2012-01-25
08:09:23
Förhållanden eller: jag älskar dig, men hur fan funkar du?? (del två av två)
Nu fortsätter jag alltså med den svåra uppgiften att beskriva mina förhållanden.
Vill påminna om några saker jag sa i föregående inlägg innan jag börjar:
Två personer (varav en är avklarad) kommer jag inte ens nämna vid namn, en för att vi inte hade ett "riktigt" förhållande utan bara hade barnförbjudet kul. Den andra... Jag har en polisanmälan gjord mot henne, en andra var på gång och har funderat på att kanske göra ett besöksförbud om hon börjar igen, även om jag inte vet var hon bor nu så kan hon snoka upp var jag bor. Så även om jag, som alltid, talar sanning i denna blogg (iaf sanningen från min synpunkt, ibland kan det finnas fler sanningar än bara en) så vill jag inte ge henne någonting hon kan använda mot mig. Därav får hon förbli namnlös i denna blogg.
Mitt huvudsakliga problem i alla kärleks-relationer har alltid varit dels mitt värdelösa självförtroende, dels att jag inte förstår ansiktsuttryck och kroppspårk. Och dom jag har haft förhållanden med har heller inte kunnat läsa av mig på det sättet. Jag har fått höra att mitt kroppspråk är väldigt fattigt och att jag i stort sett bara har två ansiktsuttryck: ledsen och inte ledsen.
Jag minns en gång då en person sa "dina ögon är som myror, men du ser alltid likadan ut i ansiktet". Jag vet inte riktigt vad hon menade, men så sa hon. Jag antar att folk finner min nästan nollställda mimik lite obehaglig ibland.
Så detta med att jag inte kan läsa andra och dom inte kan läsa mig har lett till otaliga gräl i mina relationer. Några har i ren frustration frågat mig "känner du något alls? Jag ser ingenting!"
Dessa gräl tänker jag dock utelämna, eftersom dom är ständigt återkommande.
Jag har även väldigt, väldigt svårt att kunna klä starka känslor i ord, vilket tyvärr ofta leder till att dom blir outalade.
Nu börjar vi där jag slutade igår då!
Adina hade skaffat en pojkvän. En turist som alltså inte bodde på ön. Han skulle komma ner och hälsa på och då skulle hon bestämma sig. Hon gjorde alltså samma sak jag gjorde, när jag åkte till Hultsfred. Och det är ju inte mer än rätt.
För att göra en lång historia kort så dumpade hon honom, och när hon, jag, Max och Moa satt och firade Tim Burtons födelsedag den 25e Augusti så blev vi ett par på riktigt.
Men det var väl egentligen dödsdömt från början. Vi var jättekära i varandra, men det var som om jag hade en mur runt mig, hon en runt sig och däremellan låg en mörk vallgrav. Vi kunde inte nå fram till varandra. Vi kunde mysa, prata om saker som inte berör känslor för mycket, men både hon och jag var livrädda för att såra och bli sårade. Vi festade mycket ihop, kanske för att få bort rädslan. Min rädsla som blivit hennes, hennes rädsla som blivit min och allt annat som flög runt som Vildvittror och vrålade "nu ska blodet flyta!"
Vi älskade varandra, men redan runt Halloween tog det slut. Då var jag i stadiet att bara tanken på alla rädslor som låg utsmetade över vårt förhållande som tjock, svart tjära fick mig att få panikattacker.
Så det tog slut. Men hon var den enda av dom jag varit tillsammans med på riktigt som aldrig var otrogen mot mig. Vi förblev vänner, nu har vi tappat kontakten, men jag hoppas vi kan återfå den för hon är ju det enda av mina ex som inte har gjort mig illa.
Jag hade under hela mitt förhållande med Adina fortsatt vara vän, men utselutande bara vän med Herr Anonym från föregående inlägg. Han hade försökt förstå och ge råd om ett lesbiskt förhållande där båda parter är så livrädda för allt som har med känslor att göra så det sakta ströp sig själv. Han kan inte ha haft det lätt. Jag vet inte om det var han eller jag som föreslog det, men det beslöts att jag skulle åka till Dalarna igen. Vid det laget hade jag ett helt gäng underbara vänner där.
Sagt och gjort, när snön hade kommit packade jag mina väskor och satte mig på morgonbåten för att vara på resande fot i 12 timmar. Jag skulle ha kul. Och det hade jag också. Jag och Herr Anonym, ja, vi hittade tillbaka till varandra. En kväll åkte vi på fest i Falun och det var där jag träffade Christoffer.
Han satt på andra sidan soffbordet och stirrade på mig halva kvällen. Jag med min oförmåga att läsa ansikten var övertygad om att han hatade mig och ville jag skulle dö. Ungefär.
Men efter ett tag så kom han fram och satte sig bredvid mig och började snacka, la plötsligt armen om mig. Jag sneglade på Herr Anonym, han var fullt upptagen med att hångla upp någon tjej. Vi fortsatte prata och dricka. Efter ett tag var mitt groggvirke slut och det var kanske 2 dl ren Vodka kvar i min flaska. Jag beslöt att det var alkoholmissbruk att inte dricka upp den så jag halsade i mig. Men jag dricker aldrig ren sprit och borde inte gjort det då heller. Innehavaren till lägenheten hade förståndigt nog en hink framme. Jag satt på golvet, lutad över hinken och kände hur min mage sprutade upp allt som jag oförsiktigt hällt ner. Herr Anonym hade vid det här laget däckat på soffan och ingen fick liv i honom, fast det var honom jag ropade på mellan spyorna.
Men då kom Christoffer som en riddare i skinande nitar och satte sig bredvid, höll undan mina dreadlocks och höll om min rygg och förkunnade att det kommer bli bra, det kommer bli bra.
På natten så hade jag och Christoffer snott lägenhetsinnehavarens säng, var han som ägde den sov minns jag inte. Vi vaknade på morgonen, kramades lite och sen var det dags för alla att dra hem till sitt i sakta mak.
Fick höra från spridda håll att Christoffer var en player, att han hade någon annan tjej på gång, men hur kunde någon som var så snäll mot mig när jag var äcklig och spydde vara en sån? Näää, det tror jag inte på.
Jag åkte hem till Gotland igen. Och var förälskad. Igen.
Nu fanns det en ny kontakt på min Msn utöver Herr Anonym, Adina och alla dom andra. Christoffer. Han hade mycket riktigt en tjej på gång. Jag hade träffat henne. Hon var jättesöt och jättesnäll. Men vi var ju bara kompisar. Jag var ju förälskad, men det visste ju inte han om.
Men när han, trotts att han fått ihop det med tjejen i fråga, ändå fortsatte ringa och flirta på Msn borde jag vetat bättre. Han hade flickvän, flirtade med mig och jag avskydde att vara den han smög bakom ryggen på henne med. Sa till honom att visst, jag är kär i dig, men det här är inte rätt. Han dumpade henne runt Alla hjärtans dag. Borde varit ännu en ledtråd. Men att vara kär gör en så korkad.
Mitt i alltihopa sa Adina att hon ännu hade känslor för mig. Men jag visste ju att om vi försökte igen så skulle bara samma sak upprepas. Jag personligen kände inte att jag förändrats.
