.

När jag väl tagit mig in i puberteten, tonårstiden så beslutade jag mig för att köra mitt eget race. Jag hade när jag var runt 11 gjort tafatta försök att bli lite mer som dom andra, men inget förändrades. Jag var redan den alla såg på som hon som inte är som vi. Mitt utanförskap hade etablerats i samma stund jag mötte dom andra barnen i första klass, jag skulle aldrig bli som dom och i min plåga insåg jag att jag inte ville vara som dom. Varför skulle jag vilja vara en ytlig idiot som vänder kappan efter vinden, gör korkade saker för att bli accepterad eller tom. bli betraktad som tuff?
När jag var 13 klippte jag mitt långa bruna hårsvall axel-långt med tung lugg, färgade det rött, drog tjocka svarta kajalstreck runt mina ögon, klädde mig helt i svart och lät dom stirra bäst fan dom ville. Jag hade hittat mig själv i punken, funnit en identitet som inte var som dom andra men var stolt över att inte vara det.

Samtidigt brottades jag med min sexualitet. När jag var 5 år blev jag för första gången kär i en flicka, på det nivå ett barn i den åldern nu kan bli kär. För ett barn är det inget konstigt med det, men när man börjar bli äldre är det värre. Jag hade redan blivit anklagad för att vara "en jävla lebb" för att jag i omklädningsrummet inte satt och stirrade in en vägg eller blundade. Att dom andra flickorna hade ögonen öppna och såg sig omkring var inga problem, men om jag råkade snegla åt en annan flickas håll var det nog för att dom skulle börja hacka på mig. Men jag var ju även attraherad av pojkar, män med för den delen. Så jag visste inte riktigt vad jag skulle tro om det hela och valde länge att strunta i dom känslor för flickor som kunde bubbla upp.

Högstadiet kom och jag var fortfarande den som var utanför, men jag hade i alla fall en vän i min klass. Dom andra tror jag antingen inte brydde sig eller med en blick på mina svarta ögon och mitt röda hår insåg att det kanske inte var värt att bråka med mig. Men hörde ännu folk ropa "hora" eller "äckel" efter mig i korridorerna. Vid ett tillfälle stod jag utanför cafeterian och fick ett slag i bakhuvudet som var så hårt att jag föll ihop på golvet och inte kunde resa mig på flera minuter för att jag var så yr. Det stod fullt med elever från både min klass och andra klasser runt mig men som vanligt hade ingen sett vem det var som slagit mig.
Men en ljuspunkt jag minns väl var en sommar då min storebror var hemma på besök. Jag hade cyklat upp på Hemse för att handla något. På vägen hem kom 3 killar på mopeder och började jaga mig. Dom skrek och gasade på och jag cyklade så fort jag kunde. Jag kom hem, helt slut och nära till tårarna. Min storebror frågade vad som hänt, jag berättade och han blev svart i blicken. Han sa till mig att nu ska vi ta en tur på min motorcykel och gav mig hjälmen. Sen åkte vi runt tills vi hittade killarna på sina mopeder. Brorsan stannade, klev av och gick fram till dom. Han skrek inte, för han är smart nog att veta att folk inte lyssnar när man skriker. Han sa lugnt och sansat till dom "lämna min syster ifred" sen gick han fram till motorcykeln och vi åkte hem igen.

Men mitt skolkande blev värre, men jag hade en liten ljuspunkt i tillvaron. Jag hade nämligen skaffat mig ett flertal brev-vänner runt om i landet. Detta var på den tiden man skrev brev för hand, på papper, lade på en brevlåda och med lite tur hade personen brevet i sin hand nästa dag. Datorer var jag bara vagt bekant med och Internet visste jag knappt vad det var. Flera av dessa brev-vänner har jag ännu kontakt med. Dom var, precis som jag, inte som alla andra. Dom var, precis som jag, punkare. Och flertalet av dom var även utstötta i skolan. Dom fanns inte i närheten av mig, men dom fanns och det nog var tröst.

När det drog ihop sig att söka in på gymnasiet så fick jag börja jobba på min närvaro och mina betyg. Jag lyckades skrapa ihop tillräckligt höga betyg för att få behörighet att söka in på Estetisk Bild och Form. Det var vad som lockade mest i djungeln av program, även om det inte skapade mycket jobb-tillfällen efter gymnasiet, men efter gymnasiet kändes som det lika gärna kunde vara ett annat liv. Tanken att bli vuxen var skrämmande. Jag sökte i alla fall in på EsB och kom in!
På gymnasiet öppnades en helt annan värld för mig. Jag hade plötsligt klasskamrater som inte bara kände till utan faktiskt gillade samma musik som jag gjorde. Och det fanns en flicka i klassen som jag blev ganska förälskad i. På första klassfesten satt vi och drack ljummen öl, lyssnade på Blå Tåget och hade någon lek i stil med sanning eller konsekvens för oss. Och en flicka sa helt öppet att hon var bisexuell. Och alla var okej med det. Och då var det som att jag äntligen kunde acceptera min egen sexualitet. Den som var självklar för mig när jag var 5 år, men som sen skrämdes bort av 9 år av mobbing och utanförskap, som så många andra sidor av mig själv. Men nu hade jag äntligen brutit mig loss, jag kunde vara den jag var och det var okej. För jag var inte ensam.

