.

Det var som sagt i skolan som problemen började på allvar. Det var i skolan som jag började bli utpekad som ett "freak" och blev det så till den milda grad att jag tillslut accepterade min roll som "den där konstiga ungen" istället för att bara vara ett ensamt barn, som egentligen inte var olycklig över sin ensamhet.
Ni förstår, ensamhet är ett ord som kan vara missvisande. När man tänker på en ensam människa, tänker man inte då på en olycklig människa? Men ensamhet i sig kan vara något man mår bra av, även om man kanske kan få lite tråkigt ibland, men när man får tråkigt kan man ju ringa upp en vän eller kanske rent av åka och hälsa på sagde vän å vips är ensamheten borta. Men jag personligen har alltid haft ett stort behov av att få vara för mig själv, kunna göra vad jag vill, bara sitta å fundera med en spinnande katt i knät har stor trivselfaktor för mig.

Men här stängs man alltså in i ett klassrum med ett tjugotal andra ungar som bara råkar ha det gemensamt att dom är födda samma år. Jag minns ett tillfälle i ettan då fröken hade frågat mig något, jag svarade och då började någon annan unge babbla om något annat. Det som då händer är att jag, som var lillgammal i både tanke och tal, helt utan att överväga vad jag ska säga säger "Kan du låta mig tala till punkt?"
Detta fick fröken att se imponerad ut och ungen att koka av förorättelse. Inte fan kan vi låta den där konstiga ungen i nerärvda 70-talskläder säga något som får fröken imponerad och får mig att känna mig skamsen? Varför pratar hon som en vuxen överhuvudtaget?!

Som sagt så övergick jag sakta men säkert från att vara ett ensamt barn, till ett utfryst barn och tillslut ett mobbat barn. Vad jag tror driver barn till att mobba är det här klassiska som även driver vuxna till att hata, nämligen rädsla för det man inte förstår. Sen tror jag inte att barn lär sig hemifrån med vad det är som ska betraktas så "onormalt" att det förtjänar hat och mobbing.
Jag säger inte att föräldrarna berättar för sina barn vilka barn som ska bli mobbade för "det är rätt åt dom" men jag tror många föräldrar glömmer att barn lyssnar och förstår. Om pappa sitter på Fredagskvällen efter några groggar och pratar om arbetskamraten som är "en jävla bög" så kanske lille sonen som sitter och tittar på TV i rummet bredvid lär sig alla tiders skällsord som han, om han känner ett behov att hävda sig i skolan, kommer använda.
Jag tror inte något barn av sig själv är rasist, homofob etc men jag tror att vuxna som är lite Svensson-rasister och tycker att bögar och flator bara skall uppföra sig "normalt" om dom vill bli accepterade av samhället helt klart smittar av sig på sina barn.

Så där var alltså jag, en annorlunda unge, och vad hade jag för chans? Jag var som sagt ett grubblande barn, och när dom andra barnen till en början frös ut mig så började jag grubbla över varför. Vad var det som jag gjorde som var så fel? Grubblandet i sin tur ledde till att sömnproblemen jag haft så länge jag kunde minnas förvärrades. Nu hade jag inte bara svårt att sova lungt en hel natt, nu hade jag fullt utvecklad Insomnia, som inte skulle komma att behandlas förän jag var runt 20.
Det var många nätter då jag blev körd i säng, fick ligga i mörkret utan att få en blund förän det började ljusna ute, och då var det ju snart dags att gå upp!
Och när ett barn på 8-9 år går till skolsyster och försöker förklara sin Insomnia, utan att ha ordet för det så är det inte lätt. När skolsyster dessutom vet att barnet inte har några vänner i klassen...

Det blev många besök hos syster. Jag hade ständigt ont i huvudet, jag undvek dom andra i klassen så gott jag kunde, jag var mycket borta för att jag inte orkade vara i skolan, antingen för att jag inte fick sova eller för att jag började må så psykiskt dåligt av hur dom andra barnen behandlade mig.

Dessutom var jag först i puberteten. Som om jag inte hade nog med problem började höfterna oförklarligt bli bredare på mig redan när jag var runt 8 år. Brösten var inte sena att haka på, men allt där var inte som det skulle. På min högra sida bara växte och växte det, men inte på min vänstra. Jag väntade tålmodigt men ingenting hände. Mensen kom, hela min kropp förändrades men mitt vänstra bröst förblev platt.
När jag efter mycket om och men vågade fråga skolsyster sade hon att jag skulle prata med en riktig läkare. Ve och fasa! Det blev många läkarbesök, många gånger jag fick klä av mig inför totala främlingar. En mobbad flicka som var först i puberteten när något inte stämmer är inte så jättepepp på att visa upp sin kropp för främlingar, men det tvingades jag göra. Efter mycket klämmande och mycket röntken fick jag veta att jag helt enkelt inte hade någon vävnad i det bröstet som kunde växa. Det var någon muskel som inte fanns. Jag kom ihåg att jag som barn hade mycket svårt att hålla huvudet rakt, detta berodde på den muskeln som inte fanns. Inte för att någon läkare hade lagt märke till det heller.