Jag började åka upp till Dalarna var och varannan vecka. Med Gotlandsrabatten på båten (som man får när man är skriven på Gotland) var det betydligt billigare för mig att åka upp än för honom att åka ner.
Väntetid på en lägenhet inom Gotlandshem kan vara flera år. Jag väntade 5 år på min första och 7 år på min andra. Väntetiden hos Tunabyggen var, oturligt nog, inte längre än 2 månader.
Jag packade ihop mina tillhörigheter, tog min katt och flyttade ifrån hela min familj, alla vännerna och hela min uppväxt till det värsta området i Borlänge. När jag blir kär och inleder ett förhållande går jag alltid in till hundra procent. Övertygad om att visst kan det komma motgångar, men dom kan vi ju reda ut.
Samma dag jag flyttade in skulle han på fest. Då började verkligheten gå upp för mig, men lagom när jag somnat så vaknar jag av att det är ett jävla liv på dörren. Öppnar och han har gått hela vägen från någon grannstad, minns inte vilken, och på vägen har han plockat blommor till mig. Jag släpper in honom och när blommorna fått vatten lägger vi oss att sova. Då hade betänkligheterna släppt lite och jag var lugn och lycklig igen.
Men det här med att sticka iväg på fester, utan att ens tänka på att ta med mig var något han fortsatte med. Han gjorde det på Midsommarafton. Men då dök hans ex, hon som han dumpat för mig och hans bästa kompis som hon sedemera blivit tillsammans med upp. Vi lyssnade på musik, drack Cider och dom sov ute på min ballkong.
Men hans beteende fortsatte, han drog på fester utan mig. Jag kände mig utanför och mycket misstänksam och efter att ha samlat mod i några månader tog jag upp det med honom. Han bad om ursäkt och "det har jag inte ens tänkt på" men när han sen av skyldigt samvete tog med mig på en fest kände jag mig dum, som en svartsjuk jävel som ställer omöjliga krav. Så den festen var inte så rolig för min del. Dessutom var det där jag fick veta av någon tjej som kände Herr Anonym att han varit fruktansvärt kär i mig under hela tiden vi känt varandra. Jag kunde knappt tro det, här hade jag gått runt och tyckt att våran kravlösa relation inte var mer än ett kk-förhållande. Som jag måste sårat honom, den snälla lilla pojken. Jag frågade Christoffer senare om han visste något om det, han sa "Ja, det var klart han var kär, han pratde ju aldrig om något annat än dig!" och fortsatte titta på TV. Och jag satt och tänkte. Först Adina, sen upp och strula med honom, möta en av hans kompisar och bli ihop med honom! Jag kände mig som världens största skit! Däremellan levde jag och Christoffer i någon konstig sorts tvåsamhet, han spenderade större delen av tiden hos mig, drog hem till sin mamma för att tvätta och få äta kött. Min katt var misstänksam och svartsjuk på honom.
Sen kom sommaren och festivalerna. Vi åkte på Augustibuller, en numer nerlagd punkfestival och där var vi glada och hade kul. Gick på spelningar, ägnade oss av det obligatoriska campingfestandet och låg och huttrade i tältet. Jag älskade festival-liv, men såhär i efterhand fattar jag inte hur jag orkade med det år efter år. Iallafall inte campandet.
En av kvällarna på festivalen så satt han och serenerade The Kristet Utseendes "Tommy, Tommy" för mig. Det var nämligen dagen vi firade 5 månader. Tommy Tommy led mig i fördärv, Tommy Tommy smaken är så tjärv, jag vill vara din inatt. Tommy Tommy pulver på min stjärt, Tommy Tommy vita moln av fjärt, jag vill vara din inatt. Föga romantiskt kan tyckas, men det är Punk!
Men det blev aldrig ett halvår. Tre veckor senare hade han och hans band en spelning någonstans. Han ringde därifrån och sa "vi måste prata" han hade lovat att aldrig göra slut över telefon, så när han kom hem till mig visste jag ju vad det gällde. Vi satt på sängen, jag grät och han satt och såg skamsen ut. Men sa att det var mer som om vi var kompisar än ett par. Att han känt så länge, det var väl det där med min mimik och allt det där igen. Min katt fick ett ryck och anföll hans ben, borrade in klor och tänder i honom. Så han fick sitt straff för vad jag fick veta senare, inte från honom utan från exet han dumpat för mig och exet han dumpat för för exet han dumpade för mig. Ja, ni hör själva... Han hade redan en annan flickvän när han dumpade mig. Inte någon han bara legat med, dom var redan tillsammans.
Detta tar mig nu till det sista riktiga förhållandet jag haft. Det längsta förhållandet jag haft, 7 månader. Det mest destruktiva. Folk använader ordet "psykopat" alldeles för lättvindigt, men jag har studerat tillräckligt med psykologi för att veta att jag varit tillsammans med en person som uppvisade många kännetecken på att vara just psykopat.
Jag kan gå igenom dom. Jag lägger snedstil på dom hon uppvisade eller talade om under vårat förhållande.
Någon månad senare träffade jag Hanna. Vi fann varandra direkt, hon var en frisk bris. Jag var inte redo att kasta mig huvudstupa in i ett nytt förhållande, men efter ett 7 månaders förhållande som innehöll mer kyla än värme längtade jag efter någon som bara var snäll, varm och förstående. Och det var hon. Vi kom överens om att dejta lite, ta det lungt och se var det förde oss. Vilket vi gjorde. Det var några månader av biobesök, café-häng och pussar i spöregn i parken. Det var mysigt. Det var plåster på såren. Men efter några månader sa hon att hennes känslor svalnat, och jag hade känt det samma. Vi skiljdes åt som vänner. Det var fint.
Men Jonas hade dock inte gett upp. Vad hon var ute efter vet jag inte, men det började dyka upp spök-konton på alla comunitys jag var. Registrera, in och kolla igenom allt på min sida, avregistrera. Jag tror inte hon vet hur man spårar IP-adresser som privatperson, men alla dessa spök-konton hade samma IP, som enligt söksidorna på nätet alla härstammade i den lilla håla där hon bodde.
En gång dök det upp en okänd tjej och började maila mig. Jonas är Dyslektiker. Och när någon som jag, som nästan får fysiskt ont när jag ser någon misshandla språket i text, är tillsammans i 7 månader med en Dyslektiker lär man sig känna igen misstagen denna person gör.
I början gjorde denna tjej inga misstag, men när jag var inne på hennes sida, såg i vilken håla hon bodde, att hon var tillsammans med en Jonas så började jag ana oråd. Så jag sa att jag visste att hon var Jonas nya tjej och frågade vad hon ville mig. Då dök alla språkliga våldtäckter jag kände så väl igen upp i nästa mail. Men jag visade inte att jag märkte det. Jonas, som nu satt bakom tangentbordet hävdade att "min flikvän är en anan Jonas!"
Efter ett tag lyckades jag dock få henne så provocerad att jag fick fram ett erkännande. Då hotade hon att sparka in skallen på mig om jag inte slutade snacka skit. Jag blockerade, tog en kopia på hela mail-konversationen för säkerhets skull och gjorde en abuse-anmälan.
