenarion, det ena värre än det andra, men alla slutar i ond bråd död. Funderar på att ringa min brorsa, men sen han blev arg på mig i telefonen en gång är jag rädd att ringa honom, tror alltid han kommer bli arg. Så jag sätter mig och ser på tv.

11.30 kommer posten. Jag funderar över var mina två paket som borde varit framme för minst 2 dagar sen är, blir arg att posten inte har kollinummer på allt som är större än ett brev och undrar om han på Bokbörsen blåst mig.

12.15 ringer mamma. Hon hade bara gömt telefonen hemma.

13.00 bestämmer jag mig för att diska, men när vasken är full går jag in i badrummet och ser kattsand på golvet. Jag börjar sopa upp den, och när det är klart plockar jag rent i lådan med och går ut och slänger det jag tömt. När jag kommer in igen har jag glömt diskvattnet och går och sätter mig vid datorn.

14.00 är jag i en livlig diskussion om att försöka hitta en begagnad Gameboy. Hade en som barn men den slutade fungera för några år sen. Får låna en kompis tradera för att försöka hitta en till ett rimligt pris. Det känns som om mitt liv inte kan vara helt lyckligt utan en Gameboy. Eller kanske rent av ett SuperNintendo, men har inte spelat så många SN-spel, så det får vänta tills jag får bättre ekonomi.

14.45 sitter jag i soffan och leker apport med katten, diskvattnet är bortglömt och kallt.

15.50 påminner min mobil mig om att jag ska ner och träffa min LSS-.person på stan. Jag upptäcker diskvattnet och tömmer det.

16.00 jag står utanför mitt hus, men måste gå ner igen för att kolla att jag verkligen låst dörren. Jag kommer halvvägs till bussen innan jag börjar undra över dörren igen, men då hinner jag inte gå hem och kolla. Men på vägen möter jag 2 av kvarterets ca 15-20 katter. Dom är dom enda "grannar" jag pratar med och dom kommer glatt springande och jamar när dom ser mig. Klappar dom och intygar hur fina och mysiga dom är, skyndar sen vidare med lite dåligt samvete och undrar om ägarna tar hand om katterna ordentligt.

16.12 ser jag mitt ex på bussen. Vi skiljes åt som vänner, men jag kör ner kepsen och begraver hela undre delen av mitt ansikte i min Palestina-sjal och hoppas hon inte kommer se mig.

16.30 går jag ner för gatan med min LSS-person, får blodtrycksfall och det svartnar för ögonen. Kommer på att jag glömt att äta idag igen.

16.35 vi kommer in på fiket, jag scannar snabbt lokalerna och försöker hitta en ”säker” plats att sitta på. Jag hittar ingen och improviserar med ett bord två bord från en grupp av 5 människor, bakom en halv-vägg. Jag svettas ordentligt av nervositet.

16.45 jag hör dom på andra sidan väggen skratta. Det låter högt och jag undrar om dom pratar om mig, mina piercingar, min vikt, mitt hår. Jag börjar svettas lätt igen.

17.05 jag rusar ut från fiket, kontrollerar alla fickor två gånger. Tackar nej till min LSS-persons erbjudande om att gå och handla, jag vill inte vara omgiven av många människor något mer idag.

17.30 kommer jag hem, blir mött i dörren av en högt jamande katt. Jag säger att han är så fin så och går ut i köket och kollar hans matskålar och fyller på med nytt diskvatten.

18.00 börjar min mage kurra på allvar så jag lyfter undan katten som ligger i mitt knä (men motvilligt, hatar att behöva flytta på en katt som lagt sig till ro) och går ut i köket och diskar upp några grytor. Kollar kylen och frysen och konstaterar att båda är tomma, utom en burk persilja som jag hittar i kylen och funderar över en stund, men jag brukar hitta konstiga saker på konstiga ställen, jag är lite tankspridd. Överväger att gå till affären, kommer sen på att min mp3-spelare (mitt skydd mot yttervärlden) är urladdad, så då vågar jag inte gå ut. Suckar och går till soffan igen.

