.

Som utlovades i föregående inlägg ska jag denna gång först och främst tala om specialintressen. Och det jag kallar för "besattheter" när det gäller personer. För mig kan nämligen inte en person vara ett intresse. När jag har en sådan besatthet på en person kan eventuellt någon utomstående som får insyn i min samling oroa sig för att jag ska bli en stalker. Något jag aldrig skulle kunna, jag är för blyg och jag vill faktiskt inte dessa "idoler" för att använda ett barnsligt ord något speciellt. Vill inte gifta mig med dom, inte skaffa barn med dom, inte ha sex med dom eller mörda dom. Jag tycker bara dom är allmänt underbara. På sin höjd vill jag ha en autograf! Den gången jag såg ingen mindre än Thåström i ett nästan tomt pendeltåg höll jag mig på min plats 3 säten ifrån honom och vågade inte mer än att kasta förstulna blickar åt hans håll, så någon stalker är jag inte. Även om jag har en besatthet så förstår jag att dom här personerna, trots att dom är kända, har ett eget liv och kanske inte vill ha fans hängande i hasorna dygnet runt.

Ett av mina första specialintressen var rent tekniskt. Jag minns inte hur gammal jag var, men jag kan inte varit mer än kanske 4-5 år då jag hittade en liten kasettbandspelare som utöver själva förmågan att spela upp kasetter hade en liten inbyggd mikrofon. Och om man tryckte in play-knappen tillsammans med den lilla röda knappen med dom tre magiska bokstäverna R-E-C så kunde ljuden runt omkring mig fastna på bandet! Denna bandspelare blev min ständiga följeslagare. Jag hade den tom med mig i sängen, någon gång ville jag veta hur jag lät när jag sov (inte en otroligt spännande lyssning visade det sig följande morgon)
Den hade både en löstagbar elkabel och en batterilucka. På så vis kunde jag även använda den utomhus. Jag spelade in allt. Fåglar som kvittrade i skogen, lastbilar som körde förbi på vägen, katter som slogs, ljudet av ett ösregn mot taket, vår stora mjuka tjocka katt när han låg och spann när jag kliade hans mage, min bror när han satt och tränade på sin elgitarr eller när han sparrade iväg på sin moped. Ibland ställde jag bandspelaren i hyllan bredvid TVn och spelade in scener från mina favoritfilmer. Då kunde jag lyssna på filmen, den visuella biten spelades upp i min hjärna när jag hörde ljuden, så jag behövde inte sitta framför TVn och riskera dom där fyrkantiga ögonen som min mamma brukade hota med (det lät såklart ganska otroligt, men när mamma sa det kunde man ju inte vara säker på om det verkligen var en lögn)
Jag sprang även runt och lekte reporter i olika situationer med denna bandspelare. Och när mina kusiner var på besök spelade vi in band. En gång spelade jag in en kasett med allmän information om hur livet för ett barn i min ålder tedde sig i slutet på 1900-talet, la bandet i en glasburk som jag förslöt och grävde ner i skogen precis vid tomtgränsen, som en tidskapsel. Så vitt jag vet ligger ännu burken och kasetten där och kan mycket väl hittas av någon okänd person i en okänd framtid.

Mitt musik-intresse har alltid funnits där, och har alltid varit mer en annan generations. I början på 90-talet var jag helt frälst vid den hårdrock som mina äldre bröder hade lyssnat på när jag var riktigt liten. Kiss, Twisted Sister, Mötley Crüe, Alice Cooper, Metallica, Led Zeppelin, Sator, Accept, Queen för att bara nämna några. Sen när jag började komma in i tonåren kom punken och slog ner som en bomb i mitt medvetande. Här kom Thåström som jag nämnde tidigare in i bilden när jag hittade ett kasett-band med Ebba Grön-skivan "Kärlek och uppror". Och Thåström var ju ännu aktiv som musiker! Jag såg honom live med Peace, love and Pitbulls första gången när jag var 14 år, sedan dess har jag sett honom ytterligare ett tiotal gånger. Han och Stefan Sundström är dom två som ligger rätt jämnt i antalet spelningar jag varit på.
Thåströms magiska ord som alltid träffade rakt i magen på mig uppfyllde hela min värld, framföralt när jag mådde dåligt, och såhär i efterhand känns ju hela tonårstiden som en enda lång melankoli där hans skrovliga stämma var som en drog för mig. Jag samlade på mig alla skivor på CD och ganska många på Vinyl. Väggarna i mitt flickrum var tapetserade med bilder på honom, både stora afficher som jag fått från skivaffärer och småbilder. Jag hade 4 vhs-band fullproppade med spelningar, framträdanden och till och med hans försök till att vara med i en spelfilm "Den frusna leoparden".
Visst kan jag erkänna att jag tyckte, och ännu tycker, att han var enormt snygg men det huvudsakliga intresset var inte av sexuell natur, det var helt enkelt rösten och texterna. Jag skrev ett stort specialarbete om honom när jag gick i 9an. Det höjde mitt betyg i både Svenska och musik till ett rungande MVG, som på den tiden var det högsta betyg man kunde få.

