.

Detta inlägg kommer handla om något som det, såvitt jag vet, inte finns några vetenskapliga bevis för, bara min helt personliga teori.

Nämligen Aspies och Autisters speciella förhållande till djur.

 

Det kan röra sig om katter, hundar eller mer exotiska och ovanliga djur som råttor, ormar, ödlor etc. I stort sett alla typer av djur som vi människor delar våra hem och våra liv med.

Nästan alla Aspies jag känner har iaf ett husdjur och alla säger samma sak: ”jag tycker bättre om djur än människor”.

 

Jag bad min LSS-person följa med mig till veterinären nu i veckan då min katt skulle vaccineras. Efteråt sa hon att hon var jätteimponerad över hur jag kommunicerade med min katt och hur öm och kärleksfull jag är mot honom, och han är mot mig. Och att han var så lugn i min närvaro att han kunde sitta i mitt knä i väntrummet fast det var tre hundar och en annan katt där. Och att hans kelsjuka beteende mot mig i sin tur hade den effekten på mig att min sociala fobi var mindre tydlig, istället för att sitta och se rädd ut och svettas kunde jag fokusera helt på honom och ignorera främlingarna i väntrummet.

 

Och där tror jag hela orsaken att vi älskar djur ligger. Att vi lever i en värld fylld av människor som för oss är väldigt förvirrande. Vi har stora problem med att kommunicera med andra personer, eftersom människor inte alltid säger vad dom verkligen tycker och tänker, utan använder sig av anisktsuttryck och kroppsspråk som vi inte kan tolka. Samt att människor ljuger, sårar och är medvetet elaka. Människor är helt enkelt svåra att förstå sig på, och att ha en fungerande relation till en annan människa är något som är mycket svårt för oss.

 

Men skillnaden med djur är att även om dom inte kan tala ett språk vi förstår, med ord, så kan dom ändå få oss att förstå dom eftersom dom inte besitter de egenskaper hos människor som är förvirrande för oss. Jag tar nu katter som exempel eftersom jag levt med katter under 28 av mina 30 år. Om en katt ogillar dig så märker du det, då undviker den nämligen dig, eller så morrar och fräser den när du närmar dig. Om en katt gillar dig så märker du det med, för då kommer den och vill kela med dig. När man lär känna en katt så börjar man även förstå deras språk om man lyssnar efter tonarter i jamandet samtidigt som man studerar ansiktet och hållningen.

Jag kan lätt se om min Groucho är arg, något som jag har mycket svårt att avgöra hos människor då jag blandar ihop sorg och ilska. När han är arg så burrar han upp pälsen så han ser så stor ut som möjligt, samtidigt som han smackar med munnen och ger ifrån sig molanden och morrningar. Detta inträffar nästan varje gång han ser en annan katt som närmar sig hans revir (min uteplats)

Samma sak när han är glad, då går han med självsäkra steg, svansen högt och öronen riktade framåt, samtidigt som han glatt jamar i ett högre tonläge. Och han visar klart och tydligt vad han vill. Om han vill gå ut går han till altandörren, krattar på den och skriker tills jag kommer med selen, då vänder han och går och ställer sig framför mig belåtet spinnande när jag sätter på honom den.

 

Och den stora skillnaden är ju som sagt den att djur inte snackar skit om dig bakom din rygg, är elak mot dig, manipulerar dig eller avsiktligt sårar dig. Därför tror jag att så många Aspies och Autister ser sina husdjur som så mycket mer än ”bara ett djur”. Dom är våra vänner, familjemedlemmar, barn.

Därmed inte sagt att det inte finns NT-personer som även dom har fina förhållanden till sina djur, det gör det ju utan tvivel, men jag tror ändå att djur betyder lite lite mer för oss som inte förstår människor.

Såg en väldigt fin dokumentär för några månader sedan om en Autistisk pojke som knappt kunde prata, inte kunde gå på toaletten osv som när han första gången han mötte en häst gick igenom en omedelbar förbättring på alla områden. Ni kan läsa mer om den (på engelska) här: http://en.wikipedia.org/wiki/The_Horse_Boy. Rekomenderar er varmt att se på den om ni kan hitta den någonstans eller om den visas på tv igen.

Och vad den pojken och hans föräldrar upplevde verkar ge stöd åt min teori.

 

Avrundar detta inlägg med ett collage på alla katter jag levt med och älskat under mitt liv plus några bilder på min älskade Groucho, min andra alldeles egna katt (den första var den långhåriga svatvita tjejen på dom sista 4 bilderna i collaget, hon hette Selina efter Burtons Catwoman, henne tvingades jag avliva pga canser 5e April i fjol)

Övriga katter är i orningen ni ser dom Tusse, Frida och Gustav (syskon som vi skaffade när jag var 1 år. Gustav blev påkörd när jag var 16) Nancy och Sessan (systrar. Nancy älskade mig över allt annat men dog av någon sorts leukemi för 5-6 år sen, Sessan bor ännu hos mina föräldrar) och Findus (en vildkatt som min mamma tog sig an, han fick dock någon njursjukdom och fick avlivas)