.

2012-03-07
16:55:49

En sjukdom som heter Aspergers Syndrom

En sak som gör mig sanslöst irriterad är när personer, i och för sig ofta mot bättre vetande, säger att Aspergers Syndrom är en sjukdom. Jag har stött på denna attityd lite här och var. Bland annat min egen mamma när hon pratade med sin syster. Dock så menade min mamma såklart inget illa, hon hade troligen aldrig hört talas om AS innan jag påbörjade min utredning. Men sättet hon sa det på ”Thina har fått en sjukdom som heter AS” har etsat sig fast i mig.

Jag vet inte om den lite äldre generationen (mamma fyller 61 i år) är ensamma om att tro att det är en sjukdom, eller om det gäller Neurotypiska i allmänhet. Hur som helst så tycker jag att det är skrämmande att informationen om Neuropsykiatriska funktionshinder, eller funktionsnedsättningar om man föredrar det ordet, inte är mer omfattande.

Givetvis kan man inte gå tillbaka 50 år i tiden till när mammas generation gick i skolan och upplysa dom, men när jag själv gick i skolan på 90-talet så fick i alla fall vi ingen information i skolan om detta.

På den tiden var ju det som på den tiden kallades Damp den stora ”innegrejen” och man jagade ungar som var lite för stökiga för att dom vuxna skulle orka med dom med blåslampor och proppade dom fulla med mediciner. Jag är glad att jag inte var pojke, eftersom unga AS-pojkar kan ju som jag nämnt vara mycket mer stökiga när saker inte är som dom vill. Hade jag varit AS-pojke kanske jag blivit felaktigt anklagad för att ha Damp och blivit tvingad att äta dessa mediciner.

Men även om det pratades mycket om Damp i debattprogram och i tidningar kan jag inte minnas ett enda tillfälle då vi fick förklarat för oss vad det betydde i skolan.

 

Men den här felaktiga bilden att AS skulle vara en sjukdom stör mig. En sjukdom har ju i sin karaktär att det är något man insjuknar i och sedan, förhoppningsvis, tillfrisknar från. Men AS är något man dras med livet ut, det är inprogrammerat i våra hjärnor. Visst kan man lära sig om sin diagnos och på så vis skaffa sig förståelse och kunna hantera knepiga situationer på ett bättre sätt, men den finns alltid där, inget penicillin i världen kan trolla bort det. Och även om det fanns en medicin som kunde det, skulle då personer med AS vilja ha den medicinen och bli ”normal”? För mig är svaret ett rungande nej. Och jag tror inte jag är ensam om att känna så.

Sen så är ju AS inget som smittar heller, så ordet ”sjukdom” är även där missvisande. Ärftlighet kan i och för sig vara en faktor, men det är ju inget som personen som sitter bredvid mig på bussen riskerar att få en släng av. Så när det kommer till smitta så kan man lika gärna hävda att bruna ögon eller rött hår är en sjukdom, och det hör ni själva hur absurt det låter.

 

Sen har jag även märkt att det finns fördomar mot människor inom Autismspektrat. Många verkar tro att vi helt enkelt är dumma i huvudet, medan andra nästan verkar vara rädda för oss. En vän fick det bemötandet av Försäkringskassan för några år sen, dom var helt enkelt livrädda för honom och den här ”nya” grejen AS och ville få honom ur vägen så fort som möjligt. Lite som om han hade varit Hivsmittad 1984 ungefär. Och han är inte den enda jag känner som blivit behandlad på det viset, av myndighetspersoner som borde ha bättre koll på vad det hela rör sig om. Dessa myndighetspersoner bidrar nog dessvärre till fördomarna.

Visst, ni kanske tycker att världen kryllar av fördomar, och att bara vita heterosexuella män kan klara sig undan dom, men det är väl ändå bättre att man försöker bekämpa fördomarna och istället lyfta fram i ljuset hur det verkligen är? Och jag tycker som sagt att skolan har mycket ansvar. Dessutom borde abuse-team på allehanda communitys vara lika angelägna att rensa upp i diskussioner som sprider fördomar om personer med Autism/AS (fast dom ”rena” Autisterna verkar vara hårdare drabbade) som dom är med att rensa ut tex vit makt-galningar.