Jag åkte till Pride och vem var där om inte Jonas. Hon stod och stirrade oavvänt på mig i publiken på Schlager-kvällen. Jag sökte upp min bästa vän Lena, som jag ska berätta mer om senare, i publiken och förklarade läget och hon vek inte från min sida under resten av festivalen. Jonas följde efter oss en hel dag, stod och lurade bakom träd eller vid stånd och stirrade på mig. Vi förflyttade oss med jämna mellanrum, men hon hittade oss alltid igen. Men som tur var verkade hon bara varit där den dagen, eller så försökte hon utan framgång att hitta oss igen för jag såg inget mer av henne.
Några månader senare kom en annan okänd tjej på nätet och frågade om inte jag varit tillsammans med Jonas. Jag sa ja, men att jag inte ville prata om det. Hon tjatade och sa att snälla, min kompis är kär i henne, men jag vet inte om jag tycker om det. Efter 20 minuters tjat gav jag upp och sa som det var, att jag ärligt talat inte tror att Jonas vet vad kärlek är. Då genast började hoten, men denna gång rättstavade, så jag antar att Jonas bara satt bredvid och dikterade. Jag gjorde samma sak som innan, blockerade, kopierade och anmälde.
Då började min telefon ringa. Jag svarade inte. Det började komma sms där det stod "nu svarar du din jävla hora! Du är en sån jävla sopa! Jävla äckel! Du ska fan inte snacka skit om Jonas, är det någon som vet vad kärlek är så är det hon! Det är bäst att du ser dig om när du går ut och håller dörrar och fönster låsta, för vi kommer efter dig! Du ska få smaka smärta!"
Jag stängde av mobilen, men sparade smsen. Jag skulle gå till polisen. Min bror kom in på Msn, lite full och glad och började prata med mig. Jag som var ganska skakad berättade vad som hänt. Som vanligt när någon är elak mot mig så blev min bror gravallvarlig och han bad om nummret. Och som vanligt visste jag att även om han var lite berusad så vet min kloka, snälla och beskyddande storebror vad han ska göra och gav honom nummret.
Efter ungefär tio minuter kom han tillbaka och sa att det var en dryg och kaxig liten snorvalp som svarat, men att han sagt som följer: "Att säga sin åsikt om någon är inte olagligt. Men att hota är det. Om någon gör min syster illa ger jag igen. Jag har aldrig startat ett slagsmål, men heller aldrig förlorat ett. Lämna min syster ifred!" Han avslutade med att säga "nu ger dom sig nog, hon verkade rätt spak, men gör dom inte det får jag väl åka upp och tala allvar med dom" sen frågade han om jag skulle polis-anmäla, sa att det var bra och sen kom nog berusningen tillbaka för han önskade mig god natt och loggade av.
Jag gjorde mycket riktigt en anmälan. Jag hade utskrifter på alla mail med tillhörande IP-adresser, jag hade kvar smsen och den ganska trevliga polisen lovade att det här skulle inte gå henne förbi obemärkt. Jag vet inte om hon fick en kopia på anmälan eller blev inkallad på förhör, men ärendet lades ner "i brist på bevis". Polisen brukar tyvärr inte ta så allvarligt på brott i homosexuella relationer, särskilt inte när det rör sig om två kvinnor.
Men sedan dess har hon hållit sig relativt lugn, så jag antar att polisen hörde av sig och hon blev rädd. Eller att min bror skrämt upp henne så polisen inte behövdes.
Ibland har jag sett misstänkta spök-konton, och jag har hållit koll på IP, men hon har inte kontaktat mig igen.
Jag hoppas hon fortsätter så. Jag drar mig inte för att göra en ny anmälan om det behövs.
Efter allt detta har jag som ni nog förstår hållit mig undan från kärlek. Det känns som att det inte är värt det. Allt det där med Jonas utlöste dessutom en rejäl depression, min sociala fobi blev tusen gånger värre, jag isolerade mig, åt antidepressiva mediciner som fick mig att öka i vikt som jag aldrig blivit av med och mitt liv blev mer och mer misär. I September 2010 ringde min mamma och sa att mina bröder kom och hämtade mig i Oktober, jag hade fått en lägenhet i Visby. Efter Jonas hade jag bara velat komma bort, flytta, börja om. Det var otroligt smärtsamt hela alltet. Men nästan allt jag ägde, utom dom saker jag verkligen värderade högt åkte på tippen, jag och katten åkte först till min bror i Enhörna, sedan till mina föräldrar i en månad, sen hade jag ett nytt hem. En ny start.
Men det har ju inte mycket att göra med mina kärleksrelationer, så det återkommer jag till senare.
Mycket av mina kärlekshistorier kan sammanfattas i en fin liten sång av fina Maud Lindström:
Sådär, då var jag klar! Dom här två relations-inläggen har under skrivandets gång känts ungefär som att försöka föda en stol genom anus. Men ärlighet och öppenhet är ju mitt mål och nu är jag äntligen färdig med den här biten.
Nästa inlägg blir betydligt mindre tungt, det kommer handla om att träffa personer med AS och Autism och bråka som fan med Psykvården tills jag fick en Neuropsykologisk utredning.
Please, come again!
Vill påminna om några saker jag sa i föregående inlägg innan jag börjar:
Två personer (varav en är avklarad) kommer jag inte ens nämna vid namn, en för att vi inte hade ett "riktigt" förhållande utan bara hade barnförbjudet kul. Den andra... Jag har en polisanmälan gjord mot henne, en andra var på gång och har funderat på att kanske göra ett besöksförbud om hon börjar igen, även om jag inte vet var hon bor nu så kan hon snoka upp var jag bor. Så även om jag, som alltid, talar sanning i denna blogg (iaf sanningen från min synpunkt, ibland kan det finnas fler sanningar än bara en) så vill jag inte ge henne någonting hon kan använda mot mig. Därav får hon förbli namnlös i denna blogg.
Mitt huvudsakliga problem i alla kärleks-relationer har alltid varit dels mitt värdelösa självförtroende, dels att jag inte förstår ansiktsuttryck och kroppspårk. Och dom jag har haft förhållanden med har heller inte kunnat läsa av mig på det sättet. Jag har fått höra att mitt kroppspråk är väldigt fattigt och att jag i stort sett bara har två ansiktsuttryck: ledsen och inte ledsen.
Jag minns en gång då en person sa "dina ögon är som myror, men du ser alltid likadan ut i ansiktet". Jag vet inte riktigt vad hon menade, men så sa hon. Jag antar att folk finner min nästan nollställda mimik lite obehaglig ibland.
Så detta med att jag inte kan läsa andra och dom inte kan läsa mig har lett till otaliga gräl i mina relationer. Några har i ren frustration frågat mig "känner du något alls? Jag ser ingenting!"
Dessa gräl tänker jag dock utelämna, eftersom dom är ständigt återkommande.
Jag har även väldigt, väldigt svårt att kunna klä starka känslor i ord, vilket tyvärr ofta leder till att dom blir outalade.
Nu börjar vi där jag slutade igår då!
Adina hade skaffat en pojkvän. En turist som alltså inte bodde på ön. Han skulle komma ner och hälsa på och då skulle hon bestämma sig. Hon gjorde alltså samma sak jag gjorde, när jag åkte till Hultsfred. Och det är ju inte mer än rätt.
För att göra en lång historia kort så dumpade hon honom, och när hon, jag, Max och Moa satt och firade Tim Burtons födelsedag den 25e Augusti så blev vi ett par på riktigt.