18.40 funderar över det faktum att jag att jag har ont i käken och en liten knöl på undersidan av hakan. Konstaterar bistert att det finns 2 möjligheter, min trasiga visdomstand eller cancer. Men oavsett vad det är vill jag inte gå till någon läkare. Så tänker jag på om att dom ska ge mig en bettskena så måste jag till tandläkaren. Så kommer det avslöjas att jag slarvar med (eller rättare sagt glömmer) tandborstningen, att jag har 2 trasiga tänder och att en tand är helt borta. Och att jag snusar. Men denna tanke ger mig ångest så jag går ut och kollar om det inte finns något jag kan äta ändå.

19.00 sätter jag mig ner med en tallrik med makaroner och ketchup. Jag kan äta hälften, sen börjar jag må illa för att makaronerna är något överkokta och ketchupen klibbig. Konsistensen är riktigt obehaglig och jag kastar det överbivna i kompostlådan. Ser att påsen börjar bli full, men tänker jag ska ut och slänga den i natt då jag inte riskerar att möta någon jobbig granne i soprummet.

19.05 kommer jag ihåg att jag har tvättid om en timme, men bestämmer mig för att inte tvätta för att jag är rädd att somna ifrån den. Och om jag somnar ifrån den kommer säkert någon kasta alla mina kläder, alternativt sno dom när nästa tvätt-pass börjar.

22.00 har jag ännu inte rört mig från soffan, så jag hade kunnat tvätta.

23.30 går jag till sängen. Där inleds min vanliga ritual. Chatta, slösurfa och spela hjärter eller alfabeta tills jag blir så trött att jag inte kan tänka klart.

02.15 släcker jag ner allt och lyssnar på en ljudbok i min nu laddade mp3-spelare. Om det är tyst när jag ska sova börjar jag grubbla och då kommer ångesten. Katten som legat hopkrupen bakom mig sen tolvsnåret kryper upp bredvid mina kuddar och börjar spinna och trampa med tassarna när jag klappar honom. Sen kryper han ner under täcket och somnar med huvudet i min hand.

03.50 somnar jag.

05.10 vaknar jag ur en förvirrad dröm, hör bebisen i lägenheten ovanför gråta, går på toa och dricker ett glas vatten. Funderar om jag kan sova mer. Tar en sömntablett och försöker. Katten blänger surt på mig efter det plötsliga avbrottet men lägger sig nere vid mina fötter.

05.40 somnar jag.

07.30 vaknar jag i panik för att jag inte kan andas. Naturligtvis andas jag, men luften är kvav. Katten ligger usträckt på rygg mellan mina ben (som jag fått ha utsträckta i sömnen för att han ska få plats, men minns inte när han kröp upp där) och snarkar belåtet, på något vis lyckas min katt på 67 cm och 7 kg ta upp hela min 90-säng om han vill. Snabbt ut i köket, stänger dörren för min förvånade katt, drar upp fönstret och hänger ut med överkroppen och djupandas.

08.05 ger jag upp hoppet att få sova mer, sätter mig i soffan och tittar på något morgon-program. Somnar fullt påklädd vid 12-tiden.

14.10 vaknar jag av att katten sitter å petar på min arm med halvutfällda klor. Det är hans vis att väcka mig när det är tomt i matskålen. Jag går och fyller på torrfoder, blötmat och vatten åt honom. Och nu börjar nästa dag för mig.

 

Jag vet inte hur mkt detta skiljer sig från er som är NT, men såhär kan alltså en dag se ut i mitt liv.


2012-01-19
16:54:57

Min barndom, "ett konstigt barn, hon får skylla sig själv att dom inte vill umgås med henne!"
1944 publicerade barnläkaren Hans Asperger en beskrivning med en speciell kombination av kontakt- och beteendeproblem. Lorna Wing, en engelsk barnpsykiater skrev 1981 en artikel där hon presenterade Aspergers arbete och hon gjorde det känt i England. För att skilja den här gruppen från autism föreslog Wing begreppet Asperger syndrom.