Vid 11 års ålder hade jag en kropp som en flicka på 16,17 år. Bortsett från att jag på ena sidan var plattbröstad. Jag fick ett inlägg jag kunde ha där, men det kändes svettigt och jobbigt. Så jag fick helt enkelt ta ett beslut, jag kunde få en gratis plastikoperation, eftersom det var en medicinsk åkomma. Även om jag var livrädd för smärtan så tog jag beslutet att göra det, jag ville inte ge dom fler orsaker att vara elaka mot mig i skolan. Ville inte vara mer annorlunda än jag redan var.
Så när jag var 12 år fick jag genomgå en plastikopperation där jag fick ett bröstimpantat. Men när opperationen väl var färdig kände jag mig inte mer normal för det. Visst, med kläderna på såg jag ut som vem som helst, men nu hade jag inte bara ärret från när dom oppererade ut min njure, utan även ärr på brösten, och ett bröst som såg väldigt konstigt ut. Innan jag gav upp det här med förhållanden (det återkommer jag till senare) så var det alltid det första jag kände mig tvingad att berätta när jag inledde en relation, alltid med en klump i halsen, rädslan av att återigen bli bortstött för att jag inte var "normal"

Men för att återgå till skolan. När jag började mellanstadiet fick jag en ny klassföreståndare. Jag skall inte nämna hans namn, för då kanske någon kommer och anklagar mig för förtal, även om allt jag kommer berätta om honom är sant. Men jag hoppas vid allt som jag håller kärt att han inte längre är lärare.
Jag har nämligen starka misstankar att han inte bara var helt dum i huvudet (det är något jag vet, inte bara misstänker) utan att han även var för intresserad av unga flickor.

Han skickade varje vecka hem ett "veckobrev" till föräldrarna. Där han först skrev lite allmänt om prov, läxor, eventuella frilufsdagar osv. och sedan längst ner på papperet skrev han för hand en kommentar om eleven som skulle få äran att få bära hem just detta brev till sina föräldrar.
Min mamma satte in alla dessa brev + div andra papper i en mapp som hon sparade. I dom personliga kommentarerna om mig står det gång på gång att jag undvek ögonkontakt.
Låt mig för ett ögonblick påminna er om dom kännetecken som majoriteten av alla med Aspergers Syndrom har. Att ha mycket svårt för ögonkontakt hamnar alltid högt på den listan. Detta var mellan 1993 och 1996. Borde inte en lärare på en skola i Sverige vid denna tid vara i alla fall lite vagt bekant med Autism? Även för Autister är det här att undvika ögonkontakt en hit. Och vad gjorde då denna fantastiska man som hade mig i sitt synfält varje dag? Lade han märke till att något med mig var annorlunda? Ja. Slog honom tanken att det kunde bero på något särskilt? Nej. Vad gjorde han? Han klagade i veckobrev och anklagade mig för att ljuga när jag inte såg honom i ögonen!
Det här med lögner är något som vi med AS ofta blir frågade om. Kan vi ljuga? Jag kan bara svara för mig själv, och självklart kan jag ljuga, jag tror till och med jag skulle vara skillad på det i och med mitt goda minne, men jag ser ingen som helst orsak att verkligen göra det. Följdaktligen ljuger jag inte, ibland kan jag tvärt om vara för ärlig att dömma av folks reaktioner.

Denna lärare var som jag nog redan antytt inte direkt den ideala läraren för en ung flicka med Aspergers Syndrom. Han såg tecknen men brydde sig inte om att fundera mer noga på vad dom betydde. Han såg även att jag var utfryst, vilket han tog upp på kvartsamtal, men då var det genomgående temat alltid på vilka sätt det var MITT FEL att jag var det. När han märkte att jag, envis som synden har jag alltid varit, vägrade att foga mig efter hur han tyckte jag skulle förändra mig (en mer moderiktig frisyr och dyra märkeskläder var några av hans förslag) så valde han helt enkelt att titta bort.
Jag minns ett tillfälle då vi skulle göra något med en linjal. Jag hade alltid alla saker i min bänk sorterade efter storlek, med pennor, sudd och linjal närmast mig när jag öppnade locket. Jag sökte metodiskt igenom min bänk tre gånger, fast jag kunde konstatera redan när jag öppnade locket att någon hade tagit min linjal. Då valde jag att gå fram till katedern och lugnt säga att min linjal var borta, kunde jag få låna en? Med en bister min gick han med mig till min bänk, öppnade locket och där låg linjalen, nerslängd mitt emellan mina prydligt uppstaplade böcker. Inte nog med att han måste insett att det inte fanns en chans att jag inte hade sett den, eftersom han hela tiden hade ansiktet vänt mot klassen måste han ha sett när personen som tagit den slängt tillbaka den, när jag stod med ryggen vänd ditåt. Men han sa bara med en ton som antydde att jag var dum i huvudet "Där är den ju! Kan du börja jobba nu?"

