.

Nu är jag tillbaka, varit helt under isen hela helgen, haft feber och knappt gjort annat än att sova, sova, sova.
Känner mig inte helt 100 ännu, men försöker knåpa ihop ett inlägg iaf.

När jag kom upp i sena tonåren började jag få vänner som var mer som jag i flera avseenden. Inte bara vad gäller musiksmak och humor, utan folk som kunde relatera till saker som jag trodde jag var helt ensam om.
Tex Jakob, när han berättade att han hatar att prata i telefon. Jag trodde att jag var den enda som inte vågar svara i telefon när det ringer från okända nummer. Och som helst inte vill prata i telefon med någon, utan ser SMS-funktionen som en skänk från ovan, önskar jag kunde utföra alla mina telefonärenden över SMS.
Jakob gick på någon utredning då när vi lärde känna varandra för 10-12 år sen. I samma gula hus dit jag senare skulle gå för att få min utredning gjord.
Han fick massor med diagnoser, han minns nog inte ens alla själv, men damp var nog den största. Men den diagnosen ville dom ge alla ungar som inte uppför sig "normalt" på den tiden känns det som.

Jag själv fick otaliga diagnoser, några av dom jag kan minnas är manodrepressiv som senare bytte namn till bipolär, självklart insomnia och en massa annat som jag har förträngt nu. Mina papper från den tiden i psykvårdens våld lämnar fler frågor än svar. Det gjordes aldrig några seriösa försök att få mig utvärderad, det var mer som att dom slog lite i sina medicinska böcker, lekte olde, dole, doff och bara tog det dom tyckte "passade in" på vilket humör jag var på för stunden.
Var jag trött och vresig var jag sucicidel (självmordsbenägen) var jag nyvaken och pigg var jag lucid men med inlärd passitivitet. Att jag inte var arbetsduglig var dock alla överens om, så ibland gällde det bara att hitta giltig grund för sjukskrivning kändes det som.

Jag har spenderat så mycket tid hos dessa läkare så jag kan inte låta bli att vara lite bitter såhär i efterhand.
Det började med skolsyster, sen skolkurator, sen BUP (men där stormade jag ut efter 2 möten för att aldrig återvända då jag kände det som om häxan i läkar-rock förlöjligade sig över mig) sen vuxenpsyk. Från att jag var runt 7 år tills jag var 29 har jag haft ständig kontakt med någon form av psykolog eller terapeut. Men ingen såg, fattade eller ens misstänkte.

Men så när jag var mitt i mitt förhållande med Jonas och mådde allmänt pissigt så hittade jag Lena på nätet. Lena är en punkare och flata i Stockholm. Hon är ca 16-17 år äldre än jag, och hade således varit ung under den tiden jag önskat att jag varit ung.
Vi började prata, antagligen om musik och jag upplevde något som aldrig hänt varken före eller efter. Det här att träffa en helt ny människa och inom loppet av någon timme känns det som man känt denna person i ett annat liv och bara gått runt i detta liv och väntat på att mötas igen. Det är väl det vissa människor kallar tvilling-själ? Tema för otaliga trista romantiska komedier, jag vet, men det fanns inget sånt med i bilden här, visst älskar jag henne, men jag har aldrig varit kär i henne på något romantiskt vis. Även om jag var lite osäker innan vi träffades i verkligheten på om jag kanske skulle bli jättekär, men det blev jag inte.
Hon var, och är, bara en underbart skönt knäpp människa som jag känner jag inte behöver bygga upp en skyddsmur för att hålla ute. Hon kunde få se mitt innersta psyke helt naket utan att det skrämde mig, för hon var som jag.
Vi kan prata om allt, både den mest smärtsamma sorg och dom knepigaste kärleksbekymren. Och det finns nog ingen annan människa som kan få mig att skratta så som hon kan. Vi är så lika så det ibland känns som om vi delar hjärna. Vi har samma konstiga humor, samma förkärlek för vissa ord, vi älskar katter, lyssnar på samma musik, läser samma böcker, ser samma filmer och Tv-serier.
Minns ett tillfälle då vi hade ett internskämt om en bajsnödig Angus Young som vi båda satte som status inne på QX. Hon fick ett mail från någon snubbe som började fråga om bajs-sex. Hon drev hårt med honom utan att han fattade någonting. Då skrev plötsligt jag till honom, drev med honom ännu hårdare och avslutade med "Då kan vi tyvärr inte stå till tjänst för närvarande. Men vi tackar för samtalet och skulle det uppstå några problem hänvisar jag till vårat huvudkontor i Stockholm. Ha en trevlig kväll!"
Vi satt och skrattade hysteriskt och han var så snopen så han nog glömde bort allt snusk han hade i tankarna när han först kontaktade Lena.

Det var en annan sak med Lena. Hon delade många av mina små egenheter som vi såhär i efterhand vet är relaterat till Autismspektrat. Både hon och hennes son genomgick varsin Neuropsykologisk utredning. Det visste jag ju vad det var på ett ungefär, Jakob hade ju gjort en sådan tidigare.
När utredningen var slut visade det sig att Lena har Atypisk Autism och ADHD och hennes son har AS. Hon började peppa mig att jag skulle be att få en utredning gjord jag med, eftersom hon känner igen så mkt av sig själv i mig och inte ville jag skulle behöva vänta tills jag var över 40 för att få det gjort, som hon fick göra.
Det var alltså varken läkare, kurator eller psykolog som såg min AS först, det var min bästa vän!
Så jag gick till Psyk-kliniken i Borlänge där jag bodde då och tog upp detta med min psykolog. Denna psykolog tyckte jag mycket om, han fick mig att skratta åt eländet istället för att deppa ihop, men tyvärr måste jag säga att han var väldigt tveksam. Vi kom överens om att det kanske var bäst att börja med utredningen efter flytten till Gotland som jag börjat planera då. Så det stod still länge, men under tiden började jag såklart läsa så mkt jag kunde finna om AS. Och visst verkade det som om mycket stämde in.

Flytten blev till sist av och en månad innan jag skulle fylla 29 mötte jag en sköterska på öppenpsyk i Visby. Hon insisterade att min mamma skulle vara med på mötet. Hon satt stelt i en stol med bister min och förde anteckningar. Minns inte hur hon såg ut, när jag försöker se hennes ansikte i minnet tänker jag på en föråldrad  syster Mildred Ratched från Gökboet. Hon ställde frågor som jag inte ville besvara inför min mamma. Men jag var tvingad att göra det. Efter någon timme lade hon ifrån sig sitt block och sa med överlägsen min "jaha, du hoppas på AS du... Men då kan du lika gärna gå hem igen! Jag jobbar med personer med AS dagligen, jag kan se att du inte har det!" Hennes totala arrogans gjorde mig både häpen och arg. Jag kvävde en giftig kommentar om att ifall hon har aspie-vision så är det ju konstigt att hon bara är en bitter sköterska och inte vunnit Nobelpris. Visst är det typiskt att dom gånger man har ett svar värdigt Groucho Marx kan man inte använda det?!
Men jag var envis som synden, jag tänkte inte låta hennes jävla övertro på sig själv stå ivägen, jag visste att jag hade RÄTT till en undersökning om jag ville ha en och den där torra gamla reptilen skulle inte få stoppa mig!

Och en undersökning fick jag.
Mer om den i nästa inlägg.


Avslutar med en sång från fina Stefan Sundström. Som säkert har, eller borde ha, nån skön bokstavs-diagnos han med, när jag tänker efter.
Take it away, Steffe!

Har åkt på en jobbig släng av någon sorts Influensa. Komplett med feber och ont i magen. Känner mig för dimmig när jag är vaken för att skriva något sammanhängande, but dont to worry, jag kommer tillbaka så fort jag känner mig klar i skallen igen.
Denna blogg är för viktig för mig för att jag ska låta den självdö.

I detta inlägg ska jag räkna upp bekräftade, spekulerade och sådana jag misstänker har AS, Autism eller ADHD. Både fiktiva och riktiga levande (och döda) personer.
Bland dom levande finns mina favoriter som jag tycker är värda att beundra.
Dom understrukna namnen är klickbara och tar er antingen till IMDB eller Wikipedia ifall ni vill veta vem någon är.

Då kör vi!

Nu fortsätter jag alltså med den svåra uppgiften att beskriva mina förhållanden.

Vill påminna om några saker jag sa i föregående inlägg innan jag börjar:

Två personer (varav en är avklarad) kommer jag inte ens nämna vid namn, en för att vi inte hade ett "riktigt" förhållande utan bara hade barnförbjudet kul. Den andra... Jag har en polisanmälan gjord mot henne, en andra var på gång och har funderat på att kanske göra ett besöksförbud om hon börjar igen, även om jag inte vet var hon bor nu så kan hon snoka upp var jag bor. Så även om jag, som alltid, talar sanning i denna blogg (iaf sanningen från min synpunkt, ibland kan det finnas fler sanningar än bara en) så vill jag inte ge henne någonting hon kan använda mot mig. Därav får hon förbli namnlös i denna blogg.


Mitt huvudsakliga problem i alla kärleks-relationer har alltid varit dels mitt värdelösa självförtroende, dels att jag inte förstår ansiktsuttryck och kroppspårk. Och dom jag har haft förhållanden med har heller inte kunnat läsa av mig på det sättet. Jag har fått höra att mitt kroppspråk är väldigt fattigt och att jag i stort sett bara har två ansiktsuttryck: ledsen och inte ledsen.
Jag minns en gång då en person sa "dina ögon är som myror, men du ser alltid likadan ut i ansiktet". Jag vet inte riktigt vad hon menade, men så sa hon. Jag antar att folk finner min nästan nollställda mimik lite obehaglig ibland.
Så detta med att jag inte kan läsa andra och dom inte kan läsa mig har lett till otaliga gräl i mina relationer. Några har i ren frustration frågat mig "känner du något alls? Jag ser ingenting!"
Dessa gräl tänker jag dock utelämna, eftersom dom är ständigt återkommande.
Jag har även väldigt, väldigt svårt att kunna klä starka känslor i ord, vilket tyvärr ofta leder till att dom blir outalade.

Nu börjar vi där jag slutade igår då!

Adina hade skaffat en pojkvän. En turist som alltså inte bodde på ön. Han skulle komma ner och hälsa på och då skulle hon bestämma sig. Hon gjorde alltså samma sak jag gjorde, när jag åkte till Hultsfred. Och det är ju inte mer än rätt.
För att göra en lång historia kort så dumpade hon honom, och när hon, jag, Max och Moa satt och firade Tim Burtons födelsedag den 25e Augusti så blev vi ett par på riktigt.
Men det var väl egentligen dödsdömt från början. Vi var jättekära i varandra, men det var som om jag hade en mur runt mig, hon en runt sig och däremellan låg en mörk vallgrav. Vi kunde inte nå fram till varandra. Vi kunde mysa, prata om saker som inte berör känslor för mycket, men både hon och jag var livrädda för att såra och bli sårade. Vi festade mycket ihop, kanske för att få bort rädslan. Min rädsla som blivit hennes, hennes rädsla som blivit min och allt annat som flög runt som Vildvittror och vrålade "nu ska blodet flyta!"
Vi älskade varandra, men redan runt Halloween tog det slut. Då var jag i stadiet att bara tanken på alla rädslor som låg utsmetade över vårt förhållande som tjock, svart tjära fick mig att få panikattacker.
Så det tog slut. Men hon var den enda av dom jag varit tillsammans med på riktigt som aldrig var otrogen mot mig. Vi förblev vänner, nu har vi tappat kontakten, men jag hoppas vi kan återfå den för hon är ju det enda av mina ex som inte har gjort mig illa.

