.

Som utlovades i föregående inlägg ska jag denna gång först och främst tala om specialintressen. Och det jag kallar för "besattheter" när det gäller personer. För mig kan nämligen inte en person vara ett intresse. När jag har en sådan besatthet på en person kan eventuellt någon utomstående som får insyn i min samling oroa sig för att jag ska bli en stalker. Något jag aldrig skulle kunna, jag är för blyg och jag vill faktiskt inte dessa "idoler" för att använda ett barnsligt ord något speciellt. Vill inte gifta mig med dom, inte skaffa barn med dom, inte ha sex med dom eller mörda dom. Jag tycker bara dom är allmänt underbara. På sin höjd vill jag ha en autograf! Den gången jag såg ingen mindre än Thåström i ett nästan tomt pendeltåg höll jag mig på min plats 3 säten ifrån honom och vågade inte mer än att kasta förstulna blickar åt hans håll, så någon stalker är jag inte. Även om jag har en besatthet så förstår jag att dom här personerna, trots att dom är kända, har ett eget liv och kanske inte vill ha fans hängande i hasorna dygnet runt.

Ett av mina första specialintressen var rent tekniskt. Jag minns inte hur gammal jag var, men jag kan inte varit mer än kanske 4-5 år då jag hittade en liten kasettbandspelare som utöver själva förmågan att spela upp kasetter hade en liten inbyggd mikrofon. Och om man tryckte in play-knappen tillsammans med den lilla röda knappen med dom tre magiska bokstäverna R-E-C så kunde ljuden runt omkring mig fastna på bandet! Denna bandspelare blev min ständiga följeslagare. Jag hade den tom med mig i sängen, någon gång ville jag veta hur jag lät när jag sov (inte en otroligt spännande lyssning visade det sig följande morgon)
Den hade både en löstagbar elkabel och en batterilucka. På så vis kunde jag även använda den utomhus. Jag spelade in allt. Fåglar som kvittrade i skogen, lastbilar som körde förbi på vägen, katter som slogs, ljudet av ett ösregn mot taket, vår stora mjuka tjocka katt när han låg och spann när jag kliade hans mage, min bror när han satt och tränade på sin elgitarr eller när han sparrade iväg på sin moped. Ibland ställde jag bandspelaren i hyllan bredvid TVn och spelade in scener från mina favoritfilmer. Då kunde jag lyssna på filmen, den visuella biten spelades upp i min hjärna när jag hörde ljuden, så jag behövde inte sitta framför TVn och riskera dom där fyrkantiga ögonen som min mamma brukade hota med (det lät såklart ganska otroligt, men när mamma sa det kunde man ju inte vara säker på om det verkligen var en lögn)
Jag sprang även runt och lekte reporter i olika situationer med denna bandspelare. Och när mina kusiner var på besök spelade vi in band. En gång spelade jag in en kasett med allmän information om hur livet för ett barn i min ålder tedde sig i slutet på 1900-talet, la bandet i en glasburk som jag förslöt och grävde ner i skogen precis vid tomtgränsen, som en tidskapsel. Så vitt jag vet ligger ännu burken och kasetten där och kan mycket väl hittas av någon okänd person i en okänd framtid.

Mitt musik-intresse har alltid funnits där, och har alltid varit mer en annan generations. I början på 90-talet var jag helt frälst vid den hårdrock som mina äldre bröder hade lyssnat på när jag var riktigt liten. Kiss, Twisted Sister, Mötley Crüe, Alice Cooper, Metallica, Led Zeppelin, Sator, Accept, Queen för att bara nämna några. Sen när jag började komma in i tonåren kom punken och slog ner som en bomb i mitt medvetande. Här kom Thåström som jag nämnde tidigare in i bilden när jag hittade ett kasett-band med Ebba Grön-skivan "Kärlek och uppror". Och Thåström var ju ännu aktiv som musiker! Jag såg honom live med Peace, love and Pitbulls första gången när jag var 14 år, sedan dess har jag sett honom ytterligare ett tiotal gånger. Han och Stefan Sundström är dom två som ligger rätt jämnt i antalet spelningar jag varit på.
Thåströms magiska ord som alltid träffade rakt i magen på mig uppfyllde hela min värld, framföralt när jag mådde dåligt, och såhär i efterhand känns ju hela tonårstiden som en enda lång melankoli där hans skrovliga stämma var som en drog för mig. Jag samlade på mig alla skivor på CD och ganska många på Vinyl. Väggarna i mitt flickrum var tapetserade med bilder på honom, både stora afficher som jag fått från skivaffärer och småbilder. Jag hade 4 vhs-band fullproppade med spelningar, framträdanden och till och med hans försök till att vara med i en spelfilm "Den frusna leoparden".
Visst kan jag erkänna att jag tyckte, och ännu tycker, att han var enormt snygg men det huvudsakliga intresset var inte av sexuell natur, det var helt enkelt rösten och texterna. Jag skrev ett stort specialarbete om honom när jag gick i 9an. Det höjde mitt betyg i både Svenska och musik till ett rungande MVG, som på den tiden var det högsta betyg man kunde få.

