.

Nu när jag tagit er igenom mitt livs historia, i alla fall utvalda delar, så tänkte jag klargöra varför jag startade denna blogg.

Jag fick idén när jag på QX skrev om en välspridd myt som handlar om känslolivet hos personer med AS. Jag kände hur mitt engagemang i frågan gick betydligt djupare än det vanliga tramset "det här har jag gjort idag" som majoriteten av bloggar brukar innehålla, sådant som i ärlighetens namn bara är intressant att läsa om man känner personen i fråga. Jag kände att det här är något som jag faktiskt vet en hel del om, och vore det inte fantastiskt ifall det jag har att säga kunde nå en bredare publik, inne på QX finns nämligen ca 80% sexraggare, 15% troll och 5% hyggligt folk.

Så jag grunnade på det ett tag innan jag postade lite diskussions-trådar på flera olika forum och frågade om det fanns något intresse för en aspie-blogg. Reaktionen lät inte vänta på sig. Många tyckte det var en bra idé, men så fanns det några som verkade väldigt provocerade inte bara av det faktum att jag fanns och dessutom inte hade vett nog att skämmas för det faktum att jag har Aspergers Syndrom, utan att jag dessutom tänkte sprida mina tankar via en blogg. Det lät på dessa personer som att det är ett stort brott mot mänskligheten, att om jag startade denna blogg skulle jag vara hemskare än Hitler.
En person sa (och nu citerar jag ordagrant) "nej! Personer med funktionshinder tar redan för stor plats!"
Det kan ha varit ett skämt som gick mig förbi, men tyvärr tror jag inte det. Jag frågade om han på allvar tyckte att vi inte ska höras eller synas och helst inte finnas heller. Då svarade han kort och gott ja.

Det där med att provocera för provokationens skull har jag måhända växt ifrån, men jag måste erkänna att efter det meningsutbytet så fick jag ganska bråttom att starta denna blogg. För jag råkar nämligen trivas ganska bra med att leva i en demokrati, där man är fri att säga och tycka vad man vill. Även om jag ogillar dom som för tillfället har makten i Sverige, men det är en annan sak. Sen har jag ett flertal gånger stött på personer på internetforum (på något vis betvivlar jag att dom skulle våga säga detta till någon dom står ansikte mot ansikte med) som använder ordet "Autistisk" som en sorts skällsord. Precis som ungarna när jag gick i skolan använde "CP" och "mongo" som förolämpningar, och många, både barn och vuxna, använder orden "bög" och "hora" som skällsord.
Choose your battles säger dom. Jag skulle lika gärna kunna blogga om hur det är att inte vara heterosexuell, om att vara vegetarian, eller kanske om att vara vänster. Men jag valde AS.

Jag vet att detta är en väldigt självutlämnande blogg, ett av målen jag satte upp redan från början var att vara brutalt ärlig i alla situationer. Men då jag är en skrivande människa känner jag att jag hade skrivit om detta i alla fall, då kan jag lika gärna göra det offentligt, om det kan hjälpa någon.

För mitt grundläggande mål med denna blogg är just det, att hjälpa andra! Både personer som själva misstänker att dom har AS, föräldrar till barn med AS, pojk/flickvänner och personer som av en eller annan orsak bara är nyfikna på det hela.
Samt att öka förståelse. Att en diagnos inte är något att skämmas för, att den faktiskt kan hjälpa personen som fått den att utvecklas som människa. Och att den inte behöver innebära svaghet, tvärt om kan innebära styrka.
Och inte minst, att vi med diagnos inte är så väldigt olika alla andra, även om det kanske kan verka så vid första anblicken. Att vi, precis som alla andra, har tankar, känslor och drömmar. Den enda olikheten är hur vi förmedlar detta utåt.

Nu när jag som sagt har gett er hela min bakgrund fram till idag kommer bloggen nog ändra karaktär något, men jag kommer fortsätta skriva, för jag har mer att säga.

Nästa inlägg kommer nog, bland annat, beröra den myten som jag skrev om på QX, den som fick idén till att skriva här att växa fram.
Välkomna tillbaka då.