.

Nu kommer vi till det roliga kapitlet, där allt faller på plats.

Men det roliga kapitlet måste inledas med en dramatisk händelse som skulle kunna förändrat mitt liv för alltid.
Det var i slutet på November 2010. Jag bodde i en gäststuga på mina föräldrars tomt, om några dagar skulle jag flytta in i min nya lägenhet i Visby. Jag hade efter ihärdigt tjat fått remiss för att inleda en Neuropsykiatrisk utredning.

Då kom ett telefonsamtal från Norge. Min äldste bror (han som beskyddat mig från både mobbare och galna ex om ni hängt med från början) var massör och var när detta inträffade på ett Spa i Norge. Han hade känt sig lite krasslig i några dagar, så hade han helt plötsligt börjat bete sig som värsta sortens fyllo och dråsat med ansiktet före ner i golvet, krossat glasögonen och spräckt en framtand som senare trillade ur.
Nu låg han i respirator på ett sjukhus i Oslo, ingen visste om han skulle överleva natten. Han var 39 år och i den bästa fysiska form han någonsin varit. Sen bara pang bom, ner med plytet före i golvet!
Min mamma och min andre bror kom snabbt iväg mot Norge, jag blev lämnad ensam kvar. I total förtvivlan. Som ni nog förstått så har denna bror under hela min uppväxt varit den representant från "vuxen-världen" jag kunde prata med på riktigt. Han som alltid visste vad som skulle göras. Jag fick inte ens åka med! Om han dog, vad fan skulle jag göra då? Det kändes som om någon hotade att skära av den enda 100% säkra livlina jag hade.
Det var några dagar i totalt jävla mörker för mig. Jag gick runt som i en dimma, ville dricka upp all alkohol som fanns, knarka upp allt knark som fanns, bara jag slapp vara så jävla rädd.
Efter några dagar hade han dock repat sig så pass (troligen mkt tack vare att han som sagt var i utmärkt fysisk form) att han blev utsläppt ur respiratorn och fick hamna på den "vanliga" intensivvården. Efter några veckor kunde han flyttas till Sverige. Det som drabbat honom var Hjärninflammation. Något ondksfullt litet virus som vandrat upp i hjärnan och ställt till det.
Han är nu, ett år senare, utskriven från sjukhuset, har fått tillbaka körkortet och fått en ny tand. Saker som hände för 20-30 år sen minns han, men det är värre med det som hände för 5 minuter sedan.
Men han var en hårsmån från döden och allt detta fick såklart mig att såhär i starten på "mitt nya liv" vara full av oro. Sedan när han börjat hämta sig och vi pratade om min utredning skrattade han och sa "men då är vi två som har fel på hjärnan nu!" jag slängde en blick på vår andre bror som var i rummet och sa "ja, och du då, vad är din ursäkt?". Det kanske kan låta lite rått, men det är sån humor vi har.

Och sedan kom även sorg. Jag har nog bara nämnt det ytligt tidigare, men jag är en stor djurvän. Dessutom har jag turen att vara en sån person som djur genast tyr sig till. Otaliga gånger har jag mött hundägare som är ute och rastar sina skyddslingar och när hunden får syn på mig rusar den fram i total eufori och anfaller mig med hoppande, svansviftningar och en blöt tunga som rengör mina händer medans ägaren står och stirrar och mumlar något om att så brukar hunden aldrig bete sig. Samma sak med katter, varenda utekatt här omkring där jag bor är min kompis, kan inte ens gå ner till affären utan att få stanna och prata lite med minst en glad katt på vägen. När jag är hemma hos någon släkting eller vän så är jag typen som sitter mer på golvet och pratar med djuren än sitter vid bordet och pratar med människorna.
Jag har inga som helst problem med att läsa av djur, både vad gäller kroppsspråk och tonfall när dom jamar, gläfser eller vad dom nu gör.
Även om jag tycker om alla djur så är jag en utpräglad kattmänniska. Eller en såkallad crazy cat-lady. Och det trivs jag med.
I alla fall hade jag haft en otroligt vacker kattfröken som jag tagit om hand när dom förra ägarna tyckte att hon var för "jobbig". Hos mig blev hon dock en harmonisk katt när hon blev tillåten att vara katt på riktigt istället för ett levande prydnadsföremål. Hon var ganska egen, men ett sant stöd när jag hade det som jobbigast. När man mår så psykiskt dåligt att man knappt orkar ta sig upp ur sängen kan ett djur som man har ansvar för vara det som får en att orka fortsätta.
I alla fall så hade jag haft henne som ensam-katt i ca 6 år, då hon tydligt visat att hon inte gillade andra djur, framförallt inte om jag ägnade sagda djur någon uppmärksamhet. Hon var helt eneklt svartsjuk. Men i Februari förra året började jag plötsligt fundera på om jag skulle ta hem en katt från katthemmet på prov, för hon skulle nog må bra av att ha en kompis när hon började bli äldre. Sagt och gjort så åkte jag dit och mötte en bedårande liten kattherre som jag genast föll för. Eftersom han snackar hela tiden, har en något udda gångstil och gjorde allt för att charma min kattdam så fick han namnet Groucho.
Min kattdam började dock hålla sig undan och vara sur, vilket jag trodde var pga den där nya som dykt upp, men när hon slutade äta i April tog jag henne till vetrinären. Och fick det besked ingen djurägare vill få, hon hade en tumör som kommit fort, spridit sig fort och en opperation hade inte ens 50% chans att lyckas. Så jag fick ta hem henne över natten och sedan åka tillbaka och ge henne en spruta.
Hade jag inte haft Groucho under den tiden vet jag ärligt talat inte hur det hade gått. Men jag hade en ny liten familjemedlem att ta hand om och han kände, som katter gör, att matte var ledsen och var till en väldigt stor tröst. Nu har han växt upp till en stor stilig pojk, mycket muskulös och full av bus. Han gör otippade saker som att leka apport och ha vattengympa i mitt badkar.