Jag hade under hela mitt förhållande med Adina fortsatt vara vän, men utselutande bara vän med Herr Anonym från föregående inlägg. Han hade försökt förstå och ge råd om ett lesbiskt förhållande där båda parter är så livrädda för allt som har med känslor att göra så det sakta ströp sig själv. Han kan inte ha haft det lätt. Jag vet inte om det var han eller jag som föreslog det, men det beslöts att jag skulle åka till Dalarna igen. Vid det laget hade jag ett helt gäng underbara vänner där.
Sagt och gjort, när snön hade kommit packade jag mina väskor och satte mig på morgonbåten för att vara på resande fot i 12 timmar. Jag skulle ha kul. Och det hade jag också. Jag och Herr Anonym, ja, vi hittade tillbaka till varandra. En kväll åkte vi på fest i Falun och det var där jag träffade Christoffer.
Han satt på andra sidan soffbordet och stirrade på mig halva kvällen. Jag med min oförmåga att läsa ansikten var övertygad om att han hatade mig och ville jag skulle dö. Ungefär.
Men efter ett tag så kom han fram och satte sig bredvid mig och började snacka, la plötsligt armen om mig. Jag sneglade på Herr Anonym, han var fullt upptagen med att hångla upp någon tjej. Vi fortsatte prata och dricka. Efter ett tag var mitt groggvirke slut och det var kanske 2 dl ren Vodka kvar i min flaska. Jag beslöt att det var alkoholmissbruk att inte dricka upp den så jag halsade i mig. Men jag dricker aldrig ren sprit och borde inte gjort det då heller. Innehavaren till lägenheten hade förståndigt nog en hink framme. Jag satt på golvet, lutad över hinken och kände hur min mage sprutade upp allt som jag oförsiktigt hällt ner. Herr Anonym hade vid det här laget däckat på soffan och ingen fick liv i honom, fast det var honom jag ropade på mellan spyorna.
Men då kom Christoffer som en riddare i skinande nitar och satte sig bredvid, höll undan mina dreadlocks och höll om min rygg och förkunnade att det kommer bli bra, det kommer bli bra.
På natten så hade jag och Christoffer snott lägenhetsinnehavarens säng, var han som ägde den sov minns jag inte. Vi vaknade på morgonen, kramades lite och sen var det dags för alla att dra hem till sitt i sakta mak.
Fick höra från spridda håll att Christoffer var en player, att han hade någon annan tjej på gång, men hur kunde någon som var så snäll mot mig när jag var äcklig och spydde vara en sån? Näää, det tror jag inte på.
Jag åkte hem till Gotland igen. Och var förälskad. Igen.

Nu fanns det en ny kontakt på min Msn utöver Herr Anonym, Adina och alla dom andra. Christoffer. Han hade mycket riktigt en tjej på gång. Jag hade träffat henne. Hon var jättesöt och jättesnäll. Men vi var ju bara kompisar. Jag var ju förälskad, men det visste ju inte han om.
Men när han, trotts att han fått ihop det med tjejen i fråga, ändå fortsatte ringa och flirta på Msn borde jag vetat bättre. Han hade flickvän, flirtade med mig och jag avskydde att vara den han smög bakom ryggen på henne med. Sa till honom att visst, jag är kär i dig, men det här är inte rätt. Han dumpade henne runt Alla hjärtans dag. Borde varit ännu en ledtråd. Men att vara kär gör en så korkad.
Mitt i alltihopa sa Adina att hon ännu hade känslor för mig. Men jag visste ju att om vi försökte igen så skulle bara samma sak upprepas. Jag personligen kände inte att jag förändrats.
Jag började åka upp till Dalarna var och varannan vecka. Med Gotlandsrabatten på båten (som man får när man är skriven på Gotland) var det betydligt billigare för mig att åka upp än för honom att åka ner.

Väntetid på en lägenhet inom Gotlandshem kan vara flera år. Jag väntade 5 år på min första och 7 år på min andra. Väntetiden hos Tunabyggen var, oturligt nog, inte längre än 2 månader.
Jag packade ihop mina tillhörigheter, tog min katt och flyttade ifrån hela min familj, alla vännerna och hela min uppväxt till det värsta området i Borlänge. När jag blir kär och inleder ett förhållande går jag alltid in till hundra procent. Övertygad om att visst kan det komma motgångar, men dom kan vi ju reda ut.
Samma dag jag flyttade in skulle han på fest. Då började verkligheten gå upp för mig, men lagom när jag somnat så vaknar jag av att det är ett jävla liv på dörren. Öppnar och han har gått hela vägen från någon grannstad, minns inte vilken, och på vägen har han plockat blommor till mig. Jag släpper in honom och när blommorna fått vatten lägger vi oss att sova. Då hade betänkligheterna släppt lite och jag var lugn och lycklig igen.
Men det här med att sticka iväg på fester, utan att ens tänka på att ta med mig var något han fortsatte med. Han gjorde det på Midsommarafton. Men då dök hans ex, hon som han dumpat för mig och hans bästa kompis som hon sedemera blivit tillsammans med upp. Vi lyssnade på musik, drack Cider och dom sov ute på min ballkong.
Men hans beteende fortsatte, han drog på fester utan mig. Jag kände mig utanför och mycket misstänksam och efter att ha samlat mod i några månader tog jag upp det med honom. Han bad om ursäkt och "det har jag inte ens tänkt på" men när han sen av skyldigt samvete tog med mig på en fest kände jag mig dum, som en svartsjuk jävel som ställer omöjliga krav. Så den festen var inte så rolig för min del. Dessutom var det där jag fick veta av någon tjej som kände Herr Anonym att han varit fruktansvärt kär i mig under hela tiden vi känt varandra. Jag kunde knappt tro det, här hade jag gått runt och tyckt att våran kravlösa relation inte var mer än ett kk-förhållande. Som jag måste sårat honom, den snälla lilla pojken. Jag frågade Christoffer senare om han visste något om det, han sa "Ja, det var klart han var kär, han pratde ju aldrig om något annat än dig!" och fortsatte titta på TV. Och jag satt och tänkte. Först Adina, sen upp och strula med honom, möta en av hans kompisar och bli ihop med honom! Jag kände mig som världens största skit! Däremellan levde jag och Christoffer i någon konstig sorts tvåsamhet, han spenderade större delen av tiden hos mig, drog hem till sin mamma för att tvätta och få äta kött. Min katt var misstänksam och svartsjuk på honom.
Sen kom sommaren och festivalerna. Vi åkte på Augustibuller, en numer nerlagd punkfestival och där var vi glada och hade kul. Gick på spelningar, ägnade oss av det obligatoriska campingfestandet och låg och huttrade i tältet. Jag älskade festival-liv, men såhär i efterhand fattar jag inte hur jag orkade med det år efter år. Iallafall inte campandet.
En av kvällarna på festivalen så satt han och serenerade The Kristet Utseendes "Tommy, Tommy" för mig. Det var nämligen dagen vi firade 5 månader. Tommy Tommy led mig i fördärv, Tommy Tommy smaken är så tjärv, jag vill vara din inatt. Tommy Tommy pulver på min stjärt, Tommy Tommy vita moln av fjärt, jag vill vara din inatt. Föga romantiskt kan tyckas, men det är Punk!
Men det blev aldrig ett halvår. Tre veckor senare hade han och hans band en spelning någonstans. Han ringde därifrån och sa "vi måste prata" han hade lovat att aldrig göra slut över telefon, så när han kom hem till mig visste jag ju vad det gällde. Vi satt på sängen, jag grät och han satt och såg skamsen ut. Men sa att det var mer som om vi var kompisar än ett par. Att han känt så länge, det var väl det där med min mimik och allt det där igen. Min katt fick ett ryck och anföll hans ben, borrade in klor och tänder i honom. Så han fick sitt straff för vad jag fick veta senare, inte från honom utan från exet han dumpat för mig och exet han dumpat för för exet han dumpade för mig. Ja, ni hör själva... Han hade redan en annan flickvän när han dumpade mig. Inte någon han bara legat med, dom var redan tillsammans.

Detta tar mig nu till det sista riktiga förhållandet jag haft. Det längsta förhållandet jag haft, 7 månader. Det mest destruktiva. Folk använader ordet "psykopat" alldeles för lättvindigt, men jag har studerat tillräckligt med psykologi för att veta att jag varit tillsammans med en person som uppvisade många kännetecken på att vara just psykopat.
Jag kan gå igenom dom. Jag lägger snedstil på dom hon uppvisade eller talade om under vårat förhållande.

1. Munvig och charmig
2. Ständigt behov av spänning och nya impulser
3. Bristande ansvar för egna handlingar
4. Mytomani, ljuger lätt och trovärdigt
5. Svekfull och manipulativ
6. Egocentrisk och grandios
7. Saknar helt ånger och skuldkänslor
8. Empatistörning (dålig inlevelseförmåga)
9. Parasiterande livsstil/lever genom andra
10. Bristande kontroll över beteendet, lättväckt aggressivitet
11. Promiskuöst och egoistiskt sexualliv
12. Tidiga beteendeproblem (före tolv års ålder)
13. Kortsiktigt agerande, bristande långsiktig planering
14. Impulsivitet
15. Flackt känsloliv
16. Frekventa äktenskap och samboförhållanden
17. Ansvarslöst föräldraskap
18. Ungdomskriminalitet (före 15 års ålder)
19. Nya kriminella handlingar under permission
20. Flera typer av lagbrott bland de följande tio: inbrott, rån, narkotika, olaga frihetsberövande, mord eller mordförsök, olaga vapeninnehav, sexualbrott, grov oaktsamhet, bedrägeri, rymning från fångvårdsanstalt.

Kära läsare, och ni är mig kära, tro inget annat.

Del två i redogörelsen i mitt kärleksliv är färdig till en tredjedel, den ligger nu som sparat utkast.
Men jag känner mig febrig med oerhörd huvudvärk, så nu ger jag upp skrivandet och försöker sova.
Del två kommer jag fortsätta med när jag vaknar i morgon, den kommer förmodligen dyka upp innan kvällen.

Det är mycket svårare att skriva om allt detta än jag trodde. Igår när jag slutade så hade jag hjärtklappning!
Men när jag startade denna blogg, i förhoppning att kunna hjälpa, så lovade jag mig själv att vara brutalt ärlig om allting och det tänker jag även vara.

Jag är så glad och tacksam över allt gensvar jag fått. Det är inte bara mina vänner som läser, utan även människor som inte visste vem jag var för en och en halv vecka sen.
Jag får mail från andra Aspergare, från föräldrar och mor/farföräldrar till barn/unga med AS, Autism, ADHD och liknande. Till och med en psykolog!

Jag har ju alltid haft en dröm om att vara författare, att kunna skriva något som berör människor.
Nu verkar det som jag, helt utan att ha fattat det, har lyckats med att skriva inte en bok, men en blogg som är viktig för människor!
Jag får se upp så jag inte får hybris snart, haha!