Beatles, framföralt John Lennon och George Harrison har även betytt och betyder mycket. Dom ingår dessutom i min något Anglofiliska personlighet. Jag har aldrig varit i England (bortsett från några timmar på en flygplats ute i brittiska tjottahejti i väntan på ett plan till Italien) men jag har alltid haft en enorm svaghet för brittisk musik och brittisk komedi. Och här kommer en annan stor besatthet: Monty Python! Det började när jag var runt 10 år och en kväll visades Life of Brian på svt. Jag hade i hallåans lilla puff någon timme innan den visades insett att detta var en film jag borde se. Så jag rotade fram ett tomt video-band och inte bara såg utan spelade in den. Jag hade aldrig sett något liknande och när Graham Chapman frågar "Do I have a big nose, mom?" varpå Terry Jones svarar "Stop thinking about sex!" var jag oåterkallerligt frälst. Även här har samlaren i mig smugit fram. Precis som med Thåström så har jag samlat på mig filmer, skivor, böcker och massor med information.

Ungefär samma sak inträffade för några år sen när jag såg en begagnad Dvd med Bröderna Marx och köpte den. Dom har funnits i mitt medvetande i hela mitt liv, men av någon orsak hade jag aldrig sett en hel film. Men så fort Harpo uppenbarade sig på skärmen så var jag fast och film-samlandet och informationsökandet startade en gång till. Att veta att Groucho var god vän med Alice Cooper under sina sista levnadsår fick mig nästan att storkna av glädje! Och för er som eventuellt kan vara intresserade så heter min katt Groucho, pga att han har en något udda gångstil, pratar oavbrutet och när han flyttade in här gjorde allt han kunde för att få min äldre kattdam på fall.

Dessa är bara tre av dom huvudsakliga besattheter runt personer jag känner är värda att nämnas, men det har funnits många många fler. Och dom kan avta i styrka, men försvinner aldrig helt.

Sen har vi som sagt det här med att man ständigt kan finna mig med näsan i en bok. Stephen King känns nästan som en gammal polare för mig. Jag har en hel bokhylla full med hans böcker, både på Svenska och Engelska. Han är även den huvudsakliga inspirationskällan i min något fåfänga dröm att en dag bli en författare. Jag har påbörjat flera "böcker", men skrivandet brukar alltid hamna i kläm när det händer något stort i mitt liv och förr eller senare rinner det ut i sanden. Men drömmen finns kvar. Jag inser naturligtvis att författararens tid som stjärna är förbi, att böcker inte har varit på modet sedan varje hushåll skaffade en Video, men jag älskar böcker, bibliotek och att sjunka in i en liten värld i text när jag ska sova eller sitter på en buss eller ett tåg. Ingen film i världen kan ersätta människans fantasi. Därför kommer jag alltid att älska böcker, och även om jag skulle lyckas med min dröm och bli författare, men den stora berömmelsen uteblir, för jag är trotts allt bara en liten flicka i ett litet litet land långt upp i norr, även om jag aldrig kommer bli som Stephen och grabbarna så skulle den personliga tillfredställelsen vara nog.

Personer med AS beskrivs ofta som personer som har väldigt tekniska specialintressen. Bortsett från min bandspelare som barn vet jag inte om det stämmer in på mig.
Jag har aldrig lyckats lösa en Rubiks Kub, korsord gör mig frustrerad när jag inte kan lösa dom och Sudoku tänker jag inte ens försöka mig på.

