.

1944 publicerade barnläkaren Hans Asperger en beskrivning med en speciell kombination av kontakt- och beteendeproblem. Lorna Wing, en engelsk barnpsykiater skrev 1981 en artikel där hon presenterade Aspergers arbete och hon gjorde det känt i England. För att skilja den här gruppen från autism föreslog Wing begreppet Asperger syndrom.

Jag föddes den första Januari 1982. Jag brukar hävda att jag är född några decenier för sent, men i detta avseende är jag född för tidigt, iaf för att vara född i Sverige där okunskapen verkat vara stor väldigt länge.

Jag föddes med vad min mamma altid kallat "en tyst njure". Vad det medicinska namnet är vet jag inte, men det var helt enkelt så att njuren på min vänstra sida var skrumpen och inte fungerade. Den opererades bort när jag var bara någon vecka gammal, för att förhindra att det skulle börja växa tumörer på den.

Detta medförde många besök på sjukhus när jag var liten, ända upp i skolåldern var det iaf en grundlig undersökning om organens funktioner om året, och jag tycker att någon barnläkare borde ha märkt något. Men i åttiotalets Sverige verkar det som barnäkare inte förstod mycket om hur barn fungerar.
Jag skulle ta blodprov, vilket ju kan skrämma vilket barn som helst. Men istället för att vara tålmodig med mig minns jag ett tillfälle där 3 läkare "hjälptes åt" att ta ett blodprov. Denna fina lösning gick till såhär: en läkare höll fast mina armar, en annan läkare höll fast mina ben och den tredje tog blodprovet. Det var väl en fiffig lösning? Jag kan tillägga att jag ännu idag är livrädd för sprutor av alla de slag och drar mig för att gå till någon läkare alls, känns det inte som jag är döende så försöker jag hellre kurera mig själv.

Men alla läkare jag mötte under min barndom misstänkte aldrig att jag på något vis var annorlunda än andra barn. Men med tanke på den beskrivning jag just gav er av åttiotalets barnläkare, ska vi verkligen vara förvånade över detta?

Min barndom börjar framträda tydligt i mitt minne när jag är runt 4-5 år, vilket jag antar är den tiden då dom flesta börjar minnas sin barndom.
Ett av mina första minnen är stammandet. Det var som att jag tänkte snabbare än jag kunde prata, så jag snubblade över orden och fastnade här och var. Men stammandet pågick inte så länge, för mig känns det som några dagar, men i verkligheten kanske det var några veckor, kanske tom några månader. Det gick iaf över av sig själv, ingen talpedagog behövdes. Antingen lärde jag mig att tala snabbare eller att sakta ner tankarna, jag vet inte.

Jag minns att jag var ett ganska ensamt barn. Jag spenderade mer tid ute i skogen än på lekplatser. På lekplatser, när jag väl var där, kunde jag sitta still och studera dom andra barnen och fundera över varför dom betedde sig som dom gjorde. Trodde dom verkligen på att när dom höll en knallpulverpistol så blev dom en cowboy? Eller att om dom sprang runt och skrek och hela tiden slog handen framför munnen var dom en Indian? Och gjorde verkligen verklighetens Indianer så? Det verkade så fånigt, och dom få gånger jag deltog i denna typ av lekar skämdes jag mer över mig själv än jag roades av det. Kort sagt var det ett fånigt beteende som dom andra barnen höll på med och jag kände mig som om jag var ett stort UFO, någon som trillat ner i en förvirrande värld som jag inte begrep.

Ute i skogen var det bättre. Där kunde jag knalla runt i min ensamhet och tänka. Så gjorde jag alltid som barn, när jag började tänka kunde jag inte hålla mig still, att röra mig samtidigt som jag tänkte, annars kändes det som allt skulle koka över i hjärnan. Exakt vad jag gick och tänkte på dag ut och dag in minns jag inte, men kan tänka mig att det var en något barnsligare version av mina grubblerier jag har som vuxen, med andra ord allt som pågår runt omkring mig. Förvirrande saker, saker som är skrämmande eller gör mig glad. Jag är helt enkelt en grubblande människa.