Jag vill bara säga det, jag är glad att ni läser, och om jag kan hjälpa er är jag ännu gladare.
Var inte blyga för att skriva kommentarer, ni behöver inte uppge ert riktiga namn, er mailadress syns bara för mig och jag kommer besvara era kommentarer.
Tack!

I detta inlägg kommer det som kan bli svårast att förklara, för det var för mig så svårt att förstå mycket av detta.

Jag tänker inte gå in på onödiga detaljer om mitt sexliv, det är inte okej att göra det eftersom det faktiskt krävs två för att dansa Tango. Även om vissa av dessa personer har sårat mig djupt och jag nog aldrig kan förlåta dom fullt och fast så är det ett slag under bältet. Vissa av dessa förhållanden innehöll mkt sex, andra inget alls. Men från min sida var dom alla lika sanna som förhållanden.

Två personer kommer jag inte ens nämna vid namn, en för att vi inte hade ett "riktigt" förhållande utan bara hade barnförbjudet kul. Den andra... Jag har en polisanmälan gjord mot henne, en andra var på gång och har funderat på att kanske göra ett besöksförbud om hon börjar igen, även om jag inte vet var hon bor nu så kan hon snoka upp var jag bor. Så även om jag, som alltid, talar sanning i denna blogg (iaf sanningen från min synpunkt, ibland kan det finnas fler sanningar än bara en) så vill jag inte ge henne någonting hon kan använda mot mig. Därav får hon förbli namnlös i denna blogg.

Sådär, förbered er nu på ett långt inlägg. Nu kör vi!

Inledningsvis kan jag säga att jag har haft sexuella relationer med både kvinnor och män. Per definision borde jag då betraktas som bisexuell, men personligen så bara går jag dit mina känslor leder mig. Jag tror att en människas sexualitet inte är densamma livet ut. Jag tror inte heller att det finns någon som är 100% heterosexuell eller 100% homosexuell.
Jag brukar säga att jag nog är 98% homosexuell, men för den skull är det inte omöjligt att jag om 5, 10 eller 20 år har ett lyckligt förhållande med en man, det har jag ingen aning om nu.

Mitt huvudsakliga problem i alla kärleks-relationer har alltid varit dels mitt värdelösa självförtroende, dels att jag inte förstår ansiktsuttryck och kroppspårk. Och dom jag har haft förhållanden med har heller inte kunnat läsa av mig på det sättet. Jag har fått höra att mitt kroppspråk är väldigt fattigt och att jag i stort sett bara har två ansiktsuttryck: ledsen och inte ledsen.
Jag minns en gång då en person sa "dina ögon är som myror, men du ser alltid likadan ut i ansiktet". Jag vet inte riktigt vad hon menade, men så sa hon. Jag antar att folk finner min nästan nollställda mimik lite obehaglig ibland.
Så detta med att jag inte kan läsa andra och dom inte kan läsa mig har lett till otaliga gräl i mina relationer. Några har i ren frustration frågat mig "känner du något alls? Jag ser ingenting!"
Dessa gräl tänker jag dock utelämna, eftersom dom är ständigt återkommande.
Jag har även väldigt, väldigt svårt att kunna klä starka känslor i ord, vilket tyvärr ofta leder till att dom blir outalade.

Mitt första riktiga förhållande inledde jag när jag var runt 18. Jag är dålig på att minnas årtal, därför kommer det inte bli några exakta sådana i detta inlägg. I alla fall, hon hette Rebecca och var några år yngre än mig. Vi hade träffats tre gånger. Första gången var på Hemse Torgdag, plötsligt stod en mager rödhårig flicka framför mig och verkade jätteglad att se mig. Jag har dåligt minne på namn och ansikten, så jag spelade med och sa "jaha" och "kul" där jag tyckte det verkade passande och undrade vem fan hon var. Andra gången var på någon fest tror jag, vi hånglade lite. Tredje gången kom hon och knackade på mitt fönster där jag bodde inackorderad i en källare i Visby, en gemensam vän hade skvallrat om var jag bodde. Vi hånglade lite till. Så långt var vi bara två tonårstjejer med tonårshormoner som hade kul.
Sen en kväll ringde hon och sa att hon rymt hemifrån. Hon var i stan och visste inte var hon skulle ta vägen. Jag bjöd givetvis in henne till mig, att ligga och trängas flera personer i en 90-säng och sova var inget ovanligt för mig. Och givetvis blev det mycket mysande och hånglande under dom dagarna Socialtjänsten letade efter ett lämpligt fosterhem till henne. Jag minns inte riktigt hur allt gick till, hur länge hon bodde hos mig, det var ganska länge sen nu. Men när hon väl hade fått sitt fosterhem så åkte hon in till stan några gånger i veckan för att gå till fritidsgården Puma, fast egentligen var det hem till mig hon gick. Hon blev avsläppt och upphämtad på Puma, men mer än så var det inte. Och på första Maj då vi som allt annat Vänster-folk stod nere på Södertorg för att påbörja paraden så mötte vi punkarkillen som jag fram tills Becca damp ner i mitt liv varit så kär i (han från föregående inlägg) och utan att tänka på vad jag sa presenterade jag henne som min flickvän. I nästa sekund var jag redo att skära av min egen tunga, men hon bara tryckte min hand lite hårdare så ja, hon var nog min flickvän.
Våren och försommaren var underbar. Jag var förändrad, så jag blekte mina svarta dreadlocks till något som såg ut som blond utväxt på rödbrunfärgat hår. Cool. Jag bytte ut min svarta ögonskugga mot en lila som fick mina gröna ögon att lysa ännu mer än dom redan gjorde pga att jag var kär.
Vid något tillfälle var vi på ett cafe där vi mötte en lång, smal rödhårig pojke med massor av fräknar. Han hade tunika, slitna jeans och bara fötter. Den killen ser trevlig ut sa vi och pressenterade oss. Markus. Vi fnittrade lite om hur söt han var och var övertygade om att han var bög.
Sommaren flöt på, genom Markus träffade vi två personer som jag än idag ser som några av mina bästa vänner här på ön. En rund liten skabbig och dampig punkare vid namn Jakob och en kille med långt svart hår som gick runt och jobbade starkt på att se ondskefull ut, Lasse. Jakob och Lasse verkade tycka att Becca var rätt jobbig, men jag fick genast god kontakt med dom.
Som vanligt en sommar i Visby var det fullt med skräniga och jobbiga turister, men jag kunde hålla mig på avstånd eftersom jag flyttade hem till Hemse över sommaren. Men var ju ändå inne i stan iaf varje helg, sov över hos antingen Markus eller Jakob och umgicks med min flickvän. Men det började bli solk i bägaren. Hon var distanserad, jag som är otroligt konflikträdd vågade inte gräva i det. Men hon var mer hos Markus än på sitt fosterhem. En gång då jag åkt in för att träffa henne, hade ringt och sagt vilken buss jag skulle med, hon sa hon skulle vara där. Men bussen kom fram, jag såg henne inte, ringde och fick inget svar. Efter en halvtimme dök dom upp, rödblossande i ansiktet utan någon riktig förklaring om varför dom glömt tiden.
Och så började det pratas. Vänner till mig som sa att hon var otrogen. Med Markus. Som inte var bög. Jag ville inte tro på det, men naturligtvis gjorde jag det ändå. För jag visste ju, jag var inte blind. Det förflöt någon vecka. Punkkillen, min trogna vän från föregående inlägg hade ställt henne mot väggen. Sagt att hon fick välja. Jag var arg på honom då, men han gjorde ju det rätta, det jag senare har gjort mot flickvänner till mina vänner när dom vänstrat. Jag skulle åka in till stan för att prata med henne. Vi bestämde tid i telefon. När vi lade på sa jag med hjärtat i halsgropen och tårarna brännande innanför mina ögonlock "jag älskar dig". Hennes svar var kort. "Jag vet". Klick.
Jag hade inte behövt åka in. Men det gjorde jag. Hon mötte mig med någon tjej jag inte kände. Sa att hon bara skulle gå på toa, så vi gick in på McDonalds. Jag tittade på tjejen. "Hon tänker göra slut, eller hur?" tjejen såg rädd ut men nickade. Jag kände matoset, köttoset, jag äter inte kött. Jag mådde illa och snubblade ut på uteserveringen, osäker på om jag skulle spy först och svimma sen eller i omvänd ordning. Kräkreflexer och gråt. Jag älskade henne, jag hatade henne, jag skulle skära kuken av Markus, den jävla förädaren! Vad fan sysslade han med, varför var han inte bög?! Knulla vem fan du vill, men inte Becca. Becca, jävla fitta vad jag älskar henne!
Till slut kom hon ut, jag satt där som en slagen soldat och visste inte om jag skulle ignorera henne, slå henne eller bara gråta. Hon satt och tittade på mig en lång stund.
"Det är Markus, va?" hon skakade på huvudet, men blicken förrådde henne. Varför kunde hon inte bara vara ärlig?
Vad som mer sades och gjordes minns jag inte. Troligen dom vanliga löfterna om att vara vänner, snack om att det är bäst såhär och bla bla bla.
Jag åkte hem igen. Gick som i en dimma resten av sommaren, som snart var över i alla fall. Någonstans fick jag ett sms från Markus. "Förlåt mig. Jag älskar Becca. Förlåt mig för mitt liv!" efter mycket övervägande förlät jag honom. Vi var vänner långt efter. Nu har vi tappat lite kontakt, men jag hyser inget agg mot honom idag. Jag försökte även vara vän med henne. Men det gjorde för ont. Jag tror brytpunkten kom bara någon månad efter det tagit slut, en spelning på Roxy och hon och Markus såg ut som dom försökte äta upp varandras ansikten. Jag gick fram, skrek något om respekt och ni vet ju för fan att jag är här, sen stormade jag ut och sen dess har jag inte pratat med henne. Eller jo, när en gemensam vän fyllde 30 för några år sen kom hon fram och satte sig bredvid mig och försökte prata. Jag svarade med så mycket ointresse och kyla i rösten jag kunde uppbringa. Efter några minuter gav hon upp. Jag kan förlåta snedsteg, kanske till och med otrohet vid ett tillfälle, men att ljuga när man kan säga sanningen, det kan jag inte förlåta.
Det tog slut mellan henne och Markus och senast jag hörde något om henne bodde hon på fastlandet och hade fått barn. Jag känner mig likgiltig. En gång älskade jag henne, men nu bryr jag mig inte.

Efter att den värsta hjärtesorgen efter Becca lagt sig så hade jag ett och ett halvt år som var ganska rörigt med såna här icke-förhållanden som står och väger på kanten men aldrig riktigt blir på riktigt. Några pojkar, några flickor. Sånt där som jag antar dom flesta unga vuxna sysslar med. Jag har väldigt lätt att bli förälskad, och det var jag i samtliga av dom, men såhär i efterhand känns det inte som det är värt att namnas.