Jag föddes den första Januari 1982. Jag brukar hävda att jag är född några decenier för sent, men i detta avseende är jag född för tidigt, iaf för att vara född i Sverige där okunskapen verkat vara stor väldigt länge.

Jag föddes med vad min mamma altid kallat "en tyst njure". Vad det medicinska namnet är vet jag inte, men det var helt enkelt så att njuren på min vänstra sida var skrumpen och inte fungerade. Den opererades bort när jag var bara någon vecka gammal, för att förhindra att det skulle börja växa tumörer på den.

Detta medförde många besök på sjukhus när jag var liten, ända upp i skolåldern var det iaf en grundlig undersökning om organens funktioner om året, och jag tycker att någon barnläkare borde ha märkt något. Men i åttiotalets Sverige verkar det som barnäkare inte förstod mycket om hur barn fungerar.
Jag skulle ta blodprov, vilket ju kan skrämma vilket barn som helst. Men istället för att vara tålmodig med mig minns jag ett tillfälle där 3 läkare "hjälptes åt" att ta ett blodprov. Denna fina lösning gick till såhär: en läkare höll fast mina armar, en annan läkare höll fast mina ben och den tredje tog blodprovet. Det var väl en fiffig lösning? Jag kan tillägga att jag ännu idag är livrädd för sprutor av alla de slag och drar mig för att gå till någon läkare alls, känns det inte som jag är döende så försöker jag hellre kurera mig själv.

Men alla läkare jag mötte under min barndom misstänkte aldrig att jag på något vis var annorlunda än andra barn. Men med tanke på den beskrivning jag just gav er av åttiotalets barnläkare, ska vi verkligen vara förvånade över detta?

Min barndom börjar framträda tydligt i mitt minne när jag är runt 4-5 år, vilket jag antar är den tiden då dom flesta börjar minnas sin barndom.
Ett av mina första minnen är stammandet. Det var som att jag tänkte snabbare än jag kunde prata, så jag snubblade över orden och fastnade här och var. Men stammandet pågick inte så länge, för mig känns det som några dagar, men i verkligheten kanske det var några veckor, kanske tom några månader. Det gick iaf över av sig själv, ingen talpedagog behövdes. Antingen lärde jag mig att tala snabbare eller att sakta ner tankarna, jag vet inte.

Jag minns att jag var ett ganska ensamt barn. Jag spenderade mer tid ute i skogen än på lekplatser. På lekplatser, när jag väl var där, kunde jag sitta still och studera dom andra barnen och fundera över varför dom betedde sig som dom gjorde. Trodde dom verkligen på att när dom höll en knallpulverpistol så blev dom en cowboy? Eller att om dom sprang runt och skrek och hela tiden slog handen framför munnen var dom en Indian? Och gjorde verkligen verklighetens Indianer så? Det verkade så fånigt, och dom få gånger jag deltog i denna typ av lekar skämdes jag mer över mig själv än jag roades av det. Kort sagt var det ett fånigt beteende som dom andra barnen höll på med och jag kände mig som om jag var ett stort UFO, någon som trillat ner i en förvirrande värld som jag inte begrep.

Ute i skogen var det bättre. Där kunde jag knalla runt i min ensamhet och tänka. Så gjorde jag alltid som barn, när jag började tänka kunde jag inte hålla mig still, att röra mig samtidigt som jag tänkte, annars kändes det som allt skulle koka över i hjärnan. Exakt vad jag gick och tänkte på dag ut och dag in minns jag inte, men kan tänka mig att det var en något barnsligare version av mina grubblerier jag har som vuxen, med andra ord allt som pågår runt omkring mig. Förvirrande saker, saker som är skrämmande eller gör mig glad. Jag är helt enkelt en grubblande människa.