Så började skolan. Exakt hur och varför mitt utanförskap började minns jag inte. Och hade jag kommit ihåg är det inte säkert att det skulle verka det minsta vettigt, varken för er eller för mig. Kanske var det samma sak som på lekplatserna, att dom andra barnen lekte och jag stod vid sidan av och försökte förstå vad som drev dom till detta märkliga beteende. Kanske kände dom andra barnen att på något fundamentalt vis var jag annorlunda. Kanske märkte dom hur jag tyst betraktade min omgivning och försökte förstå saker som för dom var helt naturligt. Kanske såg dom hur jag gjorde saker som dom uppfattade som konstiga.
Kanske var det bara så att jag inte kunde läsa av deras ansiktsuttryck, deras kroppspråk och jag med mitt nästan obefintliga dito förvirrade dom.
Jag fortsatte iaf vara ett barn utan vänner. Och blev dessutom sakta men säkert ett mobbat barn. Och eftersom jag var annorlunda så var lärarnas attityd mer eller mindre att så länge jag inte kan vara som ett "normalt" barn fck jag skylla mig själv. Dom sa det sällan rakt ut, men det framgick med all önskvärd tydlighet att det var vad dom tyckte.
Men det tänker jag inte skriva om just nu.

Jag lärde mig nämligen snabbt att läsa och flyttade mer eller mindre in i skolbiblioteket på skoltid och på fritiden höll jag till i Hemses "storbibliotek".
Det började med böckerna om Sune och såklart Pettson och Findus, jag älskade att sitta och studera bilderna i Findus-böckerna i timmtal, sitta och hitta alla små roliga krumeurer som fanns i den världen.
Dock tröttnade jag ganska snabbt på dom vanliga barnböckerna och började traggla mig igenom Stephen King, som mina storebröder läste. (Jag har inte nämnt det ännu, men jag är en liten sladdis, har två bröder som är födda 1971 och 1975) Men jag utforskade allt som biblioteket hade att erbjuda. Jag gick längs raderna med alla dessa böcker, var och en som innehöll en hel liten värld mellan pärmarna, en värld som var så väldigt olik min.
Jag kunde sitta och läsa en fiktiv berättelse, helt plötsligt snubbla över något som verkade mer spännande än fiktionen i sig, genast gå till den lilla byrån med kort om varje bok som finns på biblioteket, leta upp en faktabok om det som jag funnit spännande i den första boken och sätta mig och läsa den.
Jag hittade snart vad som av människor med Aspergers Syndrom och deras läkare brukar kallas "specialintressen". Så här tidigt i livet var jag redan inne på klassiker som forna Egypten och Vikingatiden, speciellt då Asatron. Och självklart djur, speciellt då katter som alltid varit det djur jag tycker bäst om.

När jag var ledig från skolan så ägnade jag helt enkelt nästan all min tid åt att läsa. Jag var, och är ännu, mkt intellektuellt nyfiken. En läsande och skrivande människa kommer jag alltid att vara, dessutom är jag mycket intresserad av språk. Ord och uttryck. Jag har alltid haft lätt att lära mig språk, hade höga betyg i både Svenska, Engelska och Tyska. En annan sak som nog inte alla barn gör, men som jag gjorde, är att jag kunde memorera långa monologer. Jag hade tex "Det är serverat" med Magnus och Brasse på vinyl. En skiva jag verkligen älskade. Och jag kunde hela skivan utantill. När jag fick Dvdn med "Det är serverat" och "Varning för barn" i julklapp för några år sen så blev jag förvånad att jag ännu kunde varje stycke helt utantil, fast jag inte lyssnat på skivan på över 20 år. Dessutom reagerade jag starkt när något var annorlunda på Dvdn än på skivan (dom måste varit inspelade vid två olika tillfällen, för ibland säger dom saker lite annorlunda, med andra ord eller andra tonfall)
Jag har inte fotografiskt minne, däremot kan, eller kunde iaf, jag memorera saker så pass bra att dom ännu sitter efter över 20 år.

Sådär, nu tror jag det får räcka för idag.