En ny sommar kom, jag, Jakob och vår polare Per (inte han Cornelis brukade sjunga om, men jag har ändå alltid tyckt det är kul att referera till honom som just "polaren Per") skulle åka till en liten, nästan icke-existerande musikfestival (rättelse, ett gäng band som spelar i en gammal lada) som kallades KnivstaPunken. Och där mötte jag nästa helsympatiska punkarkille som jag gick och blev kär i. Eftersom vi aldrig var ihop på riktigt och jag tror han vill vara anonym, kan vi kalla honom just Herr Anonym. Han var en tvättäckta Dalmas med den högsta tuppkam jag sett, ansiktet fullt av piercingar, snälla blåa hundvalpsögon och ett brett charmigt leende. Alkoholen flödade och blygheten var försvunnen och efter att ha suttit och pratat på en stor jäkla sten, han med en Trafik-kon han hittat någonstans på huvudet så skulle vi gå till tältet och lära känna varandra lite bättre. Men där låg Jakob och Per och snarkade i högan sky, och någon okänd typ låg i min sovsäck och snarkade ikapp med mina vänner. Jag drog lite i hans arm men så lite hjälper inte för att väcka en full punkare. Så jag och Herr Anonym gick till hans tält, där inne var en kille jag hamnat i lite bråk med kvällen innan, så vi tog en sovsäck som vi bar in i ladan och på något vis lyckades vi båda få plats i den. Nära och mysigt.
Festivalen pågick i 2 dagar om jag minns rätt, och när jag åkte därifrån så hade jag en hel drös nya vänner, en massa goa punkare från Dalarna varav en jag var jätteförälskad i. Vi bytte mailadresser och Helgon (som jag tror fanns på den tiden) och åkte åt varsitt håll för att upprätthålla kontakten på nätet. Vilket vi även gjorde, allihopa. Herr Anonym och jag kunde spendera timmar på Msn och prata om allt från vädret till så sötsliskiga saker att vi borde fått karies och Diabetes båda två. Vi pratades också vid mycket på telefon. Vid det här laget hade jag egen lägenhet och det blev några ansträngda månader för min telefonräkning. Det var ett icke-förhållande, men ändå som ett öppet förhållande på distans. Båda höll vi oss singlar även om jag vet att både han och jag hade frestelser. Efter ett halvår hade jag samlat ihop tillräckligt med pengar och mod för en liten resa till Dalarna.
En skuttande lycklig Herr Annonym hämtade mig vid tåget långt upp i Leksand och vi åkte hem till hans föräldrar för lite mat. Sen åkte vi till en stuga i skogen för en mysig filmkväll med hans bästa polare Björn (som han kallade för Älg) det fanns en vånings-säng och pirrig i hela kroppen kröp jag ner under täcket med Herr Anonym och en skräckfilm som vi alla sett drogs igång. Tror det var någon i Fredagen den 13e-serien. Efter en halvtimme i total plåga, darrande förväntning och fjärilar i magen varje gång han rörde sig fick jag till slut en kyss. Tack till någon Gud jag inte tror på, men tack! Efter ca 40 minuter känner jag att det smakar väldigt konstigt här och nu kan jag inte vara tyst längre. Påpekar att antingen har han ätit något konstigt eller så har han en rutten tand, får ett glatt skratt till svar och på klingande dalmål utbrister han, "ja, jag har en snus inne!". Björn hade klagat på slafsande läten från underslafen "vad fan, sluta hångla, tänk på mig!" och sen slutligen gett upp hoppet om att vi skulle bry oss om något annat än varandra och somnat.
Mitt i natten skuttar Herr Anonym upp och meddelar att han måste pissa. Rusar rakt ut i vargavintern iförd bara kalsonger. Så kommer han infarande igen, skuttar ner i sängen bredvid mig och ropar "värm mig!"
Det jag tyckte bäst om med honom var just den här ständiga glädjen han spred runt sig. Han var aldrig sur eller arg, ständiga leenden och entusiasm som en hundvalp. Det gick helt enkelt inte att vara på dåligt humör i närheten av honom.
Efter någon vecka i snö och is åkte jag hem igen. Kär som en galning, för rädd att mista en så fin vän, som var mer än en vän, om jag berättade min stora smutsiga hemlighet. För det var vad mina känslor kändes som. Vi hade lika intensiv kontakt som innan mitt besök, och nu var vi om möjligt ännu sötsliskigare. Till sommaren skulle han ner till Gotland. Jag kan nog säga att även om det inte var ett riktigt förhållande, eller kanske just därför, så var det min minst komplicerade kärleks-historia. Vi trivdes med varandra, det var aldrig någon svartsjuka att tala om, vi hade kul. Jag tror att även om det var påfrestande att inte veta om mina känslor var besvarade så var just avsaknaden av en tvåsamhet som föds i orden "flickvän" och "pojkvän" så kände jag mig mindre pressad och allt det där med att inte förstå signaler spelade inte så stor roll. Han var väldigt direkt med vad han ville i alla fall, så att försöka läsa honom var inga problem, han sa saker rakt ut istället.

Våren kom och här började allting bli väldigt virrigt. För nu hade jag träffat en flicka som hette Adina. Hon var runt 15, jag runt 20, det var för ungt för mig. Men hon var så snäll, så söt. Vi hade träffats på en fest, det är ju så man träffar dom flesta och vi höll kontakt på nätet. Hon öste komplimanger över mig men jag tog det lilla lugna, inte gå och bli kär nu. Nej nej. När Herr Anonym, som hon hört talas om, kom till ön höll hon sig på avstånd. Hon var rädd för honom sa hon. Lite förvirrad var jag, men sprang runt i Visby med Herr Anonym och två andra av Dala-punkarna. Hade en liten fest hemma hos mig och sen åkte dom tillbaka, Herr Anonym och jag hade redan gjort upp om att vi skulle ses på Hultsfred. Adina kom tillbaka, vi fortsatte umgås och chatta på Msn. Så några dagar innan Hulstfred, när jag sprang runt och packade och var glad som en lärka så säger hon plötsligt att hon är kär i mig. Och eftersom jag som jag redan berättat inte ljuger så sa jag som det var. Även om jag inte är stolt över det, för det orsakade mer lidande än vad som var nödvändigt. Men jag sa rakt ut att jag hade känslor för henne, men även för Herr Anonym. Jag trodde att det var ett ganska dött lopp där, det skulle aldrig bli han och jag, men jag var ändå tvungen att prata med honom. Kunde hon ge mig till efter festivalen på mig? Jag var tvungen att reda ut för mig själv vem jag hade starkast känslor för innan jag kunde fatta ett beslut. Jag vet att det antagligen måste varit ett helvete för henne, men jag kunde inte ljuga. Jag föraktar människor som ljuger när dom vet att det kan såra. Jag föraktar människor som har ett förhållande med någon, men strular med någon annan utan att säga sanningen. Så jag sa som det var, även om det måste sårat henne så in i helvete, och jag förstår varför hon gjorde det hon sen gjorde.
Men jag åkte alltså till Hulstfred, med ett myrbo av känslor i huvudet. Till råga på eländet skulle ju Herr Anonym och jag dela tält med varandra, även med Johan och Markus, men med varandra. Och feg som jag var så vågade jag inte säga som det var redan första dagen och sedan smsa Adina. Utan det tog ungefär hela festivalen. Och vi kunde ju inte motstå varandra under tiden heller. Och fram till sista dagen hade jag ingen aning om vad jag ville. Försöka sig på ett långdistansförhållande med Herr Anonym, en sprudlande glad och varm människa. Eller ett förhållande med Adina, en flicka som fanns så nära, men ändå var yngre än jag, hade en mur runt sig, hade sina demoner precis som jag hade mina. Men där sista dagen så kände jag att. Det var nog hon. Jag satt på gräset, filade länge på ett sms vars innehåll var i stort sett "jag är din!" jag förklarade för Herr Anonym, han såg lite snopen ut men tog det med lugn. Jag åkte hem, men Adina i sin ovisshet hade efter någon dag utan besked trott att det var kört och träffat en turist hon fått ihop det med. Och jag förstår varför.

Men nu känner jag mig helt psykiskt utmattad. Att röra runt i alla dessa känslor igen för första gången på åratal har fått mig oändligt trött. Dessutom känner jag att detta inlägg redan är det längsta jag skrivit so far, så nu får detta bli del ett.
Jag har tre förhållanden och en förvirrad flirt kvar att gå igenom, och orkar inte mera nu.
Så nu postar jag detta, ger er några timmar på er att läsa och ta in, samtidigt som jag själv får mig lite sömn och samlar krafter, för det värsta är ännu kvar. Så återkommer jag senare idag eller i morgon.

När jag väl tagit mig in i puberteten, tonårstiden så beslutade jag mig för att köra mitt eget race. Jag hade när jag var runt 11 gjort tafatta försök att bli lite mer som dom andra, men inget förändrades. Jag var redan den alla såg på som hon som inte är som vi. Mitt utanförskap hade etablerats i samma stund jag mötte dom andra barnen i första klass, jag skulle aldrig bli som dom och i min plåga insåg jag att jag inte ville vara som dom. Varför skulle jag vilja vara en ytlig idiot som vänder kappan efter vinden, gör korkade saker för att bli accepterad eller tom. bli betraktad som tuff?
När jag var 13 klippte jag mitt långa bruna hårsvall axel-långt med tung lugg, färgade det rött, drog tjocka svarta kajalstreck runt mina ögon, klädde mig helt i svart och lät dom stirra bäst fan dom ville. Jag hade hittat mig själv i punken, funnit en identitet som inte var som dom andra men var stolt över att inte vara det.

Samtidigt brottades jag med min sexualitet. När jag var 5 år blev jag för första gången kär i en flicka, på det nivå ett barn i den åldern nu kan bli kär. För ett barn är det inget konstigt med det, men när man börjar bli äldre är det värre. Jag hade redan blivit anklagad för att vara "en jävla lebb" för att jag i omklädningsrummet inte satt och stirrade in en vägg eller blundade. Att dom andra flickorna hade ögonen öppna och såg sig omkring var inga problem, men om jag råkade snegla åt en annan flickas håll var det nog för att dom skulle börja hacka på mig. Men jag var ju även attraherad av pojkar, män med för den delen. Så jag visste inte riktigt vad jag skulle tro om det hela och valde länge att strunta i dom känslor för flickor som kunde bubbla upp.

Högstadiet kom och jag var fortfarande den som var utanför, men jag hade i alla fall en vän i min klass. Dom andra tror jag antingen inte brydde sig eller med en blick på mina svarta ögon och mitt röda hår insåg att det kanske inte var värt att bråka med mig. Men hörde ännu folk ropa "hora" eller "äckel" efter mig i korridorerna. Vid ett tillfälle stod jag utanför cafeterian och fick ett slag i bakhuvudet som var så hårt att jag föll ihop på golvet och inte kunde resa mig på flera minuter för att jag var så yr. Det stod fullt med elever från både min klass och andra klasser runt mig men som vanligt hade ingen sett vem det var som slagit mig.
Men en ljuspunkt jag minns väl var en sommar då min storebror var hemma på besök. Jag hade cyklat upp på Hemse för att handla något. På vägen hem kom 3 killar på mopeder och började jaga mig. Dom skrek och gasade på och jag cyklade så fort jag kunde. Jag kom hem, helt slut och nära till tårarna. Min storebror frågade vad som hänt, jag berättade och han blev svart i blicken. Han sa till mig att nu ska vi ta en tur på min motorcykel och gav mig hjälmen. Sen åkte vi runt tills vi hittade killarna på sina mopeder. Brorsan stannade, klev av och gick fram till dom. Han skrek inte, för han är smart nog att veta att folk inte lyssnar när man skriker. Han sa lugnt och sansat till dom "lämna min syster ifred" sen gick han fram till motorcykeln och vi åkte hem igen.