Det finns andra tillfällen, som när vi hade frilufsdag och pilkastning stod på temat. Han bevakade slött det hela. Man skulle kasta sina pilar, sen gå och hämta dom, när man var framme vid piltavlan fick dom övriga vänta tills man kommit tillbaka innan dom började kasta sina pilar. Men när jag hämtade mina hörde jag ledaren av dom elaka tjejerna fnissa glatt och ett antal pilar kom susande mot mig. Jag blev rejält skrämd och sprang tillbaka med mina pilar i ett hårt grepp. Jag visste av erfarenhet att klassföreståndaren inte skulle lyssna även om jag sa något, så jag ställde mig längst bak och försökte hålla tillbaka tårarna och tänkte på vad som kunde ha hänt med paniken fladdrande i bröstet. Läraren fortsatte smutta på sitt kaffe och sa ingenting, även om han haft ögonen fästa på piltavlan och klassen hela tiden.

Vi hade även vår klassföreståndare som gympa-lärare. Och det var här som det vidrigaste av allt kommer. Minns en lektion då han helt utan vidare drog av sig sin tröja, blottade sitt håriga apbröst och frågade stolt om han inte var snygg.
Så var det skåpet i gympasalen där man skulle hänga sina klockor och smycken under lektionen så man inte skulle fastna. Han hade för vana att gå till vårat omklädningsrum, knacka, inte vänta på svar utan bara storma in och visa något fynd från detta skåp, titta sig noga omkring på alla halvnakna småflickor medans vi sa att den inte var våran och bad honom gå. Dom andra flickorna i klassen pratade ofta om detta, jag var såklart inte inbjuden i samtalet men kunde höra dom.
Vid ett tillfälle så hade jag tagit av mig skor, strumpor, tröjan (dock inte min BH) och var just påväg att dra ner shorts och trosor i ett gemensamt ryck, som alltid innan jag virade in mig i handduken, krånglade av BHn och smög in i dushen. Men jag hade alltså kommit så långt att jag hade shorts och trosor runt anklarna. Jag hade oförsiktigt vänt rumpan mot dörren, bort från dom elaka tjejerna i klassen. Då kommer den, knackningen som inte väntar på svar. Han stormar in i rummet och jag står och moonar honom! I panik snurrar jag runt och kryper ihop på huk nere vid bänken. Jag vet inte om han hann se hela min reproduktions-apparat, men är säker på att han gjorde det. Jag sitter på huk och blodet pulserar och fyller ansiktet som blir rött och hett. Jag vill ställa mig upp och skrika åt honom att han kan ta sin jävla klocka och stoppa upp den i röven, och om han inte drar åt helvete så kan jag mer än gärna visa honom vägen. Jag är vansinnig och jag skäms för vad han troligen sett. Men jag biter ihop.
Nästa dag går jag till skolsyster och förklarar det hela. Hur han stormar in i vårat omklädningsrum, hur han strippade för oss på gympan, hur han alltid när man räckt upp handen kommer å lägger armen om en, något han aldrig gör på pojkarna. Hur han får hela mig att skälva av äckel. Och hur dom andra flickorna också pratar om det, hela tiden. Skolsyster ser bekymrad ut och säger att hon ska prata med dom andra flickorna i klassen. Någon vecka senare så berättar hon för mig att dom andra flickorna visste inte vad hon pratade om.
Jag kan knappt tro mina öron.
Jag vet ännu inte om dom andra flickorna förnekade det av rädsla för läraren, eller om dom gjorde det för att det var jag som kom med anklagelserna. Men inget hände, och så vitt jag vet är han ännu lärare.

Men nu får det räcka för idag.
Detta inlägg handlade nog inte mycket om AS märkte jag, men jag känner att jag vill ge er hela bakgrunden, hela min uppväxt.
Nästa inlägg kommer handla om samma tid tror jag, men då mer om mitt liv utanför skolan, när mina specialintressen började blomstra.