Har alltid velat säga det. Även om lover är att ta i.
Varning: detta inlägg berör mänsklig sexualitet mer än något jag tidigare skrivit. Så vill ni inte veta så kan ni sluta här.
Har ju inte haft ett riktigt förhållande sedan det tog slut med hon som jag valt att i bloggen kalla Jonas.
Efter det förhållandet trasades det lilla självförtroende jag hade i trasor. Samt att jag gick upp mkt i vikt. Inga förhållanden, men heller inte direkt så mkt sex. Jag har helt enkelt fått ta tag i den grejen själv.
Men har en manlig bekant som jag vet varit tänd på mig i många år. Och jag vet att han gillar lite mer omfångsrika tjejer så att säga. Så fick ett infall att om jag ska hitta tillbaka till min egen sexualitet så måste jag sätta fart nu. Och varför inte börja med någon jag redan vet är tänd på mig.
Jag är inte så jätte-attraherad av honom egentligen, och jag föredrar ju som sagt kvinnor, men i det skicket jag är nu skulle jag aldrig våga försöka mig på någon som jag tycker är sanslöst vacker. Är på tok för rädd för att bli avvisad. Men den här killen, vi kan kalla honom Fredrik, är ju en bekant/vän som är snäll och dessutom inte känner han måste hävda sig om det är en kvinna (dvs jag) som ställer krav och sätter upp regler.
Samtalet gick ungefär såhär:
jag: är du singel?
Fredrik: ja
jag: är du ännu tänd på mig?
Fredrik: ja
jag: känner du för att boka en båtbiljett och komma hit och göra något åt det?
Fredrik: ja!
Jag: bra. Men inget analsex! Och detta betyder inte att jag är kär, det betyder inte att vi kommer bli ett par. Jag är bara trött att pilla på mig själv. Fattat?
Fredrik: det är okej
jag: och du får sova på soffan. Jag kan inte sova om det är en till person i min säng!
Fredrik: ja, det är okej
jag: bra! Kolla upp tiderna på destination Gotland. Är upptagen hela denna vecka, men sen är det fritt fram. Fredrik: okej
jag: ta med kondomer och glidmedel, vi ska inte starta någon liten familj.
Och det var typ hela samtalet. känner mig lite som Miranda i Sex and the city!
Såhär kan det alltså gå till när en kvinna med Aspergers tröttnar på att onanera. Ni kanske tycker att jag är kallhjärtad, är jag det? Är inte kär i killen, har aldrig varit det, och det gjorde jag klart för honom på en gång. Har haft kk-förhållanden förr som inleds på samma basis och det har funkat bra.
Ska även förklara min diagnos för honom. Så han inte tar saker för personligt.
Är imponerad över mig själv. Att jag tog kommandot. Att jag är den dominanta. Kanske beror det på att jag vet var jag har honom, eller så har jag blivit starkare sen allt kaos med Jonas. Ni som läst hela bloggen, vad tycker/tror ni?
Så jävla härligt att läsa! Fortsätt så! :D (för det känns som att denna person är lite mera "du")
Och grattis! :)