Men det var väl egentligen dödsdömt från början. Vi var jättekära i varandra, men det var som om jag hade en mur runt mig, hon en runt sig och däremellan låg en mörk vallgrav. Vi kunde inte nå fram till varandra. Vi kunde mysa, prata om saker som inte berör känslor för mycket, men både hon och jag var livrädda för att såra och bli sårade. Vi festade mycket ihop, kanske för att få bort rädslan. Min rädsla som blivit hennes, hennes rädsla som blivit min och allt annat som flög runt som Vildvittror och vrålade "nu ska blodet flyta!"
Vi älskade varandra, men redan runt Halloween tog det slut. Då var jag i stadiet att bara tanken på alla rädslor som låg utsmetade över vårt förhållande som tjock, svart tjära fick mig att få panikattacker.
Så det tog slut. Men hon var den enda av dom jag varit tillsammans med på riktigt som aldrig var otrogen mot mig. Vi förblev vänner, nu har vi tappat kontakten, men jag hoppas vi kan återfå den för hon är ju det enda av mina ex som inte har gjort mig illa.
Jag hade under hela mitt förhållande med Adina fortsatt vara vän, men utselutande bara vän med Herr Anonym från föregående inlägg. Han hade försökt förstå och ge råd om ett lesbiskt förhållande där båda parter är så livrädda för allt som har med känslor att göra så det sakta ströp sig själv. Han kan inte ha haft det lätt. Jag vet inte om det var han eller jag som föreslog det, men det beslöts att jag skulle åka till Dalarna igen. Vid det laget hade jag ett helt gäng underbara vänner där.
Sagt och gjort, när snön hade kommit packade jag mina väskor och satte mig på morgonbåten för att vara på resande fot i 12 timmar. Jag skulle ha kul. Och det hade jag också. Jag och Herr Anonym, ja, vi hittade tillbaka till varandra. En kväll åkte vi på fest i Falun och det var där jag träffade Christoffer.
Han satt på andra sidan soffbordet och stirrade på mig halva kvällen. Jag med min oförmåga att läsa ansikten var övertygad om att han hatade mig och ville jag skulle dö. Ungefär.
Men efter ett tag så kom han fram och satte sig bredvid mig och började snacka, la plötsligt armen om mig. Jag sneglade på Herr Anonym, han var fullt upptagen med att hångla upp någon tjej. Vi fortsatte prata och dricka. Efter ett tag var mitt groggvirke slut och det var kanske 2 dl ren Vodka kvar i min flaska. Jag beslöt att det var alkoholmissbruk att inte dricka upp den så jag halsade i mig. Men jag dricker aldrig ren sprit och borde inte gjort det då heller. Innehavaren till lägenheten hade förståndigt nog en hink framme. Jag satt på golvet, lutad över hinken och kände hur min mage sprutade upp allt som jag oförsiktigt hällt ner. Herr Anonym hade vid det här laget däckat på soffan och ingen fick liv i honom, fast det var honom jag ropade på mellan spyorna.
Men då kom Christoffer som en riddare i skinande nitar och satte sig bredvid, höll undan mina dreadlocks och höll om min rygg och förkunnade att det kommer bli bra, det kommer bli bra.
På natten så hade jag och Christoffer snott lägenhetsinnehavarens säng, var han som ägde den sov minns jag inte. Vi vaknade på morgonen, kramades lite och sen var det dags för alla att dra hem till sitt i sakta mak.
Fick höra från spridda håll att Christoffer var en player, att han hade någon annan tjej på gång, men hur kunde någon som var så snäll mot mig när jag var äcklig och spydde vara en sån? Näää, det tror jag inte på.
Jag åkte hem till Gotland igen. Och var förälskad. Igen.
Nu fanns det en ny kontakt på min Msn utöver Herr Anonym, Adina och alla dom andra. Christoffer. Han hade mycket riktigt en tjej på gång. Jag hade träffat henne. Hon var jättesöt och jättesnäll. Men vi var ju bara kompisar. Jag var ju förälskad, men det visste ju inte han om.
Men när han, trotts att han fått ihop det med tjejen i fråga, ändå fortsatte ringa och flirta på Msn borde jag vetat bättre. Han hade flickvän, flirtade med mig och jag avskydde att vara den han smög bakom ryggen på henne med. Sa till honom att visst, jag är kär i dig, men det här är inte rätt. Han dumpade henne runt Alla hjärtans dag. Borde varit ännu en ledtråd. Men att vara kär gör en så korkad.
Mitt i alltihopa sa Adina att hon ännu hade känslor för mig. Men jag visste ju att om vi försökte igen så skulle bara samma sak upprepas. Jag personligen kände inte att jag förändrats.
Jag började åka upp till Dalarna var och varannan vecka. Med Gotlandsrabatten på båten (som man får när man är skriven på Gotland) var det betydligt billigare för mig att åka upp än för honom att åka ner.
Väntetid på en lägenhet inom Gotlandshem kan vara flera år. Jag väntade 5 år på min första och 7 år på min andra. Väntetiden hos Tunabyggen var, oturligt nog, inte längre än 2 månader.
Jag packade ihop mina tillhörigheter, tog min katt och flyttade ifrån hela min familj, alla vännerna och hela min uppväxt till det värsta området i Borlänge. När jag blir kär och inleder ett förhållande går jag alltid in till hundra procent. Övertygad om att visst kan det komma motgångar, men dom kan vi ju reda ut.
Samma dag jag flyttade in skulle han på fest. Då började verkligheten gå upp för mig, men lagom när jag somnat så vaknar jag av att det är ett jävla liv på dörren. Öppnar och han har gått hela vägen från någon grannstad, minns inte vilken, och på vägen har han plockat blommor till mig. Jag släpper in honom och när blommorna fått vatten lägger vi oss att sova. Då hade betänkligheterna släppt lite och jag var lugn och lycklig igen.
Men det här med att sticka iväg på fester, utan att ens tänka på att ta med mig var något han fortsatte med. Han gjorde det på Midsommarafton. Men då dök hans ex, hon som han dumpat för mig och hans bästa kompis som hon sedemera blivit tillsammans med upp. Vi lyssnade på musik, drack Cider och dom sov ute på min ballkong.
Men hans beteende fortsatte, han drog på fester utan mig. Jag kände mig utanför och mycket misstänksam och efter att ha samlat mod i några månader tog jag upp det med honom. Han bad om ursäkt och "det har jag inte ens tänkt på" men när han sen av skyldigt samvete tog med mig på en fest kände jag mig dum, som en svartsjuk jävel som ställer omöjliga krav. Så den festen var inte så rolig för min del. Dessutom var det där jag fick veta av någon tjej som kände Herr Anonym att han varit fruktansvärt kär i mig under hela tiden vi känt varandra. Jag kunde knappt tro det, här hade jag gått runt och tyckt att våran kravlösa relation inte var mer än ett kk-förhållande. Som jag måste sårat honom, den snälla lilla pojken. Jag frågade Christoffer senare om han visste något om det, han sa "Ja, det var klart han var kär, han pratde ju aldrig om något annat än dig!" och fortsatte titta på TV. Och jag satt och tänkte. Först Adina, sen upp och strula med honom, möta en av hans kompisar och bli ihop med honom! Jag kände mig som världens största skit! Däremellan levde jag och Christoffer i någon konstig sorts tvåsamhet, han spenderade större delen av tiden hos mig, drog hem till sin mamma för att tvätta och få äta kött. Min katt var misstänksam och svartsjuk på honom.