Så började skolan. Exakt hur och varför mitt utanförskap började minns jag inte. Och hade jag kommit ihåg är det inte säkert att det skulle verka det minsta vettigt, varken för er eller för mig. Kanske var det samma sak som på lekplatserna, att dom andra barnen lekte och jag stod vid sidan av och försökte förstå vad som drev dom till detta märkliga beteende. Kanske kände dom andra barnen att på något fundamentalt vis var jag annorlunda. Kanske märkte dom hur jag tyst betraktade min omgivning och försökte förstå saker som för dom var helt naturligt. Kanske såg dom hur jag gjorde saker som dom uppfattade som konstiga.
Kanske var det bara så att jag inte kunde läsa av deras ansiktsuttryck, deras kroppspråk och jag med mitt nästan obefintliga dito förvirrade dom.
Jag fortsatte iaf vara ett barn utan vänner. Och blev dessutom sakta men säkert ett mobbat barn. Och eftersom jag var annorlunda så var lärarnas attityd mer eller mindre att så länge jag inte kan vara som ett "normalt" barn fck jag skylla mig själv. Dom sa det sällan rakt ut, men det framgick med all önskvärd tydlighet att det var vad dom tyckte.
Men det tänker jag inte skriva om just nu.

Jag lärde mig nämligen snabbt att läsa och flyttade mer eller mindre in i skolbiblioteket på skoltid och på fritiden höll jag till i Hemses "storbibliotek".
Det började med böckerna om Sune och såklart Pettson och Findus, jag älskade att sitta och studera bilderna i Findus-böckerna i timmtal, sitta och hitta alla små roliga krumeurer som fanns i den världen.
Dock tröttnade jag ganska snabbt på dom vanliga barnböckerna och började traggla mig igenom Stephen King, som mina storebröder läste. (Jag har inte nämnt det ännu, men jag är en liten sladdis, har två bröder som är födda 1971 och 1975) Men jag utforskade allt som biblioteket hade att erbjuda. Jag gick längs raderna med alla dessa böcker, var och en som innehöll en hel liten värld mellan pärmarna, en värld som var så väldigt olik min.
Jag kunde sitta och läsa en fiktiv berättelse, helt plötsligt snubbla över något som verkade mer spännande än fiktionen i sig, genast gå till den lilla byrån med kort om varje bok som finns på biblioteket, leta upp en faktabok om det som jag funnit spännande i den första boken och sätta mig och läsa den.
Jag hittade snart vad som av människor med Aspergers Syndrom och deras läkare brukar kallas "specialintressen". Så här tidigt i livet var jag redan inne på klassiker som forna Egypten och Vikingatiden, speciellt då Asatron. Och självklart djur, speciellt då katter som alltid varit det djur jag tycker bäst om.

När jag var ledig från skolan så ägnade jag helt enkelt nästan all min tid åt att läsa. Jag var, och är ännu, mkt intellektuellt nyfiken. En läsande och skrivande människa kommer jag alltid att vara, dessutom är jag mycket intresserad av språk. Ord och uttryck. Jag har alltid haft lätt att lära mig språk, hade höga betyg i både Svenska, Engelska och Tyska. En annan sak som nog inte alla barn gör, men som jag gjorde, är att jag kunde memorera långa monologer. Jag hade tex "Det är serverat" med Magnus och Brasse på vinyl. En skiva jag verkligen älskade. Och jag kunde hela skivan utantill. När jag fick Dvdn med "Det är serverat" och "Varning för barn" i julklapp för några år sen så blev jag förvånad att jag ännu kunde varje stycke helt utantil, fast jag inte lyssnat på skivan på över 20 år. Dessutom reagerade jag starkt när något var annorlunda på Dvdn än på skivan (dom måste varit inspelade vid två olika tillfällen, för ibland säger dom saker lite annorlunda, med andra ord eller andra tonfall)
Jag har inte fotografiskt minne, däremot kan, eller kunde iaf, jag memorera saker så pass bra att dom ännu sitter efter över 20 år.

Sådär, nu tror jag det får räcka för idag.