Efter en tid på skolan blev jag vän med en mycket snäll och sympatisk punkarkille. Det fanns ett litet gäng på kanske 10 punkkillar på skolan, men det var bara en jag fick bra kontakt med. Vi satt och pratade mellan lektionerna, mailade och pratade i telefon efter skolan. Några gånger bjöd han med mig på fester, men jag vågade aldrig följa med. För jag hade ju såklart blivit kär i den här söta och snälla killen. Han är en av dom sammanlagt 4 män som jag varit riktigt, riktigt kär i under mitt liv. Med alkohol i kroppen skulle jag kanske få för mig att berätta det för honom, och då skulle jag bli bortstött. Det visste jag. För inte kunde någon som han vara kär i någon som jag? Då skulle jag förlora hans vänskap. Och dessutom, eftersom han inte kunde vara kär i mig så skulle han säkert hångla med en massa snyggare tjejer på festen, och då skulle jag inte kunna leva. När vår vänskap blev mer intensiv och jag började sova över så låg vi där i mörkret, i hans trånga säng, med Nina Hagen på låg volym i mörkret och hans händer började massera min rumpa. Men jag tänkte ännu samma sak att en sån som han kan inte tycka om en sån som jag. Inte ens när han hittade en av mina brev-vänner på nätet och hon glatt sa "är du den där killen som Thina är så kär i?" och han frågade mig rakt ut. Då drabbades jag av panik och skrattade stelt bort det som "ja, men det var ju förut!"
Så här i efterhand så har jag insett att mina känslor nog var besvarade, dels för tafsandet som aldrig tog slut, dels vår mycket intensiva vänskap och alla långa kramar jag alltid fick och hur väldigt snäll han alltid var mot mig, tröstade när jag var ledsen och gladdes med mig när jag var glad. Men jag fattade inte, eller vågade inte fatta.
Nu i efterhand tänker jag tillbaka på det och tänker att det kanske kunde gått till historien som ett förhållande jag hade som kanske kunde varit bra. Men å andra sidan har majoriteten av mina förhållanden varit katastrofer, för att jag inte fattar sådant som mäniskor utan AS fattar, så det kanske var lika bra.
Efter en tid gav han upp och skaffade sig flickvänner, och jag förebrår honom inte. Men om du skulle råka hitta denna blogg, läsa dom här orden och förstå att det är just dig jag pratar om så, ja, jag var kär i dig hela tiden, men jag var skräckslagen! Men jag har ännu ljusa och glada minnen av dig. Även om du aldrig var min pojkvän så var du en vän som jag älskade otroligt mycket.

Just det här med känslor, kärlek och att förstå om någon är intresserad av mig har jag alltid haft väldigt svårt med, och har fortfarande. Jag fattar aldrig om någon stöter på mig om personen i fråga inte säger det rakt ut. Och således har jag nog gått miste om många chanser, men som sagt, mina förhållanden när dom väl kommit igång har ofta varit förvirrande i vilket fall. Även det tror jag är en av dom stora nack-delarna med att bli diagnostiserad så sent i livet som jag blev. Jag har inte haft ett förhållande på ungefär 5 år nu, men hade jag haft min diagnos då så hade kanske saker och ting sett mycket annorlunda ut, eftersom diagnosen förde med sig att jag kunde plugga på om AS och lära känna mina styrkor och svagheter. Innan var världen och människorna bara väldigt förvirrande för mig. Det är dom i och för sig nu med, men nu vet jag varför och det finner jag otrolig styrka i att göra. Samt att jag kan förklara för er som förvirrar mig på ett bättre sätt varför jag blir förvirrad.

Men det här med mina förhållanden kan vi lämna åt sidan, jag hade inte mitt första riktiga förhållande förän jag var 18 i alla fall. Så det blir nog i nästa inlägg. Förbered er för förvirring med andra ord.
Men det viktiga som hände där på gymnasiet var att jag fick riktiga vänner. Inte brev-vännerna som jag sällan kunde träffa (vissa av dom har jag ännu aldrig träffat) utan vänner som fanns här, på Gotland. Vi kunde gå på café, gå på bio, festa och bara sitta och snacka. För en som varit så svältfödd på vänskap under hela livet var det omvälvande för mig och byggde upp mitt självförtroende. Plötsligt hade jag vänner som delade min musiksmak, mina politiska värderingar, min torra humor och mina intressen. Sommarkvällar gick vi ner till Almedalen med en bandare och några flaskor billigt vin. Där mötte man fler männsikor man blev vän med. Jag var inte ensam längre. Jag måste säga det igen. Jag var inte ensam längre!
Jag var ung, jag var fri, jag hade vänner och jag tror att det var den lyckligaste tiden i mitt liv, mitt i all tonårsangst. Visst gjorde sig min AS påmind ibland i ganska pinsamma situationer, men mina vänner tog mig för den jag var, även om jag hade ett syndrom varken jag eller dom någonsin hört talas om. Det här med kärlek var ännu svårt, och vem som helst som varit tonåring på gränsen till vuxen kan ju intyga att kärlek är förvirrande överhuvudtaget då. Men det struntade jag i, för livet bredde ut sig framför mig som landet Oz och jag kände mig som Judy Garland, utan Amfetamin med med magiska rubin-skor. Fast i mitt fall var dom Dr. Martens-kängor, och jag liknade nog mer Pippi Långstrump än Dorothy med mitt röda touperade hår, men livet var underbart!

Tänkte lämna er i glädje denna gång, så jag säger adjö här.
Välkommna åter i morgon, då blir det att vara ung vuxen och försöka sig på kärlek på allvar.