Sen kom sommaren och festivalerna. Vi åkte på Augustibuller, en numer nerlagd punkfestival och där var vi glada och hade kul. Gick på spelningar, ägnade oss av det obligatoriska campingfestandet och låg och huttrade i tältet. Jag älskade festival-liv, men såhär i efterhand fattar jag inte hur jag orkade med det år efter år. Iallafall inte campandet.
En av kvällarna på festivalen så satt han och serenerade The Kristet Utseendes "Tommy, Tommy" för mig. Det var nämligen dagen vi firade 5 månader. Tommy Tommy led mig i fördärv, Tommy Tommy smaken är så tjärv, jag vill vara din inatt. Tommy Tommy pulver på min stjärt, Tommy Tommy vita moln av fjärt, jag vill vara din inatt. Föga romantiskt kan tyckas, men det är Punk!
Men det blev aldrig ett halvår. Tre veckor senare hade han och hans band en spelning någonstans. Han ringde därifrån och sa "vi måste prata" han hade lovat att aldrig göra slut över telefon, så när han kom hem till mig visste jag ju vad det gällde. Vi satt på sängen, jag grät och han satt och såg skamsen ut. Men sa att det var mer som om vi var kompisar än ett par. Att han känt så länge, det var väl det där med min mimik och allt det där igen. Min katt fick ett ryck och anföll hans ben, borrade in klor och tänder i honom. Så han fick sitt straff för vad jag fick veta senare, inte från honom utan från exet han dumpat för mig och exet han dumpat för för exet han dumpade för mig. Ja, ni hör själva... Han hade redan en annan flickvän när han dumpade mig. Inte någon han bara legat med, dom var redan tillsammans.
Detta tar mig nu till det sista riktiga förhållandet jag haft. Det längsta förhållandet jag haft, 7 månader. Det mest destruktiva. Folk använader ordet "psykopat" alldeles för lättvindigt, men jag har studerat tillräckligt med psykologi för att veta att jag varit tillsammans med en person som uppvisade många kännetecken på att vara just psykopat.
Jag kan gå igenom dom. Jag lägger snedstil på dom hon uppvisade eller talade om under vårat förhållande.
- Munvig och charmig
- Ständigt behov av spänning och nya impulser
- Bristande ansvar för egna handlingar
- Mytomani, ljuger lätt och trovärdigt
- Svekfull och manipulativ
- Egocentrisk och grandios
- Saknar helt ånger och skuldkänslor
- Empatistörning (dålig inlevelseförmåga)
- Parasiterande livsstil/lever genom andra
- Bristande kontroll över beteendet, lättväckt aggressivitet
- Promiskuöst och egoistiskt sexualliv
- Tidiga beteendeproblem (före tolv års ålder)
- Kortsiktigt agerande, bristande långsiktig planering
- Impulsivitet
- Flackt känsloliv
- Frekventa äktenskap och samboförhållanden
- Ansvarslöst föräldraskap
- Ungdomskriminalitet (före 15 års ålder)
- Nya kriminella handlingar under permission
- Flera typer av lagbrott bland de följande tio: inbrott, rån, narkotika, olaga frihetsberövande, mord eller mordförsök, olaga vapeninnehav, sexualbrott, grov oaktsamhet, bedrägeri, rymning från fångvårdsanstalt.
Som ni säkert förstår är hon den andra personen jag inte tänker nämna vid namn. Vi kan kalla henne Jonas. Väljer jag ett mansnamn så kan ingen komma och säga att jag röjer hennes identitet eller kallar henne något som skulle kunna likna hennes riktiga namn det minsta.
Vi träffades på nätet. Det var väl ungefär ett halvår efter Christoffer hade dumpat mig. Hon bodde ute i en liten håla någonstans i Dalarna. Hon kom över för att hälsa på, vi satte oss på golvet (min bäddsoffa hade gått sönder) och skulle titta på Rocky Horror, en av mina favoritfilmer. Men hon tittade inte alls på filmen, utan på mig. Det fick mig att känna mig lite obehaglig till mods, men jag visste ju väldigt väl vid det här laget att jag inte kan läsa andra människor. I början var hon väldigt charmig, söt, snäll och verkade dyrka marken jag gick på.
Men så skulle jag åka till Gotland över jul och nyår. Vi pratade i telefonen varje dag, jag märkte att när jag var på fest där bla Adina var med så slutade aldrig min mobil pipa. Hon ville kolla upp mig hela tiden.
När jag kom tillbaka så började hon prata om att jag förändrats. Hur man kan förändras under en vecka lät konstigt i mina öron, men hon hade redan mig fast.
Hon berättade om livet innan hon träffat mig. Det hela verkade mer än otroligt, hon sa att hennes pappa misshandlat henne regelbundet, att hennes bror förgripit sig på henne från att hon var 8 till hon var 15. Att han gjort henne med barn. Hon berättade om alla sina ex som enligt henne var lögnare och svikare. Hon sa att hon varit hårt mobbad tills hon skaffat sig vänner som var nynazister. Fast hon var inte rasist, nej då, det fick jag inte tro. Hon var Socialdemokrat. Hon berättade att hon provat alla droger utom Heroin, men att hon var ren nu. Hon sa att en av hennes vänner hade dött i hennes famn, efter att ha skurit upp sina handleder.
Men det var det ständiga festandet. Vareviga helg skulle hon dra med mig ut på krogen, supa sig dyngrak och sen hem och sova.
Jag och min katt hade mer eller mindre flyttat hem till henne efter bara någon månad. Jag åkte hem till Borlänge någon gång i veckan, sov där, gick på något möte och tog sen tåget tillbaka ut i ödemarken.
Mina vänner såg jag i stort sett aldrig. Men en gång åkte jag till två vänner, ett heterosexuellt förlovat par i Falun. Vi spelade spel, pratade om livet och Stephen King, som jag och mannen i paret båda är stora fans av.
Hon ringde och frågade vad vi gjorde. Jag sa i förbifarten att Pia höll på att blanda drinkar. Hon sa genast "då kommer du bli full och vara otrogen!" Jag blev som förstenad och en kall panik blandat med het ilska spred sig i kroppen. Jag har aldrig varit otrogen! Aldrig! Jag har aldrig ens övervägt att vara det! Jag ser otrohet som det största sveket i världen. Det borde hon ju veta. Varför sa hon så? Jag försökte förklara allt detta, men hon var envis, snyftade i luren och sa att jag inte älskade henne. Fick mig att känna mig som en bov, fast jag inte var det minsta skyldig till någonting.
Men hon själv, hon pratade hela tiden om hur snygga och sexiga hennes kompisar var. Hon hade blivit sams med ett av sina ex, som några månader tidigare hade varit en lögnaktig hora. Det exet var så jävla sexigt, hon pratade om det oavbrutet. Hon dansade tryckare med andra tjejer på krogen. Hon skrev helt öppet på nätet att hon träffat en ny vän som hon fallit för. "Jag har aldrig fallit för någon på det viset"
Grälen var oundvikliga. Hon hade ingen som helst respekt för att jag hade känslor. Verkade inte förstå att jag hade några alls.