Men mitt skolkande blev värre, men jag hade en liten ljuspunkt i tillvaron. Jag hade nämligen skaffat mig ett flertal brev-vänner runt om i landet. Detta var på den tiden man skrev brev för hand, på papper, lade på en brevlåda och med lite tur hade personen brevet i sin hand nästa dag. Datorer var jag bara vagt bekant med och Internet visste jag knappt vad det var. Flera av dessa brev-vänner har jag ännu kontakt med. Dom var, precis som jag, inte som alla andra. Dom var, precis som jag, punkare. Och flertalet av dom var även utstötta i skolan. Dom fanns inte i närheten av mig, men dom fanns och det nog var tröst.

När det drog ihop sig att söka in på gymnasiet så fick jag börja jobba på min närvaro och mina betyg. Jag lyckades skrapa ihop tillräckligt höga betyg för att få behörighet att söka in på Estetisk Bild och Form. Det var vad som lockade mest i djungeln av program, även om det inte skapade mycket jobb-tillfällen efter gymnasiet, men efter gymnasiet kändes som det lika gärna kunde vara ett annat liv. Tanken att bli vuxen var skrämmande. Jag sökte i alla fall in på EsB och kom in!
På gymnasiet öppnades en helt annan värld för mig. Jag hade plötsligt klasskamrater som inte bara kände till utan faktiskt gillade samma musik som jag gjorde. Och det fanns en flicka i klassen som jag blev ganska förälskad i. På första klassfesten satt vi och drack ljummen öl, lyssnade på Blå Tåget och hade någon lek i stil med sanning eller konsekvens för oss. Och en flicka sa helt öppet att hon var bisexuell. Och alla var okej med det. Och då var det som att jag äntligen kunde acceptera min egen sexualitet. Den som var självklar för mig när jag var 5 år, men som sen skrämdes bort av 9 år av mobbing och utanförskap, som så många andra sidor av mig själv. Men nu hade jag äntligen brutit mig loss, jag kunde vara den jag var och det var okej. För jag var inte ensam.

Efter en tid på skolan blev jag vän med en mycket snäll och sympatisk punkarkille. Det fanns ett litet gäng på kanske 10 punkkillar på skolan, men det var bara en jag fick bra kontakt med. Vi satt och pratade mellan lektionerna, mailade och pratade i telefon efter skolan. Några gånger bjöd han med mig på fester, men jag vågade aldrig följa med. För jag hade ju såklart blivit kär i den här söta och snälla killen. Han är en av dom sammanlagt 4 män som jag varit riktigt, riktigt kär i under mitt liv. Med alkohol i kroppen skulle jag kanske få för mig att berätta det för honom, och då skulle jag bli bortstött. Det visste jag. För inte kunde någon som han vara kär i någon som jag? Då skulle jag förlora hans vänskap. Och dessutom, eftersom han inte kunde vara kär i mig så skulle han säkert hångla med en massa snyggare tjejer på festen, och då skulle jag inte kunna leva. När vår vänskap blev mer intensiv och jag började sova över så låg vi där i mörkret, i hans trånga säng, med Nina Hagen på låg volym i mörkret och hans händer började massera min rumpa. Men jag tänkte ännu samma sak att en sån som han kan inte tycka om en sån som jag. Inte ens när han hittade en av mina brev-vänner på nätet och hon glatt sa "är du den där killen som Thina är så kär i?" och han frågade mig rakt ut. Då drabbades jag av panik och skrattade stelt bort det som "ja, men det var ju förut!"
Så här i efterhand så har jag insett att mina känslor nog var besvarade, dels för tafsandet som aldrig tog slut, dels vår mycket intensiva vänskap och alla långa kramar jag alltid fick och hur väldigt snäll han alltid var mot mig, tröstade när jag var ledsen och gladdes med mig när jag var glad. Men jag fattade inte, eller vågade inte fatta.
Nu i efterhand tänker jag tillbaka på det och tänker att det kanske kunde gått till historien som ett förhållande jag hade som kanske kunde varit bra. Men å andra sidan har majoriteten av mina förhållanden varit katastrofer, för att jag inte fattar sådant som mäniskor utan AS fattar, så det kanske var lika bra.
Efter en tid gav han upp och skaffade sig flickvänner, och jag förebrår honom inte. Men om du skulle råka hitta denna blogg, läsa dom här orden och förstå att det är just dig jag pratar om så, ja, jag var kär i dig hela tiden, men jag var skräckslagen! Men jag har ännu ljusa och glada minnen av dig. Även om du aldrig var min pojkvän så var du en vän som jag älskade otroligt mycket.

Just det här med känslor, kärlek och att förstå om någon är intresserad av mig har jag alltid haft väldigt svårt med, och har fortfarande. Jag fattar aldrig om någon stöter på mig om personen i fråga inte säger det rakt ut. Och således har jag nog gått miste om många chanser, men som sagt, mina förhållanden när dom väl kommit igång har ofta varit förvirrande i vilket fall. Även det tror jag är en av dom stora nack-delarna med att bli diagnostiserad så sent i livet som jag blev. Jag har inte haft ett förhållande på ungefär 5 år nu, men hade jag haft min diagnos då så hade kanske saker och ting sett mycket annorlunda ut, eftersom diagnosen förde med sig att jag kunde plugga på om AS och lära känna mina styrkor och svagheter. Innan var världen och människorna bara väldigt förvirrande för mig. Det är dom i och för sig nu med, men nu vet jag varför och det finner jag otrolig styrka i att göra. Samt att jag kan förklara för er som förvirrar mig på ett bättre sätt varför jag blir förvirrad.

Men det här med mina förhållanden kan vi lämna åt sidan, jag hade inte mitt första riktiga förhållande förän jag var 18 i alla fall. Så det blir nog i nästa inlägg. Förbered er för förvirring med andra ord.
Men det viktiga som hände där på gymnasiet var att jag fick riktiga vänner. Inte brev-vännerna som jag sällan kunde träffa (vissa av dom har jag ännu aldrig träffat) utan vänner som fanns här, på Gotland. Vi kunde gå på café, gå på bio, festa och bara sitta och snacka. För en som varit så svältfödd på vänskap under hela livet var det omvälvande för mig och byggde upp mitt självförtroende. Plötsligt hade jag vänner som delade min musiksmak, mina politiska värderingar, min torra humor och mina intressen. Sommarkvällar gick vi ner till Almedalen med en bandare och några flaskor billigt vin. Där mötte man fler männsikor man blev vän med. Jag var inte ensam längre. Jag måste säga det igen. Jag var inte ensam längre!
Jag var ung, jag var fri, jag hade vänner och jag tror att det var den lyckligaste tiden i mitt liv, mitt i all tonårsangst. Visst gjorde sig min AS påmind ibland i ganska pinsamma situationer, men mina vänner tog mig för den jag var, även om jag hade ett syndrom varken jag eller dom någonsin hört talas om. Det här med kärlek var ännu svårt, och vem som helst som varit tonåring på gränsen till vuxen kan ju intyga att kärlek är förvirrande överhuvudtaget då. Men det struntade jag i, för livet bredde ut sig framför mig som landet Oz och jag kände mig som Judy Garland, utan Amfetamin med med magiska rubin-skor. Fast i mitt fall var dom Dr. Martens-kängor, och jag liknade nog mer Pippi Långstrump än Dorothy med mitt röda touperade hår, men livet var underbart!

Tänkte lämna er i glädje denna gång, så jag säger adjö här.
Välkommna åter i morgon, då blir det att vara ung vuxen och försöka sig på kärlek på allvar.

Nu, bloggläsare har jag lite frågor till er.

Vilka är ni? Hur hittade ni hit? Är det något speciellt som rör AS som ni vill jag ska ta upp?

Som utlovades i föregående inlägg ska jag denna gång först och främst tala om specialintressen. Och det jag kallar för "besattheter" när det gäller personer. För mig kan nämligen inte en person vara ett intresse. När jag har en sådan besatthet på en person kan eventuellt någon utomstående som får insyn i min samling oroa sig för att jag ska bli en stalker. Något jag aldrig skulle kunna, jag är för blyg och jag vill faktiskt inte dessa "idoler" för att använda ett barnsligt ord något speciellt. Vill inte gifta mig med dom, inte skaffa barn med dom, inte ha sex med dom eller mörda dom. Jag tycker bara dom är allmänt underbara. På sin höjd vill jag ha en autograf! Den gången jag såg ingen mindre än Thåström i ett nästan tomt pendeltåg höll jag mig på min plats 3 säten ifrån honom och vågade inte mer än att kasta förstulna blickar åt hans håll, så någon stalker är jag inte. Även om jag har en besatthet så förstår jag att dom här personerna, trots att dom är kända, har ett eget liv och kanske inte vill ha fans hängande i hasorna dygnet runt.

Ett av mina första specialintressen var rent tekniskt. Jag minns inte hur gammal jag var, men jag kan inte varit mer än kanske 4-5 år då jag hittade en liten kasettbandspelare som utöver själva förmågan att spela upp kasetter hade en liten inbyggd mikrofon. Och om man tryckte in play-knappen tillsammans med den lilla röda knappen med dom tre magiska bokstäverna R-E-C så kunde ljuden runt omkring mig fastna på bandet! Denna bandspelare blev min ständiga följeslagare. Jag hade den tom med mig i sängen, någon gång ville jag veta hur jag lät när jag sov (inte en otroligt spännande lyssning visade det sig följande morgon)
Den hade både en löstagbar elkabel och en batterilucka. På så vis kunde jag även använda den utomhus. Jag spelade in allt. Fåglar som kvittrade i skogen, lastbilar som körde förbi på vägen, katter som slogs, ljudet av ett ösregn mot taket, vår stora mjuka tjocka katt när han låg och spann när jag kliade hans mage, min bror när han satt och tränade på sin elgitarr eller när han sparrade iväg på sin moped. Ibland ställde jag bandspelaren i hyllan bredvid TVn och spelade in scener från mina favoritfilmer. Då kunde jag lyssna på filmen, den visuella biten spelades upp i min hjärna när jag hörde ljuden, så jag behövde inte sitta framför TVn och riskera dom där fyrkantiga ögonen som min mamma brukade hota med (det lät såklart ganska otroligt, men när mamma sa det kunde man ju inte vara säker på om det verkligen var en lögn)
Jag sprang även runt och lekte reporter i olika situationer med denna bandspelare. Och när mina kusiner var på besök spelade vi in band. En gång spelade jag in en kasett med allmän information om hur livet för ett barn i min ålder tedde sig i slutet på 1900-talet, la bandet i en glasburk som jag förslöt och grävde ner i skogen precis vid tomtgränsen, som en tidskapsel. Så vitt jag vet ligger ännu burken och kasetten där och kan mycket väl hittas av någon okänd person i en okänd framtid.