Beatles, framföralt John Lennon och George Harrison har även betytt och betyder mycket. Dom ingår dessutom i min något Anglofiliska personlighet. Jag har aldrig varit i England (bortsett från några timmar på en flygplats ute i brittiska tjottahejti i väntan på ett plan till Italien) men jag har alltid haft en enorm svaghet för brittisk musik och brittisk komedi. Och här kommer en annan stor besatthet: Monty Python! Det började när jag var runt 10 år och en kväll visades Life of Brian på svt. Jag hade i hallåans lilla puff någon timme innan den visades insett att detta var en film jag borde se. Så jag rotade fram ett tomt video-band och inte bara såg utan spelade in den. Jag hade aldrig sett något liknande och när Graham Chapman frågar "Do I have a big nose, mom?" varpå Terry Jones svarar "Stop thinking about sex!" var jag oåterkallerligt frälst. Även här har samlaren i mig smugit fram. Precis som med Thåström så har jag samlat på mig filmer, skivor, böcker och massor med information.

Ungefär samma sak inträffade för några år sen när jag såg en begagnad Dvd med Bröderna Marx och köpte den. Dom har funnits i mitt medvetande i hela mitt liv, men av någon orsak hade jag aldrig sett en hel film. Men så fort Harpo uppenbarade sig på skärmen så var jag fast och film-samlandet och informationsökandet startade en gång till. Att veta att Groucho var god vän med Alice Cooper under sina sista levnadsår fick mig nästan att storkna av glädje! Och för er som eventuellt kan vara intresserade så heter min katt Groucho, pga att han har en något udda gångstil, pratar oavbrutet och när han flyttade in här gjorde allt han kunde för att få min äldre kattdam på fall.

Dessa är bara tre av dom huvudsakliga besattheter runt personer jag känner är värda att nämnas, men det har funnits många många fler. Och dom kan avta i styrka, men försvinner aldrig helt.

Sen har vi som sagt det här med att man ständigt kan finna mig med näsan i en bok. Stephen King känns nästan som en gammal polare för mig. Jag har en hel bokhylla full med hans böcker, både på Svenska och Engelska. Han är även den huvudsakliga inspirationskällan i min något fåfänga dröm att en dag bli en författare. Jag har påbörjat flera "böcker", men skrivandet brukar alltid hamna i kläm när det händer något stort i mitt liv och förr eller senare rinner det ut i sanden. Men drömmen finns kvar. Jag inser naturligtvis att författararens tid som stjärna är förbi, att böcker inte har varit på modet sedan varje hushåll skaffade en Video, men jag älskar böcker, bibliotek och att sjunka in i en liten värld i text när jag ska sova eller sitter på en buss eller ett tåg. Ingen film i världen kan ersätta människans fantasi. Därför kommer jag alltid att älska böcker, och även om jag skulle lyckas med min dröm och bli författare, men den stora berömmelsen uteblir, för jag är trotts allt bara en liten flicka i ett litet litet land långt upp i norr, även om jag aldrig kommer bli som Stephen och grabbarna så skulle den personliga tillfredställelsen vara nog.

Personer med AS beskrivs ofta som personer som har väldigt tekniska specialintressen. Bortsett från min bandspelare som barn vet jag inte om det stämmer in på mig.
Jag har aldrig lyckats lösa en Rubiks Kub, korsord gör mig frustrerad när jag inte kan lösa dom och Sudoku tänker jag inte ens försöka mig på.

Jag minns en gång när jag satt och beklagade mig för min bror att han är så smart (medlem i Mensa) och jag känner mig pinsamt korkad i jämförelse med honom. Men som den fantastiskt snälla storebror han är så sa han "Men du, jag är bara bra på matte. Du kan måla, skulptera, sjunga och skriva. Det skulle jag önska att jag kunde, men det är jag värdelös på!"
Och jag minns ett diagram som satt på väggen i ett klassrum på Gymnasiet. Det var diagram om olika typer av Intelligens. Det fanns fyra olika. Och jag kunde utan problem kontatera att jag har den typ av Intelligens som är rent produktivt konstnärlig. Jag minns inte vad den hette, men det var saker som att kunna höra en ton och sedan sjunga den. Jag kan inga piano-noter, ändå har jag kunnat traggla mig igenom hela början på "Liberty Bell March" bara genom att sitta och peta på min gamla Synth tils jag hittade rätt. Så musikaliskt gehör har jag.
Det är sådana saker jag är bra på utan att ens försöka, inte dom tekniska bitarna.

Har en vän i Belgien som talar Belgarnas version av Holländska. När jag hörde henne tala hörde jag snabbt att det lät som en mix av Tyska och Danska. Två språk som jag förstår, även om jag inte skulle kunna sitta och föra ett samtal med en Tysk på Tyska. Men hon kan prata med mig på Flammländska som dom kallar det och jag kan svara på Eneglska. Hon blev ganska sur på mig då jag förstod så mycket av ett språk jag aldrig studerat. Jag försöker lära henne lite Gutamål så hon inte ska känna sig mobbad, för Gutamål har mycket gemensamt med Tyska, och Tyska kan hon.

I min Neuropsykologiska utredning (som jag ska återkomma till när jag kommer till inlägget om vem som helt otippat upptäckte mina Aspergisga drag) står det att jag i och för sig har väldigt ojämn kunskapsnivå, tex är jag mycket dålig på matte, men detta vägs upp av att min språkliga förmåga är över medel, likaså min förmåga att se mönster och tänka logiskt.

Men mina specialintressen skiljer sig lite. Dock har jag några klassiker, men dom är mer klassiker bland flickor med AS, och dom flesta studeirna har gjorts på pojkar.

Sådär, detta inlägg får vara slut här.
Hoppas det varit till glädje för er, jag försökte att inte snöa in mig och hålla långa föredrag om varje delpunkt, något som jag var lite rädd för att göra.

I nästa inlägg kommer jag fortsätta berätta om mitt liv under skoltiden.
Hoppas ni följer med mig då.