Allt detta har egentligen inget med utredningen att göra, men det pågick ju parallelt med den och det var en mycket svår tid för mig, så jag ville ändå ta upp det.

Själva utredningen påbörjades i slutet på Januari 2011. Ett möte i veckan, varje möte pågick i 2-3 timmar. Tack och lov var det inte den skinntorra surkärringen från första mötet som skulle föra själva utredningen, utan en riktig psykolog. En ung, ganska späd kvinna. Vad som gjordes under mötena var olika varje gång, ibland fick jag uppgifter som att bygga fram mönster med hjälp av klossar, ibland sätta ihop en bildserie och förklara vad som sker på bilderna och ibland var det bara renodlade intervjuer eller formulär som jag skulle fylla i. Det låter inte så ansträngande kanske, men efter varje möte var jag helt psykiskt utmattad. Det värsta var när hon tog fram tidtagaruret och klockade exakt hur många sekunder det tog för mig att lösa en uppgift. Då blev jag genast stressad och ofta fastnade jag på en detalj och missade helheten och blev väldigt frustrerad över min egen dumhet. Vid ett tillfälle hade hon även en intervju med min mamma, för att prata om hur jag var som liten, saker som jag själv kanske inte kom ihåg.
Hela utredningen tog exakt 61 dagar, men redan innan den var färdig så sa psykologen att allt tydde på att jag skulle få diagnosen Aspergers Syndrom.

Och mycket riktigt, i April hade jag papper på att det som jag i större delen av mitt liv trott varit något fel på mig inte alls var något fel, utan att jag inte var ensam om detta.
Det var en sån otrolig lättnad! Dessutom hade jag ofta gått runt och trott att jag helt enkelt var dum i huvudet, men utredningen visade på att min IQ faktiskt ligger över medel, inte under.
Och för mig personligen så innebar inte att få en diagnos, ett konstigt ord på papper jordens undergång, tvärt om så innebär den för mig även fördelar. Det är lite svårt att förklara, men när man som jag växt upp med mobbing för att jag råkade vara lite annorlunda så är det lätt hänt att man börjar tro på vad folk säger, att man är korkad, ful, äcklig osv.
Men att sen hitta en förklaring på varför man är annorlunda innebar i alla fall för mig att jag fann så mycket styrka i det hela att jag nästan fick en helt annan syn på mig själv. Visst finns det svårigheter, men att kunna förstå vad dom verkligen beror på och dessutom få svart på vitt, av en psykolog, att man även har styrkor var helt underbart.

Det utredningen sa var bland annat detta: min språkliga förmåga ligger klart över medel, likaså mitt logiska tänkande, min förmåga att se och förstå mönster samt min allmänbildning. Däremot är mitt arbetsminne (tex att få siffror upplästa för sig och sedan upprepa dom) något under medel. Så har vi klassikern som jag redan tagit upp flera gånger, att inte kunna förstå ansiktsuttryck och kroppsspråk och därför inte kunna tolka andra personers känslor. Samt att jag har en förmåga att ta saker och ting väldigt bokstavligt, och inte alltid snappar upp ironi. Dessutom är jag väldigt känslig för stress och har social fobi.
På poäng-skalan enligt RAADS fick jag 176 poäng. En person utan Autismspektrastörning kan få maximalt 77 poäng. Så det fanns som sagt inte minsta tvivel.
Våren var på intågande och mitt liv hade tagit en helt ny vändning. Och jag var lättad. 29 års grubbel hade äntligen fått svar. Såhär är det, och det innebär detta.
Det var inget fel på mig, jag är bara kopplad lite annorlunda i hjärnan.

Nya dörrar öppnades, jag skulle börja gå på Habiliteringen och lära känna min diagnos. Plötsligt hade jag en helt ny uppsättning lagliga rättigheter.
Men det tar vi i nästa inlägg.