Mitt musik-intresse har alltid funnits där, och har alltid varit mer en annan generations. I början på 90-talet var jag helt frälst vid den hårdrock som mina äldre bröder hade lyssnat på när jag var riktigt liten. Kiss, Twisted Sister, Mötley Crüe, Alice Cooper, Metallica, Led Zeppelin, Sator, Accept, Queen för att bara nämna några. Sen när jag började komma in i tonåren kom punken och slog ner som en bomb i mitt medvetande. Här kom Thåström som jag nämnde tidigare in i bilden när jag hittade ett kasett-band med Ebba Grön-skivan "Kärlek och uppror". Och Thåström var ju ännu aktiv som musiker! Jag såg honom live med Peace, love and Pitbulls första gången när jag var 14 år, sedan dess har jag sett honom ytterligare ett tiotal gånger. Han och Stefan Sundström är dom två som ligger rätt jämnt i antalet spelningar jag varit på.
Thåströms magiska ord som alltid träffade rakt i magen på mig uppfyllde hela min värld, framföralt när jag mådde dåligt, och såhär i efterhand känns ju hela tonårstiden som en enda lång melankoli där hans skrovliga stämma var som en drog för mig. Jag samlade på mig alla skivor på CD och ganska många på Vinyl. Väggarna i mitt flickrum var tapetserade med bilder på honom, både stora afficher som jag fått från skivaffärer och småbilder. Jag hade 4 vhs-band fullproppade med spelningar, framträdanden och till och med hans försök till att vara med i en spelfilm "Den frusna leoparden".
Visst kan jag erkänna att jag tyckte, och ännu tycker, att han var enormt snygg men det huvudsakliga intresset var inte av sexuell natur, det var helt enkelt rösten och texterna. Jag skrev ett stort specialarbete om honom när jag gick i 9an. Det höjde mitt betyg i både Svenska och musik till ett rungande MVG, som på den tiden var det högsta betyg man kunde få.

Beatles, framföralt John Lennon och George Harrison har även betytt och betyder mycket. Dom ingår dessutom i min något Anglofiliska personlighet. Jag har aldrig varit i England (bortsett från några timmar på en flygplats ute i brittiska tjottahejti i väntan på ett plan till Italien) men jag har alltid haft en enorm svaghet för brittisk musik och brittisk komedi. Och här kommer en annan stor besatthet: Monty Python! Det började när jag var runt 10 år och en kväll visades Life of Brian på svt. Jag hade i hallåans lilla puff någon timme innan den visades insett att detta var en film jag borde se. Så jag rotade fram ett tomt video-band och inte bara såg utan spelade in den. Jag hade aldrig sett något liknande och när Graham Chapman frågar "Do I have a big nose, mom?" varpå Terry Jones svarar "Stop thinking about sex!" var jag oåterkallerligt frälst. Även här har samlaren i mig smugit fram. Precis som med Thåström så har jag samlat på mig filmer, skivor, böcker och massor med information.

Ungefär samma sak inträffade för några år sen när jag såg en begagnad Dvd med Bröderna Marx och köpte den. Dom har funnits i mitt medvetande i hela mitt liv, men av någon orsak hade jag aldrig sett en hel film. Men så fort Harpo uppenbarade sig på skärmen så var jag fast och film-samlandet och informationsökandet startade en gång till. Att veta att Groucho var god vän med Alice Cooper under sina sista levnadsår fick mig nästan att storkna av glädje! Och för er som eventuellt kan vara intresserade så heter min katt Groucho, pga att han har en något udda gångstil, pratar oavbrutet och när han flyttade in här gjorde allt han kunde för att få min äldre kattdam på fall.

Dessa är bara tre av dom huvudsakliga besattheter runt personer jag känner är värda att nämnas, men det har funnits många många fler. Och dom kan avta i styrka, men försvinner aldrig helt.

Sen har vi som sagt det här med att man ständigt kan finna mig med näsan i en bok. Stephen King känns nästan som en gammal polare för mig. Jag har en hel bokhylla full med hans böcker, både på Svenska och Engelska. Han är även den huvudsakliga inspirationskällan i min något fåfänga dröm att en dag bli en författare. Jag har påbörjat flera "böcker", men skrivandet brukar alltid hamna i kläm när det händer något stort i mitt liv och förr eller senare rinner det ut i sanden. Men drömmen finns kvar. Jag inser naturligtvis att författararens tid som stjärna är förbi, att böcker inte har varit på modet sedan varje hushåll skaffade en Video, men jag älskar böcker, bibliotek och att sjunka in i en liten värld i text när jag ska sova eller sitter på en buss eller ett tåg. Ingen film i världen kan ersätta människans fantasi. Därför kommer jag alltid att älska böcker, och även om jag skulle lyckas med min dröm och bli författare, men den stora berömmelsen uteblir, för jag är trotts allt bara en liten flicka i ett litet litet land långt upp i norr, även om jag aldrig kommer bli som Stephen och grabbarna så skulle den personliga tillfredställelsen vara nog.

Personer med AS beskrivs ofta som personer som har väldigt tekniska specialintressen. Bortsett från min bandspelare som barn vet jag inte om det stämmer in på mig.
Jag har aldrig lyckats lösa en Rubiks Kub, korsord gör mig frustrerad när jag inte kan lösa dom och Sudoku tänker jag inte ens försöka mig på.

Jag minns en gång när jag satt och beklagade mig för min bror att han är så smart (medlem i Mensa) och jag känner mig pinsamt korkad i jämförelse med honom. Men som den fantastiskt snälla storebror han är så sa han "Men du, jag är bara bra på matte. Du kan måla, skulptera, sjunga och skriva. Det skulle jag önska att jag kunde, men det är jag värdelös på!"
Och jag minns ett diagram som satt på väggen i ett klassrum på Gymnasiet. Det var diagram om olika typer av Intelligens. Det fanns fyra olika. Och jag kunde utan problem kontatera att jag har den typ av Intelligens som är rent produktivt konstnärlig. Jag minns inte vad den hette, men det var saker som att kunna höra en ton och sedan sjunga den. Jag kan inga piano-noter, ändå har jag kunnat traggla mig igenom hela början på "Liberty Bell March" bara genom att sitta och peta på min gamla Synth tils jag hittade rätt. Så musikaliskt gehör har jag.
Det är sådana saker jag är bra på utan att ens försöka, inte dom tekniska bitarna.

Har en vän i Belgien som talar Belgarnas version av Holländska. När jag hörde henne tala hörde jag snabbt att det lät som en mix av Tyska och Danska. Två språk som jag förstår, även om jag inte skulle kunna sitta och föra ett samtal med en Tysk på Tyska. Men hon kan prata med mig på Flammländska som dom kallar det och jag kan svara på Eneglska. Hon blev ganska sur på mig då jag förstod så mycket av ett språk jag aldrig studerat. Jag försöker lära henne lite Gutamål så hon inte ska känna sig mobbad, för Gutamål har mycket gemensamt med Tyska, och Tyska kan hon.

I min Neuropsykologiska utredning (som jag ska återkomma till när jag kommer till inlägget om vem som helt otippat upptäckte mina Aspergisga drag) står det att jag i och för sig har väldigt ojämn kunskapsnivå, tex är jag mycket dålig på matte, men detta vägs upp av att min språkliga förmåga är över medel, likaså min förmåga att se mönster och tänka logiskt.

Men mina specialintressen skiljer sig lite. Dock har jag några klassiker, men dom är mer klassiker bland flickor med AS, och dom flesta studeirna har gjorts på pojkar.

Sådär, detta inlägg får vara slut här.
Hoppas det varit till glädje för er, jag försökte att inte snöa in mig och hålla långa föredrag om varje delpunkt, något som jag var lite rädd för att göra.

I nästa inlägg kommer jag fortsätta berätta om mitt liv under skoltiden.
Hoppas ni följer med mig då.

Följ mig på bloglovin! http://www.bloglovin.com/blog/3396653/thinas-aspie-blogg?claim=buuzeegtxpn

Nytt inlägg är under konstruktion. Blir jag klar innan jag blir för trött kommer det redan ikväll/natt

Det var som sagt i skolan som problemen började på allvar. Det var i skolan som jag började bli utpekad som ett "freak" och blev det så till den milda grad att jag tillslut accepterade min roll som "den där konstiga ungen" istället för att bara vara ett ensamt barn, som egentligen inte var olycklig över sin ensamhet.
Ni förstår, ensamhet är ett ord som kan vara missvisande. När man tänker på en ensam människa, tänker man inte då på en olycklig människa? Men ensamhet i sig kan vara något man mår bra av, även om man kanske kan få lite tråkigt ibland, men när man får tråkigt kan man ju ringa upp en vän eller kanske rent av åka och hälsa på sagde vän å vips är ensamheten borta. Men jag personligen har alltid haft ett stort behov av att få vara för mig själv, kunna göra vad jag vill, bara sitta å fundera med en spinnande katt i knät har stor trivselfaktor för mig.

Men här stängs man alltså in i ett klassrum med ett tjugotal andra ungar som bara råkar ha det gemensamt att dom är födda samma år. Jag minns ett tillfälle i ettan då fröken hade frågat mig något, jag svarade och då började någon annan unge babbla om något annat. Det som då händer är att jag, som var lillgammal i både tanke och tal, helt utan att överväga vad jag ska säga säger "Kan du låta mig tala till punkt?"
Detta fick fröken att se imponerad ut och ungen att koka av förorättelse. Inte fan kan vi låta den där konstiga ungen i nerärvda 70-talskläder säga något som får fröken imponerad och får mig att känna mig skamsen? Varför pratar hon som en vuxen överhuvudtaget?!

Som sagt så övergick jag sakta men säkert från att vara ett ensamt barn, till ett utfryst barn och tillslut ett mobbat barn. Vad jag tror driver barn till att mobba är det här klassiska som även driver vuxna till att hata, nämligen rädsla för det man inte förstår. Sen tror jag inte att barn lär sig hemifrån med vad det är som ska betraktas så "onormalt" att det förtjänar hat och mobbing.
Jag säger inte att föräldrarna berättar för sina barn vilka barn som ska bli mobbade för "det är rätt åt dom" men jag tror många föräldrar glömmer att barn lyssnar och förstår. Om pappa sitter på Fredagskvällen efter några groggar och pratar om arbetskamraten som är "en jävla bög" så kanske lille sonen som sitter och tittar på TV i rummet bredvid lär sig alla tiders skällsord som han, om han känner ett behov att hävda sig i skolan, kommer använda.
Jag tror inte något barn av sig själv är rasist, homofob etc men jag tror att vuxna som är lite Svensson-rasister och tycker att bögar och flator bara skall uppföra sig "normalt" om dom vill bli accepterade av samhället helt klart smittar av sig på sina barn.

Så där var alltså jag, en annorlunda unge, och vad hade jag för chans? Jag var som sagt ett grubblande barn, och när dom andra barnen till en början frös ut mig så började jag grubbla över varför. Vad var det som jag gjorde som var så fel? Grubblandet i sin tur ledde till att sömnproblemen jag haft så länge jag kunde minnas förvärrades. Nu hade jag inte bara svårt att sova lungt en hel natt, nu hade jag fullt utvecklad Insomnia, som inte skulle komma att behandlas förän jag var runt 20.
Det var många nätter då jag blev körd i säng, fick ligga i mörkret utan att få en blund förän det började ljusna ute, och då var det ju snart dags att gå upp!
Och när ett barn på 8-9 år går till skolsyster och försöker förklara sin Insomnia, utan att ha ordet för det så är det inte lätt. När skolsyster dessutom vet att barnet inte har några vänner i klassen...

Det blev många besök hos syster. Jag hade ständigt ont i huvudet, jag undvek dom andra i klassen så gott jag kunde, jag var mycket borta för att jag inte orkade vara i skolan, antingen för att jag inte fick sova eller för att jag började må så psykiskt dåligt av hur dom andra barnen behandlade mig.

Dessutom var jag först i puberteten. Som om jag inte hade nog med problem började höfterna oförklarligt bli bredare på mig redan när jag var runt 8 år. Brösten var inte sena att haka på, men allt där var inte som det skulle. På min högra sida bara växte och växte det, men inte på min vänstra. Jag väntade tålmodigt men ingenting hände. Mensen kom, hela min kropp förändrades men mitt vänstra bröst förblev platt.
När jag efter mycket om och men vågade fråga skolsyster sade hon att jag skulle prata med en riktig läkare. Ve och fasa! Det blev många läkarbesök, många gånger jag fick klä av mig inför totala främlingar. En mobbad flicka som var först i puberteten när något inte stämmer är inte så jättepepp på att visa upp sin kropp för främlingar, men det tvingades jag göra. Efter mycket klämmande och mycket röntken fick jag veta att jag helt enkelt inte hade någon vävnad i det bröstet som kunde växa. Det var någon muskel som inte fanns. Jag kom ihåg att jag som barn hade mycket svårt att hålla huvudet rakt, detta berodde på den muskeln som inte fanns. Inte för att någon läkare hade lagt märke till det heller.

Vid 11 års ålder hade jag en kropp som en flicka på 16,17 år. Bortsett från att jag på ena sidan var plattbröstad. Jag fick ett inlägg jag kunde ha där, men det kändes svettigt och jobbigt. Så jag fick helt enkelt ta ett beslut, jag kunde få en gratis plastikoperation, eftersom det var en medicinsk åkomma. Även om jag var livrädd för smärtan så tog jag beslutet att göra det, jag ville inte ge dom fler orsaker att vara elaka mot mig i skolan. Ville inte vara mer annorlunda än jag redan var.
Så när jag var 12 år fick jag genomgå en plastikopperation där jag fick ett bröstimpantat. Men när opperationen väl var färdig kände jag mig inte mer normal för det. Visst, med kläderna på såg jag ut som vem som helst, men nu hade jag inte bara ärret från när dom oppererade ut min njure, utan även ärr på brösten, och ett bröst som såg väldigt konstigt ut. Innan jag gav upp det här med förhållanden (det återkommer jag till senare) så var det alltid det första jag kände mig tvingad att berätta när jag inledde en relation, alltid med en klump i halsen, rädslan av att återigen bli bortstött för att jag inte var "normal"

Men för att återgå till skolan. När jag började mellanstadiet fick jag en ny klassföreståndare. Jag skall inte nämna hans namn, för då kanske någon kommer och anklagar mig för förtal, även om allt jag kommer berätta om honom är sant. Men jag hoppas vid allt som jag håller kärt att han inte längre är lärare.
Jag har nämligen starka misstankar att han inte bara var helt dum i huvudet (det är något jag vet, inte bara misstänker) utan att han även var för intresserad av unga flickor.

Han skickade varje vecka hem ett "veckobrev" till föräldrarna. Där han först skrev lite allmänt om prov, läxor, eventuella frilufsdagar osv. och sedan längst ner på papperet skrev han för hand en kommentar om eleven som skulle få äran att få bära hem just detta brev till sina föräldrar.
Min mamma satte in alla dessa brev + div andra papper i en mapp som hon sparade. I dom personliga kommentarerna om mig står det gång på gång att jag undvek ögonkontakt.
Låt mig för ett ögonblick påminna er om dom kännetecken som majoriteten av alla med Aspergers Syndrom har. Att ha mycket svårt för ögonkontakt hamnar alltid högt på den listan. Detta var mellan 1993 och 1996. Borde inte en lärare på en skola i Sverige vid denna tid vara i alla fall lite vagt bekant med Autism? Även för Autister är det här att undvika ögonkontakt en hit. Och vad gjorde då denna fantastiska man som hade mig i sitt synfält varje dag? Lade han märke till att något med mig var annorlunda? Ja. Slog honom tanken att det kunde bero på något särskilt? Nej. Vad gjorde han? Han klagade i veckobrev och anklagade mig för att ljuga när jag inte såg honom i ögonen!
Det här med lögner är något som vi med AS ofta blir frågade om. Kan vi ljuga? Jag kan bara svara för mig själv, och självklart kan jag ljuga, jag tror till och med jag skulle vara skillad på det i och med mitt goda minne, men jag ser ingen som helst orsak att verkligen göra det. Följdaktligen ljuger jag inte, ibland kan jag tvärt om vara för ärlig att dömma av folks reaktioner.

Denna lärare var som jag nog redan antytt inte direkt den ideala läraren för en ung flicka med Aspergers Syndrom. Han såg tecknen men brydde sig inte om att fundera mer noga på vad dom betydde. Han såg även att jag var utfryst, vilket han tog upp på kvartsamtal, men då var det genomgående temat alltid på vilka sätt det var MITT FEL att jag var det. När han märkte att jag, envis som synden har jag alltid varit, vägrade att foga mig efter hur han tyckte jag skulle förändra mig (en mer moderiktig frisyr och dyra märkeskläder var några av hans förslag) så valde han helt enkelt att titta bort.
Jag minns ett tillfälle då vi skulle göra något med en linjal. Jag hade alltid alla saker i min bänk sorterade efter storlek, med pennor, sudd och linjal närmast mig när jag öppnade locket. Jag sökte metodiskt igenom min bänk tre gånger, fast jag kunde konstatera redan när jag öppnade locket att någon hade tagit min linjal. Då valde jag att gå fram till katedern och lugnt säga att min linjal var borta, kunde jag få låna en? Med en bister min gick han med mig till min bänk, öppnade locket och där låg linjalen, nerslängd mitt emellan mina prydligt uppstaplade böcker. Inte nog med att han måste insett att det inte fanns en chans att jag inte hade sett den, eftersom han hela tiden hade ansiktet vänt mot klassen måste han ha sett när personen som tagit den slängt tillbaka den, när jag stod med ryggen vänd ditåt. Men han sa bara med en ton som antydde att jag var dum i huvudet "Där är den ju! Kan du börja jobba nu?"

Det finns andra tillfällen, som när vi hade frilufsdag och pilkastning stod på temat. Han bevakade slött det hela. Man skulle kasta sina pilar, sen gå och hämta dom, när man var framme vid piltavlan fick dom övriga vänta tills man kommit tillbaka innan dom började kasta sina pilar. Men när jag hämtade mina hörde jag ledaren av dom elaka tjejerna fnissa glatt och ett antal pilar kom susande mot mig. Jag blev rejält skrämd och sprang tillbaka med mina pilar i ett hårt grepp. Jag visste av erfarenhet att klassföreståndaren inte skulle lyssna även om jag sa något, så jag ställde mig längst bak och försökte hålla tillbaka tårarna och tänkte på vad som kunde ha hänt med paniken fladdrande i bröstet. Läraren fortsatte smutta på sitt kaffe och sa ingenting, även om han haft ögonen fästa på piltavlan och klassen hela tiden.

Vi hade även vår klassföreståndare som gympa-lärare. Och det var här som det vidrigaste av allt kommer. Minns en lektion då han helt utan vidare drog av sig sin tröja, blottade sitt håriga apbröst och frågade stolt om han inte var snygg.
Så var det skåpet i gympasalen där man skulle hänga sina klockor och smycken under lektionen så man inte skulle fastna. Han hade för vana att gå till vårat omklädningsrum, knacka, inte vänta på svar utan bara storma in och visa något fynd från detta skåp, titta sig noga omkring på alla halvnakna småflickor medans vi sa att den inte var våran och bad honom gå. Dom andra flickorna i klassen pratade ofta om detta, jag var såklart inte inbjuden i samtalet men kunde höra dom.
Vid ett tillfälle så hade jag tagit av mig skor, strumpor, tröjan (dock inte min BH) och var just påväg att dra ner shorts och trosor i ett gemensamt ryck, som alltid innan jag virade in mig i handduken, krånglade av BHn och smög in i dushen. Men jag hade alltså kommit så långt att jag hade shorts och trosor runt anklarna. Jag hade oförsiktigt vänt rumpan mot dörren, bort från dom elaka tjejerna i klassen. Då kommer den, knackningen som inte väntar på svar. Han stormar in i rummet och jag står och moonar honom! I panik snurrar jag runt och kryper ihop på huk nere vid bänken. Jag vet inte om han hann se hela min reproduktions-apparat, men är säker på att han gjorde det. Jag sitter på huk och blodet pulserar och fyller ansiktet som blir rött och hett. Jag vill ställa mig upp och skrika åt honom att han kan ta sin jävla klocka och stoppa upp den i röven, och om han inte drar åt helvete så kan jag mer än gärna visa honom vägen. Jag är vansinnig och jag skäms för vad han troligen sett. Men jag biter ihop.
Nästa dag går jag till skolsyster och förklarar det hela. Hur han stormar in i vårat omklädningsrum, hur han strippade för oss på gympan, hur han alltid när man räckt upp handen kommer å lägger armen om en, något han aldrig gör på pojkarna. Hur han får hela mig att skälva av äckel. Och hur dom andra flickorna också pratar om det, hela tiden. Skolsyster ser bekymrad ut och säger att hon ska prata med dom andra flickorna i klassen. Någon vecka senare så berättar hon för mig att dom andra flickorna visste inte vad hon pratade om.
Jag kan knappt tro mina öron.
Jag vet ännu inte om dom andra flickorna förnekade det av rädsla för läraren, eller om dom gjorde det för att det var jag som kom med anklagelserna. Men inget hände, och så vitt jag vet är han ännu lärare.

Men nu får det räcka för idag.
Detta inlägg handlade nog inte mycket om AS märkte jag, men jag känner att jag vill ge er hela bakgrunden, hela min uppväxt.
Nästa inlägg kommer handla om samma tid tror jag, men då mer om mitt liv utanför skolan, när mina specialintressen började blomstra.

1944 publicerade barnläkaren Hans Asperger en beskrivning med en speciell kombination av kontakt- och beteendeproblem. Lorna Wing, en engelsk barnpsykiater skrev 1981 en artikel där hon presenterade Aspergers arbete och hon gjorde det känt i England. För att skilja den här gruppen från autism föreslog Wing begreppet Asperger syndrom.

Jag föddes den första Januari 1982. Jag brukar hävda att jag är född några decenier för sent, men i detta avseende är jag född för tidigt, iaf för att vara född i Sverige där okunskapen verkat vara stor väldigt länge.

Jag föddes med vad min mamma altid kallat "en tyst njure". Vad det medicinska namnet är vet jag inte, men det var helt enkelt så att njuren på min vänstra sida var skrumpen och inte fungerade. Den opererades bort när jag var bara någon vecka gammal, för att förhindra att det skulle börja växa tumörer på den.

Detta medförde många besök på sjukhus när jag var liten, ända upp i skolåldern var det iaf en grundlig undersökning om organens funktioner om året, och jag tycker att någon barnläkare borde ha märkt något. Men i åttiotalets Sverige verkar det som barnäkare inte förstod mycket om hur barn fungerar.
Jag skulle ta blodprov, vilket ju kan skrämma vilket barn som helst. Men istället för att vara tålmodig med mig minns jag ett tillfälle där 3 läkare "hjälptes åt" att ta ett blodprov. Denna fina lösning gick till såhär: en läkare höll fast mina armar, en annan läkare höll fast mina ben och den tredje tog blodprovet. Det var väl en fiffig lösning? Jag kan tillägga att jag ännu idag är livrädd för sprutor av alla de slag och drar mig för att gå till någon läkare alls, känns det inte som jag är döende så försöker jag hellre kurera mig själv.

Men alla läkare jag mötte under min barndom misstänkte aldrig att jag på något vis var annorlunda än andra barn. Men med tanke på den beskrivning jag just gav er av åttiotalets barnläkare, ska vi verkligen vara förvånade över detta?

Min barndom börjar framträda tydligt i mitt minne när jag är runt 4-5 år, vilket jag antar är den tiden då dom flesta börjar minnas sin barndom.
Ett av mina första minnen är stammandet. Det var som att jag tänkte snabbare än jag kunde prata, så jag snubblade över orden och fastnade här och var. Men stammandet pågick inte så länge, för mig känns det som några dagar, men i verkligheten kanske det var några veckor, kanske tom några månader. Det gick iaf över av sig själv, ingen talpedagog behövdes. Antingen lärde jag mig att tala snabbare eller att sakta ner tankarna, jag vet inte.

Jag minns att jag var ett ganska ensamt barn. Jag spenderade mer tid ute i skogen än på lekplatser. På lekplatser, när jag väl var där, kunde jag sitta still och studera dom andra barnen och fundera över varför dom betedde sig som dom gjorde. Trodde dom verkligen på att när dom höll en knallpulverpistol så blev dom en cowboy? Eller att om dom sprang runt och skrek och hela tiden slog handen framför munnen var dom en Indian? Och gjorde verkligen verklighetens Indianer så? Det verkade så fånigt, och dom få gånger jag deltog i denna typ av lekar skämdes jag mer över mig själv än jag roades av det. Kort sagt var det ett fånigt beteende som dom andra barnen höll på med och jag kände mig som om jag var ett stort UFO, någon som trillat ner i en förvirrande värld som jag inte begrep.

Ute i skogen var det bättre. Där kunde jag knalla runt i min ensamhet och tänka. Så gjorde jag alltid som barn, när jag började tänka kunde jag inte hålla mig still, att röra mig samtidigt som jag tänkte, annars kändes det som allt skulle koka över i hjärnan. Exakt vad jag gick och tänkte på dag ut och dag in minns jag inte, men kan tänka mig att det var en något barnsligare version av mina grubblerier jag har som vuxen, med andra ord allt som pågår runt omkring mig. Förvirrande saker, saker som är skrämmande eller gör mig glad. Jag är helt enkelt en grubblande människa.

Så började skolan. Exakt hur och varför mitt utanförskap började minns jag inte. Och hade jag kommit ihåg är det inte säkert att det skulle verka det minsta vettigt, varken för er eller för mig. Kanske var det samma sak som på lekplatserna, att dom andra barnen lekte och jag stod vid sidan av och försökte förstå vad som drev dom till detta märkliga beteende. Kanske kände dom andra barnen att på något fundamentalt vis var jag annorlunda. Kanske märkte dom hur jag tyst betraktade min omgivning och försökte förstå saker som för dom var helt naturligt. Kanske såg dom hur jag gjorde saker som dom uppfattade som konstiga.
Kanske var det bara så att jag inte kunde läsa av deras ansiktsuttryck, deras kroppspråk och jag med mitt nästan obefintliga dito förvirrade dom.
Jag fortsatte iaf vara ett barn utan vänner. Och blev dessutom sakta men säkert ett mobbat barn. Och eftersom jag var annorlunda så var lärarnas attityd mer eller mindre att så länge jag inte kan vara som ett "normalt" barn fck jag skylla mig själv. Dom sa det sällan rakt ut, men det framgick med all önskvärd tydlighet att det var vad dom tyckte.
Men det tänker jag inte skriva om just nu.

Jag lärde mig nämligen snabbt att läsa och flyttade mer eller mindre in i skolbiblioteket på skoltid och på fritiden höll jag till i Hemses "storbibliotek".
Det började med böckerna om Sune och såklart Pettson och Findus, jag älskade att sitta och studera bilderna i Findus-böckerna i timmtal, sitta och hitta alla små roliga krumeurer som fanns i den världen.
Dock tröttnade jag ganska snabbt på dom vanliga barnböckerna och började traggla mig igenom Stephen King, som mina storebröder läste. (Jag har inte nämnt det ännu, men jag är en liten sladdis, har två bröder som är födda 1971 och 1975) Men jag utforskade allt som biblioteket hade att erbjuda. Jag gick längs raderna med alla dessa böcker, var och en som innehöll en hel liten värld mellan pärmarna, en värld som var så väldigt olik min.
Jag kunde sitta och läsa en fiktiv berättelse, helt plötsligt snubbla över något som verkade mer spännande än fiktionen i sig, genast gå till den lilla byrån med kort om varje bok som finns på biblioteket, leta upp en faktabok om det som jag funnit spännande i den första boken och sätta mig och läsa den.
Jag hittade snart vad som av människor med Aspergers Syndrom och deras läkare brukar kallas "specialintressen". Så här tidigt i livet var jag redan inne på klassiker som forna Egypten och Vikingatiden, speciellt då Asatron. Och självklart djur, speciellt då katter som alltid varit det djur jag tycker bäst om.

När jag var ledig från skolan så ägnade jag helt enkelt nästan all min tid åt att läsa. Jag var, och är ännu, mkt intellektuellt nyfiken. En läsande och skrivande människa kommer jag alltid att vara, dessutom är jag mycket intresserad av språk. Ord och uttryck. Jag har alltid haft lätt att lära mig språk, hade höga betyg i både Svenska, Engelska och Tyska. En annan sak som nog inte alla barn gör, men som jag gjorde, är att jag kunde memorera långa monologer. Jag hade tex "Det är serverat" med Magnus och Brasse på vinyl. En skiva jag verkligen älskade. Och jag kunde hela skivan utantill. När jag fick Dvdn med "Det är serverat" och "Varning för barn" i julklapp för några år sen så blev jag förvånad att jag ännu kunde varje stycke helt utantil, fast jag inte lyssnat på skivan på över 20 år. Dessutom reagerade jag starkt när något var annorlunda på Dvdn än på skivan (dom måste varit inspelade vid två olika tillfällen, för ibland säger dom saker lite annorlunda, med andra ord eller andra tonfall)
Jag har inte fotografiskt minne, däremot kan, eller kunde iaf, jag memorera saker så pass bra att dom ännu sitter efter över 20 år.

Sådär, nu tror jag det får räcka för idag.

I går natt föddes tanken att starta en Aspie-blogg. Om div saker som diagnosen medför, om regler och lagar ang oss med Autismspektrastörning, FK, LSS, hab osv, om saker som "normala" kanske inte förstår, på vilka vis jag inte förstår "normala" osv. Men en blogg som inte bara raddar upp medicinska fakta, utan handlar om mig, mina tankar, mina åsikter, allt det andra som inte har direkt med min diagnos att göra, men som kanske färgas av den.

Jag frågade lite bekanta, halv-bekanta och främlingar på nätet om just DOM skulle vara intresserad av en sådan blogg och fick mestandels jakande svar.
Så här är den nu!

Detta första inlägg tänkte jag använda till att reda ut begreppen för er som kanske inte har så stor koll på vad Aspergers syndrom är. Det är "Autism light" kan man säga. Vi tänker och ser på världen på ett lite annorlunda vis än icke-autistiska helt enkelt.

Förhoppningen jag har med denna blogg är att riva några murar och bygga några broar mellan "oss" och "dom".

Några kännetecken och kriterier följer, dom med fet stil är sådana som passar in på mig. För alla Aspies/Autister är inte precis samma skrot och korn, lika lite som alla män, kvinnor, barn, svarta, vita, kristna eller judar är precis samma skrot och korn.

Kognitiva svårigheter:

• Begränsad förmåga att förstå hur andra tänker och att leva sig in i andra människors situation.
• Begränsad förmåga till ömsesidig dialog, vilket kan beskrivas som svårigheter att förstå det outtalade och att läsa mellan raderna.
• Svårt med planering och organisering av tillvaron (behov av rutiner). Kan gälla mat, tider, att besök måste vara väl inplanerat, att det inte bara ringer på dörren.
• Begränsade eller enformiga intressen.
• Fixeringar och låsningar i beteendet.
• Konkret tänkande; uppfattar saker bokstavligt.
• Problem med tidsuppfattning.

Styrkor:

• Starkt intresse för hur saker och ting fungerar och samverkar
• Bra tålamod för specialområdena
• Informationsinsamling
• Mycket plikttrogna (på jobbet) och ärliga
• Starkt logiskt tänkande
• Mönsteridentifiering
• Problemlösning
• Målmedvetenhet och envishet

Övrigt:

• Intensitet i sysselsättningar över vad som ofta uppfattas som normalt
• Många med AS samlar på allt möjligt och kan ha svårt att göra sig av med saker

1. Stora svårigheter ifråga om ömsesidig social interaktion:
   a) oförmåga till kontakt med jämnåriga
   b) likgiltighet ifråga om kontakt med jämnåriga
   c) oförmåga att uppfatta sociala umgängessignaler
   d) socialt och emotionellt opassande beteende
   
   
2. Monomana, snäva intressen:
   a) som utesluter alla andra sysselsättningar
   b) som stereotypt upprepas
   c) med inlärda fakta utan djupare mening
   
   
3. Tvingande behov att införa rutiner och intressen:
   a) som påverkar den egna personens hela tillvaro
   b) som påtvingas andra människor
   
   
4. Tal och språkproblem:
   a) sen talutveckling
   b) ytligt sett perfekt expressivt språk
   c) formellt pedantiskt språk
   d) egendomlig röstmelodi; rösten entonig, gäll eller på annat sätt avvikande
   e) bristande språkförståelse inklusive missförstånd ifråga om ordens bokstavliga/underförstådda innebörd
   
   
5. Problem ifråga om icke-verbal kommunikation:
   a) begränsad användning av gester
   b) klumpigt, tafatt kroppsspråk
   c) mimikfattigdom
   d) avvikande ansiktsuttryck
   e) egendomlig, stel blick
   
   
6. Motorisk klumpighet
   dåligt resultat vid neurologisk undersökning

Det finns en mkt bra sida där ni kan läsa er till mer: http://www.autismforum.se/gn/opencms/web/AF/Vad_ar_autism/aspergers_syndrom/

Detta var lite kort om själva diagnosen.
I kommande inlägg kommer min historia, att leva i 29 år utan att veta varför jag inte var som alla andra och allt det ledde till.

Så nu hälsar jag er varmt välkommna till min Aspie-blogg!


Följ mig på bloglovin! http://www.bloglovin.com/blog/3396653/thinas-aspie-blogg?claim=buuzeegtxpn