För när en idé fått fäste i samhället så är det svårt att hålla den under kontroll, både på gott och ont. Och när idén är osann så är det ännu svårare, för då drabbar det ju oskyldiga. Visst kommer det alltid finnas vettiga människor som inte tror på råttan i pizzan, men så finns det lika många som tror på det. Och när folk pratar om att Hitler kanske hade AS så känner jag att det hela börjar bli obehagligt, eftersom han är förknippad med ondska och galenskap så kan lätt alla med AS få den stämpeln, oavsett om Hitler verkligen hade AS eller inte.

Efter terrordåden i Norge började det snabbt ploppa upp folk som hävdade att även den galningen troligen hade AS. Jag personligen har inte läst något som skulle kunna styrka det. Han var bara en fanatiker fullproppad av droger. Men ändå så måste han ju, på något vis, ha en värre sjukdom, som tex AS hörde jag ständigt folk säga.

 

Samtidigt finns det personer som på fullaste allvar tror att AS och Autism inte finns på riktigt. Tack och lov har jag inte stött på så många sådana, men några stycken har jag sett. Att försöka resonera med såna är ungefär som att försöka tala vett med personer som på fullaste allvar inte tror på att människan är ett djur (vad skulle vi annars vara, en grönsak?)

 

Så vi må ha kommit en bit på vägen, men ännu har vi en lång väg att vandra. Kanske kommer ingen ändring av den generella uppfattningen ske under min livstid, men jag gör i alla fall mitt bästa för att få dom i min direkta omgivning att förstå, men det kan vara mycket besvärligt när folk är envisa och dessutom verkar som dom inte förstår mina ord hur mycket jag än anstränger mig att förklara så dom ska fatta. Ibland blir jag bara så matt och trött att jag nästan börjar gråta. Men jag fortsätter kämpa.

 

Avslutningsvis vill jag be om ursäkt för att detta inlägg dröjt så länge, men har haft en väldigt jobbig tid, både fysiskt och psykiskt. Men jag kommer inte sluta skriva, även om inläggen kanske blir glesa.


Kommentarer:
#1: Emma

Kul med ett nytt inlägg. jag är inne här nästan dagligen och kollar om du uppdaterat.



Har lite nya frågor till dig också som du kan svara på när du har tid, lust och ork.

Jag antar att "Top Model" inte är nåt program du följer men iallafall där var det en tjej som åkte nu senast som hade Asberger. Hon sa inget om det föränn i sista avsnittet för att hon ville att dom skulle se henne, inte bara hennes diagnos. Känner du så också att folk behandlar dig annorlunda eller ser dig på ett annat sätt när du berättar att du har Asberger?



En annan grej om samma tjej var att hon hade svårt att ha ögonkontakt och hennes rörelser var ryckiga. Är du också "ryckig" i dina rörelser.

2012-03-13 @ 18:48:33
#2: Rikard

Ville bara lägga till ett till betende som jag snubblat över rätt mycket-

Folk som skaffat sig en oerhört ytlig bild om Autismspektrum som försöker argumentera med en om att man inte alls kan ha den diagnosen...

Oftast baserat på saker som- "du går ju ut" (-ja, med ansträngning, för att jobba på det problemet), "du gör inte..." (Ocd relaterat oftast) osv.

Dessa människor tenderar ju också att dyka upp när man är helt slut för att man utmanat sig själv och kämpat hela dagen för att bara ta sig igenom den...

Svar: tänkte bara säga att jag har sparkat liv i bloggen igen, å nu ska ha frågestund. du är välkommen att lämna frågor om du vill! :)
Thina

2012-04-17 @ 02:53:53
Kommentera inlägget här:
Namn: Kom ihåg mig?
Mailadress:  
Bloggadress:  
Kommentar: