.

Har inte följt med så noga i nyhetsflödet på sista tiden, jag har helt enkelt för mkt att göra i mitt egna liv, men har inte undgått något om att skolpersonal någonstans blev beordrade att kalla barnen Hen istället för han eller hon.

Detta kom troligen i kölvattnet på att tvångssteriliseringen av personer som ska genomgå könskorrigering äntligen slopades. Plötsligt ska lilla landet falukorv som tidigare inte brytt sig nämnvärt om transpersoner vara så politiskt korrekta vad gäller transfrågor så dom blir förstoppade på kuppen.

Jag har ett antal vänner och bekanta som är transsexuella, andra som redan genomgått operationen. Alltså vad som brukar kallas både pre-op och post-op. Och jag har talat med dom om hur det känns att gå runt med ett biologiskt kön som inte matchar vad dom känner att dom är. Något som ingen som inte är TS kan förstå till 100% så be mig inte förklara det.

Även om jag vet att mina vänner gärna sluppit bli kallad ”han” eller ”hon” som barn så tror jag inte att tvinga på alla barn att bli kallade hen är lösningen. Då pekar man på ett mer direkt och inte nödvändigtvis positivt vis ut dom barn som inte känner sig tillfreds med sina könsorgan. Lösningen är inte att inpränta i barnen ”lilla Lisa vill vara lilla Lars, så nu ska hon inte kallas hon längre, utan hen, och för att det inte ska bli orättvist måste alla kallas hen från och med nu!”

Förstår ni hur jag menar? Dom andra barnen börjar se lilla Lisa som Lisa och inget annat, hon ska inte komma och tro att hon är något, hon ska inte tro att hon kan bli något, framförallt inte att hon kan bli Lars!

Jag är helt för att få unga TS att känna sig tillfreds med tillvaron från en så ung ålder som möjligt, veta att dom kan med medicinsk hjälp förändra sin situation, men det måste göras med undervisning. Både av barnen och dom vuxna som har barn runt omkring sig.

Nu var jag här igen, skolans ansvar!

Att peka ut olikheter för barn och sedan låta saken bero är sällan den bästa lösningen.

Sen tycker jag att ordet Hen är ganska fult. Jag använder det bara ungefär som följer ”då får du gå till din piercare och be hen titta på det” När jag inte vet en persons kön är det lättare att dra till med ”Hen” istället för ”han eller hon”

Hin är ett finare ord med ungefär samma mjuka klang som Han och Hon, men tyvärr är det ju upptaget. Hun är väl det enda icke upptagna ordet som låter bra när det kommer ut, men det liknar (iaf på gotländska) Hon för mycket när man hör det.

Själv då? Hur är det med mitt biologiska kön och mitt känslomässiga? Det är lite både och eller varken eller. Jag känner mig varken 100% kvinnlig eller 100% manlig. Som barn hade jag en period då jag verkligen ville vara pojke och mådde väldigt dåligt för att jag inte var det. Men det växte jag ifrån ungefär samtidigt som min mamma gav upp helt i sina försök att klä mig som en liten docka. Ville hon fläta mitt hår så ville jag klippa av det, ville hon klä mig i känning med skinande vita strumpbyxor så hade jag inom en timme skrapat sönder strumpbyxornas knän så dom var fulla med jord och blod alternativt petat upp stora maskor.

När jag började närma mig puberteten blev jag en omisskännlig pojkflicka. Håret kunde eventuellt få vara långt, tills jag tröttnade på att ha det killande i nacken å kapade av det. Men jag använde inte kjol eller klänning en enda gång från att jag var runt 12 tills jag var 19. då började det gå upp för mig att jag kunde kanske vara lite feminin i alla fall, fast på mitt eget vis. Dock känner jag mig alltid naken när jag bär sådana plagg, så det blev mest byxor iaf. I skrivandets stund har jag en klänning och en kjol. Skulle aldrig gå utanför lägenheten med någon av dom på mig, men jag kan lufsa runt i dom hemma när det är olidligt hett på sommaren.

Min filosofi kring det hela att jag är en människa, som råkar ha en kvinnlig kropp men den betyder inget för mig. Vaknade jag i morgon och hade genom något magiskt under förvandlats till man skulle jag nog inte bry mig så mycket om det, när den första förvåningen lagt sig. Jag är den jag är, en människa med både manliga och kvinnliga egenskaper. Nä, skit i det där med manligt och kvinnligt, kalla det istället mänskligt!

Ni ska få en bildsvit med foton på mig från att jag var ca 5 år tills för något år sen. Vad ser ni på dessa bilder? En flickaktig flicka? En pojkflicka? En pojke?

Jag ser mig själv, en människa som vägrar vara bara ett könsorgan.

Så får ni möjlighet att beundra min tvivelaktiga skönhet med.