Det var mer gräl än kärlek, men ändå stannade jag kvar. Jag antar av samma anledning som misshandlade kvinnor stannar hos männen som misshandlar dom. Jag kunde inte tänka mig att leva utan henne.
Hon fortsatte manipulera, ge mig skuldkänslor för att jag inte förstod henne, som hon sa. Vid ett tillfälle försökte hon tom få mig att avliva min katt. Men det vägrade jag, tack och lov. Jag älskar katter och mina katter är mina barn.
Men jag stannade. En dag när jag åkte hem till Borlänge och skulle vara där i några dagar och tagit min katt med mig så fick jag ett sms. Där hon gjorde slut. Bara sådär. Men sen kom hon på Msn och sa att det kanske fanns hopp ändå, om jag kunde skärpa mig. Och vid det laget trodde jag ju att allt var mitt fel. Att hela vårat förhållande rasat var mitt fel, att hon öppet flirtade med andra kvinnor var mitt fel, till och med kriget i Irak var säkert mitt fel!
Hon hade spunnit sitt nät runt mig, men var inte färdig med mig än. Hon söp och strulade runt, men hon släppte inte mig. I en månad höll hon mig på halster, och efter ett storgräl på Msn en kväll gick jag ut, behövde komma undan. Vatten har alltid haft en lugnande effekt på mig, så jag tågade in i ett litet skogsparti där jag visste det fanns en sjö. Nu var det i början på Maj och jag satt ute hela kvällen och halva natten, vid sjön. Min mobil låg hemma och pep, men jag hade avsiktligt lämnat den hemma, jag behövde inre frid. Så jag satt där som världens punkigaste Buddist-munk, med ryggen mot ett träd och tittade ut över vattnet. Det tog tid, men jag lugnade ner mig. När jag var lugn, om än sorgsen satt jag ännu kvar fast min byxbak var dyblöt av daggen i gräset, och jag frös så jag hackade tänder. Men jag satt och såg på vattnet, hörde djuren och kände den friska luften. Vid 5-tiden på morgonen gick jag hem, stängde av mobilen utan att titta på den, dushade så hett att min hud blev röd och kröp sedan ner i sängen med min katt spinnande vid mina fötter och somnade.
Jag sov djupt och länge. När jag väl vaknat framåt kvällningen så gjorde jag mig anträffbar för omvärlden igen.
Jonas sa att hon varit vaken hela natten, varit orolig för mig och att hon älskade mig, kunde jag komma tillbaka och hon friade till mig.
Och givetvis gick jag tillbaka till henne, efter min Buddistiska ritual i skogen så var ju världen så ren kändes det som. Nu kunde vi börja om.
Och i början var det mesta bra. Vi åkte till Gotland tillsammans, hon fick träffa mina vänner här. Men Adina tyckte inte om henne. Hon kunde inte förlåta någon som behandlat mig så. Övriga vänner var tveksamma dom med, sa till mig att det var säkrast för henne att hon var snäll mot mig nu.
I början var allt bra, men sakta men säkert blev hon mer och mer konstig. Hon hade skaffat en vän på nätet. En vän som enligt henne mådde så dåligt att dom var tvugna att prata hela tiden. Jag fick inte ens vara i samma rum som datorn när dom chattade, och det gjorde dom timmar i sträck. Hon började rusa ut ur rummet för att prata i telefon. Om jag var tvungen att gå på toa tystnade hon tills jag var utom hörhåll igen. Detta pågick ett bra tag och jag försökte prata med henne om det, men nej då, det var bara att den här vännen hade försökt ta livet av sig och inte hade någon annan i hela världen att prata med. Det var inget jag behövde oroa mig för.
Vid ett tillfälle såg jag vännens namn skrivit på Jonas handled. Hon sa att hon skrivit massor med namn där, mitt med, men det hade försvunnit när hon tvättat händerna, jodå så var det.
Detta pågick någon månad, jag visste ju i mitt hjärta vad som pågick, men varje gång jag förde det på tal blånekade hon och sa att jag måste ju lita på henne om vårt förhållande skulle funka.
En ny vända till Borlänge över några dagar med katten. Den här gången gjorde hon slut över Msn.
Jag åkte dit för att hämta mina saker och vi pratade. Hon hade en familjemedlem där som stöd. Hon sa att det var för att hon var rädd att jag skulle slå henne. Jag har slagits en gång i mitt liv, gav en kille som spridit ut över hela skolan att vi hade haft sex, fast jag knappt visste vem han var en örfil. Det är det våldsammaste jag någonsin gjort en annan människa. Hon hade sagt över Msn att hon var kär i vännen, men i mig också. Jag tog upp detta, hon sa att man kan vara kär i flera personer, fast på olika sätt. Hennes familjemedlem sa att nej, det kan man inte. Hon brusade upp och gormade "men hur fan tror du det känns för mig då, när du pratade i telefon med din kusin och sa till henne att du älskade henne?!" och stormade iväg. Min kusin. Hon var avundsjuk på min kusin. Ingen av oss är adopterad, våra mammor är systrar och vi har växt upp som systrar! Hon är mitt kött och blod och Jonas trodde jag var tänd på henne! Jonas familjemedlem tittade mig allvarligt i ögonen och sa "jadu, Thina. Att träffa Jonas var nog det västa misstag du gjort!"
En vecka senare var hon tillsammans med vännen.
Vi träffades på nätet. Det var väl ungefär ett halvår efter Christoffer hade dumpat mig. Hon bodde ute i en liten håla någonstans i Dalarna. Hon kom över för att hälsa på, vi satte oss på golvet (min bäddsoffa hade gått sönder) och skulle titta på Rocky Horror, en av mina favoritfilmer. Men hon tittade inte alls på filmen, utan på mig. Det fick mig att känna mig lite obehaglig till mods, men jag visste ju väldigt väl vid det här laget att jag inte kan läsa andra människor. I början var hon väldigt charmig, söt, snäll och verkade dyrka marken jag gick på.
Men så skulle jag åka till Gotland över jul och nyår. Vi pratade i telefonen varje dag, jag märkte att när jag var på fest där bla Adina var med så slutade aldrig min mobil pipa. Hon ville kolla upp mig hela tiden.
När jag kom tillbaka så började hon prata om att jag förändrats. Hur man kan förändras under en vecka lät konstigt i mina öron, men hon hade redan mig fast.
Hon berättade om livet innan hon träffat mig. Det hela verkade mer än otroligt, hon sa att hennes pappa misshandlat henne regelbundet, att hennes bror förgripit sig på henne från att hon var 8 till hon var 15. Att han gjort henne med barn. Hon berättade om alla sina ex som enligt henne var lögnare och svikare. Hon sa att hon varit hårt mobbad tills hon skaffat sig vänner som var nynazister. Fast hon var inte rasist, nej då, det fick jag inte tro. Hon var Socialdemokrat. Hon berättade att hon provat alla droger utom Heroin, men att hon var ren nu. Hon sa att en av hennes vänner hade dött i hennes famn, efter att ha skurit upp sina handleder.
Men det var det ständiga festandet. Vareviga helg skulle hon dra med mig ut på krogen, supa sig dyngrak och sen hem och sova.
Jag och min katt hade mer eller mindre flyttat hem till henne efter bara någon månad. Jag åkte hem till Borlänge någon gång i veckan, sov där, gick på något möte och tog sen tåget tillbaka ut i ödemarken.
Mina vänner såg jag i stort sett aldrig. Men en gång åkte jag till två vänner, ett heterosexuellt förlovat par i Falun. Vi spelade spel, pratade om livet och Stephen King, som jag och mannen i paret båda är stora fans av.
Hon ringde och frågade vad vi gjorde. Jag sa i förbifarten att Pia höll på att blanda drinkar. Hon sa genast "då kommer du bli full och vara otrogen!" Jag blev som förstenad och en kall panik blandat med het ilska spred sig i kroppen. Jag har aldrig varit otrogen! Aldrig! Jag har aldrig ens övervägt att vara det! Jag ser otrohet som det största sveket i världen. Det borde hon ju veta. Varför sa hon så? Jag försökte förklara allt detta, men hon var envis, snyftade i luren och sa att jag inte älskade henne. Fick mig att känna mig som en bov, fast jag inte var det minsta skyldig till någonting.
Men hon själv, hon pratade hela tiden om hur snygga och sexiga hennes kompisar var. Hon hade blivit sams med ett av sina ex, som några månader tidigare hade varit en lögnaktig hora. Det exet var så jävla sexigt, hon pratade om det oavbrutet. Hon dansade tryckare med andra tjejer på krogen. Hon skrev helt öppet på nätet att hon träffat en ny vän som hon fallit för. "Jag har aldrig fallit för någon på det viset"
Grälen var oundvikliga. Hon hade ingen som helst respekt för att jag hade känslor. Verkade inte förstå att jag hade några alls.
Det var mer gräl än kärlek, men ändå stannade jag kvar. Jag antar av samma anledning som misshandlade kvinnor stannar hos männen som misshandlar dom. Jag kunde inte tänka mig att leva utan henne.
Hon fortsatte manipulera, ge mig skuldkänslor för att jag inte förstod henne, som hon sa. Vid ett tillfälle försökte hon tom få mig att avliva min katt. Men det vägrade jag, tack och lov. Jag älskar katter och mina katter är mina barn.
Men jag stannade. En dag när jag åkte hem till Borlänge och skulle vara där i några dagar och tagit min katt med mig så fick jag ett sms. Där hon gjorde slut. Bara sådär. Men sen kom hon på Msn och sa att det kanske fanns hopp ändå, om jag kunde skärpa mig. Och vid det laget trodde jag ju att allt var mitt fel. Att hela vårat förhållande rasat var mitt fel, att hon öppet flirtade med andra kvinnor var mitt fel, till och med kriget i Irak var säkert mitt fel!
Hon hade spunnit sitt nät runt mig, men var inte färdig med mig än. Hon söp och strulade runt, men hon släppte inte mig. I en månad höll hon mig på halster, och efter ett storgräl på Msn en kväll gick jag ut, behövde komma undan. Vatten har alltid haft en lugnande effekt på mig, så jag tågade in i ett litet skogsparti där jag visste det fanns en sjö. Nu var det i början på Maj och jag satt ute hela kvällen och halva natten, vid sjön. Min mobil låg hemma och pep, men jag hade avsiktligt lämnat den hemma, jag behövde inre frid. Så jag satt där som världens punkigaste Buddist-munk, med ryggen mot ett träd och tittade ut över vattnet. Det tog tid, men jag lugnade ner mig. När jag var lugn, om än sorgsen satt jag ännu kvar fast min byxbak var dyblöt av daggen i gräset, och jag frös så jag hackade tänder. Men jag satt och såg på vattnet, hörde djuren och kände den friska luften. Vid 5-tiden på morgonen gick jag hem, stängde av mobilen utan att titta på den, dushade så hett att min hud blev röd och kröp sedan ner i sängen med min katt spinnande vid mina fötter och somnade.
Jag sov djupt och länge. När jag väl vaknat framåt kvällningen så gjorde jag mig anträffbar för omvärlden igen.
Jonas sa att hon varit vaken hela natten, varit orolig för mig och att hon älskade mig, kunde jag komma tillbaka och hon friade till mig.
Och givetvis gick jag tillbaka till henne, efter min Buddistiska ritual i skogen så var ju världen så ren kändes det som. Nu kunde vi börja om.
Och i början var det mesta bra. Vi åkte till Gotland tillsammans, hon fick träffa mina vänner här. Men Adina tyckte inte om henne. Hon kunde inte förlåta någon som behandlat mig så. Övriga vänner var tveksamma dom med, sa till mig att det var säkrast för henne att hon var snäll mot mig nu.
I början var allt bra, men sakta men säkert blev hon mer och mer konstig. Hon hade skaffat en vän på nätet. En vän som enligt henne mådde så dåligt att dom var tvugna att prata hela tiden. Jag fick inte ens vara i samma rum som datorn när dom chattade, och det gjorde dom timmar i sträck. Hon började rusa ut ur rummet för att prata i telefon. Om jag var tvungen att gå på toa tystnade hon tills jag var utom hörhåll igen. Detta pågick ett bra tag och jag försökte prata med henne om det, men nej då, det var bara att den här vännen hade försökt ta livet av sig och inte hade någon annan i hela världen att prata med. Det var inget jag behövde oroa mig för.
Vid ett tillfälle såg jag vännens namn skrivit på Jonas handled. Hon sa att hon skrivit massor med namn där, mitt med, men det hade försvunnit när hon tvättat händerna, jodå så var det.
Detta pågick någon månad, jag visste ju i mitt hjärta vad som pågick, men varje gång jag förde det på tal blånekade hon och sa att jag måste ju lita på henne om vårt förhållande skulle funka.
En ny vända till Borlänge över några dagar med katten. Den här gången gjorde hon slut över Msn.
Jag åkte dit för att hämta mina saker och vi pratade. Hon hade en familjemedlem där som stöd. Hon sa att det var för att hon var rädd att jag skulle slå henne. Jag har slagits en gång i mitt liv, gav en kille som spridit ut över hela skolan att vi hade haft sex, fast jag knappt visste vem han var en örfil. Det är det våldsammaste jag någonsin gjort en annan människa. Hon hade sagt över Msn att hon var kär i vännen, men i mig också. Jag tog upp detta, hon sa att man kan vara kär i flera personer, fast på olika sätt. Hennes familjemedlem sa att nej, det kan man inte. Hon brusade upp och gormade "men hur fan tror du det känns för mig då, när du pratade i telefon med din kusin och sa till henne att du älskade henne?!" och stormade iväg. Min kusin. Hon var avundsjuk på min kusin. Ingen av oss är adopterad, våra mammor är systrar och vi har växt upp som systrar! Hon är mitt kött och blod och Jonas trodde jag var tänd på henne! Jonas familjemedlem tittade mig allvarligt i ögonen och sa "jadu, Thina. Att träffa Jonas var nog det västa misstag du gjort!"
En vecka senare var hon tillsammans med vännen.
Någon månad senare träffade jag Hanna. Vi fann varandra direkt, hon var en frisk bris. Jag var inte redo att kasta mig huvudstupa in i ett nytt förhållande, men efter ett 7 månaders förhållande som innehöll mer kyla än värme längtade jag efter någon som bara var snäll, varm och förstående. Och det var hon. Vi kom överens om att dejta lite, ta det lungt och se var det förde oss. Vilket vi gjorde. Det var några månader av biobesök, café-häng och pussar i spöregn i parken. Det var mysigt. Det var plåster på såren. Men efter några månader sa hon att hennes känslor svalnat, och jag hade känt det samma. Vi skiljdes åt som vänner. Det var fint.
Men Jonas hade dock inte gett upp. Vad hon var ute efter vet jag inte, men det började dyka upp spök-konton på alla comunitys jag var. Registrera, in och kolla igenom allt på min sida, avregistrera. Jag tror inte hon vet hur man spårar IP-adresser som privatperson, men alla dessa spök-konton hade samma IP, som enligt söksidorna på nätet alla härstammade i den lilla håla där hon bodde.
En gång dök det upp en okänd tjej och började maila mig. Jonas är Dyslektiker. Och när någon som jag, som nästan får fysiskt ont när jag ser någon misshandla språket i text, är tillsammans i 7 månader med en Dyslektiker lär man sig känna igen misstagen denna person gör.
I början gjorde denna tjej inga misstag, men när jag var inne på hennes sida, såg i vilken håla hon bodde, att hon var tillsammans med en Jonas så började jag ana oråd. Så jag sa att jag visste att hon var Jonas nya tjej och frågade vad hon ville mig. Då dök alla språkliga våldtäckter jag kände så väl igen upp i nästa mail. Men jag visade inte att jag märkte det. Jonas, som nu satt bakom tangentbordet hävdade att "min flikvän är en anan Jonas!"
Efter ett tag lyckades jag dock få henne så provocerad att jag fick fram ett erkännande. Då hotade hon att sparka in skallen på mig om jag inte slutade snacka skit. Jag blockerade, tog en kopia på hela mail-konversationen för säkerhets skull och gjorde en abuse-anmälan.
Jag åkte till Pride och vem var där om inte Jonas. Hon stod och stirrade oavvänt på mig i publiken på Schlager-kvällen. Jag sökte upp min bästa vän Lena, som jag ska berätta mer om senare, i publiken och förklarade läget och hon vek inte från min sida under resten av festivalen. Jonas följde efter oss en hel dag, stod och lurade bakom träd eller vid stånd och stirrade på mig. Vi förflyttade oss med jämna mellanrum, men hon hittade oss alltid igen. Men som tur var verkade hon bara varit där den dagen, eller så försökte hon utan framgång att hitta oss igen för jag såg inget mer av henne.
Några månader senare kom en annan okänd tjej på nätet och frågade om inte jag varit tillsammans med Jonas. Jag sa ja, men att jag inte ville prata om det. Hon tjatade och sa att snälla, min kompis är kär i henne, men jag vet inte om jag tycker om det. Efter 20 minuters tjat gav jag upp och sa som det var, att jag ärligt talat inte tror att Jonas vet vad kärlek är. Då genast började hoten, men denna gång rättstavade, så jag antar att Jonas bara satt bredvid och dikterade. Jag gjorde samma sak som innan, blockerade, kopierade och anmälde.
Då började min telefon ringa. Jag svarade inte. Det började komma sms där det stod "nu svarar du din jävla hora! Du är en sån jävla sopa! Jävla äckel! Du ska fan inte snacka skit om Jonas, är det någon som vet vad kärlek är så är det hon! Det är bäst att du ser dig om när du går ut och håller dörrar och fönster låsta, för vi kommer efter dig! Du ska få smaka smärta!"
Jag stängde av mobilen, men sparade smsen. Jag skulle gå till polisen. Min bror kom in på Msn, lite full och glad och började prata med mig. Jag som var ganska skakad berättade vad som hänt. Som vanligt när någon är elak mot mig så blev min bror gravallvarlig och han bad om nummret. Och som vanligt visste jag att även om han var lite berusad så vet min kloka, snälla och beskyddande storebror vad han ska göra och gav honom nummret.
Efter ungefär tio minuter kom han tillbaka och sa att det var en dryg och kaxig liten snorvalp som svarat, men att han sagt som följer: "Att säga sin åsikt om någon är inte olagligt. Men att hota är det. Om någon gör min syster illa ger jag igen. Jag har aldrig startat ett slagsmål, men heller aldrig förlorat ett. Lämna min syster ifred!" Han avslutade med att säga "nu ger dom sig nog, hon verkade rätt spak, men gör dom inte det får jag väl åka upp och tala allvar med dom" sen frågade han om jag skulle polis-anmäla, sa att det var bra och sen kom nog berusningen tillbaka för han önskade mig god natt och loggade av.
Jag gjorde mycket riktigt en anmälan. Jag hade utskrifter på alla mail med tillhörande IP-adresser, jag hade kvar smsen och den ganska trevliga polisen lovade att det här skulle inte gå henne förbi obemärkt. Jag vet inte om hon fick en kopia på anmälan eller blev inkallad på förhör, men ärendet lades ner "i brist på bevis". Polisen brukar tyvärr inte ta så allvarligt på brott i homosexuella relationer, särskilt inte när det rör sig om två kvinnor.
Men sedan dess har hon hållit sig relativt lugn, så jag antar att polisen hörde av sig och hon blev rädd. Eller att min bror skrämt upp henne så polisen inte behövdes.
Ibland har jag sett misstänkta spök-konton, och jag har hållit koll på IP, men hon har inte kontaktat mig igen.
Jag hoppas hon fortsätter så. Jag drar mig inte för att göra en ny anmälan om det behövs.
Efter allt detta har jag som ni nog förstår hållit mig undan från kärlek. Det känns som att det inte är värt det. Allt det där med Jonas utlöste dessutom en rejäl depression, min sociala fobi blev tusen gånger värre, jag isolerade mig, åt antidepressiva mediciner som fick mig att öka i vikt som jag aldrig blivit av med och mitt liv blev mer och mer misär. I September 2010 ringde min mamma och sa att mina bröder kom och hämtade mig i Oktober, jag hade fått en lägenhet i Visby. Efter Jonas hade jag bara velat komma bort, flytta, börja om. Det var otroligt smärtsamt hela alltet. Men nästan allt jag ägde, utom dom saker jag verkligen värderade högt åkte på tippen, jag och katten åkte först till min bror i Enhörna, sedan till mina föräldrar i en månad, sen hade jag ett nytt hem. En ny start.
Men det har ju inte mycket att göra med mina kärleksrelationer, så det återkommer jag till senare.
Mycket av mina kärlekshistorier kan sammanfattas i en fin liten sång av fina Maud Lindström:
Sådär, då var jag klar! Dom här två relations-inläggen har under skrivandets gång känts ungefär som att försöka föda en stol genom anus. Men ärlighet och öppenhet är ju mitt mål och nu är jag äntligen färdig med den här biten.
Nästa inlägg blir betydligt mindre tungt, det kommer handla om att träffa personer med AS och Autism och bråka som fan med Psykvården tills jag fick en Neuropsykologisk utredning.
Please, come again!
Kommentar:
Kommentera inlägget här:
Tack detsamma, dom är förjävliga :(
Önskar dig en fortsatt fin onsdag! :)