Jag minns en gång när jag satt och beklagade mig för min bror att han är så smart (medlem i Mensa) och jag känner mig pinsamt korkad i jämförelse med honom. Men som den fantastiskt snälla storebror han är så sa han "Men du, jag är bara bra på matte. Du kan måla, skulptera, sjunga och skriva. Det skulle jag önska att jag kunde, men det är jag värdelös på!"
Och jag minns ett diagram som satt på väggen i ett klassrum på Gymnasiet. Det var diagram om olika typer av Intelligens. Det fanns fyra olika. Och jag kunde utan problem kontatera att jag har den typ av Intelligens som är rent produktivt konstnärlig. Jag minns inte vad den hette, men det var saker som att kunna höra en ton och sedan sjunga den. Jag kan inga piano-noter, ändå har jag kunnat traggla mig igenom hela början på "Liberty Bell March" bara genom att sitta och peta på min gamla Synth tils jag hittade rätt. Så musikaliskt gehör har jag.
Det är sådana saker jag är bra på utan att ens försöka, inte dom tekniska bitarna.

Har en vän i Belgien som talar Belgarnas version av Holländska. När jag hörde henne tala hörde jag snabbt att det lät som en mix av Tyska och Danska. Två språk som jag förstår, även om jag inte skulle kunna sitta och föra ett samtal med en Tysk på Tyska. Men hon kan prata med mig på Flammländska som dom kallar det och jag kan svara på Eneglska. Hon blev ganska sur på mig då jag förstod så mycket av ett språk jag aldrig studerat. Jag försöker lära henne lite Gutamål så hon inte ska känna sig mobbad, för Gutamål har mycket gemensamt med Tyska, och Tyska kan hon.

I min Neuropsykologiska utredning (som jag ska återkomma till när jag kommer till inlägget om vem som helt otippat upptäckte mina Aspergisga drag) står det att jag i och för sig har väldigt ojämn kunskapsnivå, tex är jag mycket dålig på matte, men detta vägs upp av att min språkliga förmåga är över medel, likaså min förmåga att se mönster och tänka logiskt.

Men mina specialintressen skiljer sig lite. Dock har jag några klassiker, men dom är mer klassiker bland flickor med AS, och dom flesta studeirna har gjorts på pojkar.

Sådär, detta inlägg får vara slut här.
Hoppas det varit till glädje för er, jag försökte att inte snöa in mig och hålla långa föredrag om varje delpunkt, något som jag var lite rädd för att göra.

I nästa inlägg kommer jag fortsätta berätta om mitt liv under skoltiden.
Hoppas ni följer med mig då.

Följ mig på bloglovin! http://www.bloglovin.com/blog/3396653/thinas-aspie-blogg?claim=buuzeegtxpn

Nytt inlägg är under konstruktion. Blir jag klar innan jag blir för trött kommer det redan ikväll/natt

Det var som sagt i skolan som problemen började på allvar. Det var i skolan som jag började bli utpekad som ett "freak" och blev det så till den milda grad att jag tillslut accepterade min roll som "den där konstiga ungen" istället för att bara vara ett ensamt barn, som egentligen inte var olycklig över sin ensamhet.
Ni förstår, ensamhet är ett ord som kan vara missvisande. När man tänker på en ensam människa, tänker man inte då på en olycklig människa? Men ensamhet i sig kan vara något man mår bra av, även om man kanske kan få lite tråkigt ibland, men när man får tråkigt kan man ju ringa upp en vän eller kanske rent av åka och hälsa på sagde vän å vips är ensamheten borta. Men jag personligen har alltid haft ett stort behov av att få vara för mig själv, kunna göra vad jag vill, bara sitta å fundera med en spinnande katt i knät har stor trivselfaktor för mig.

Men här stängs man alltså in i ett klassrum med ett tjugotal andra ungar som bara råkar ha det gemensamt att dom är födda samma år. Jag minns ett tillfälle i ettan då fröken hade frågat mig något, jag svarade och då började någon annan unge babbla om något annat. Det som då händer är att jag, som var lillgammal i både tanke och tal, helt utan att överväga vad jag ska säga säger "Kan du låta mig tala till punkt?"
Detta fick fröken att se imponerad ut och ungen att koka av förorättelse. Inte fan kan vi låta den där konstiga ungen i nerärvda 70-talskläder säga något som får fröken imponerad och får mig att känna mig skamsen? Varför pratar hon som en vuxen överhuvudtaget?!

Som sagt så övergick jag sakta men säkert från att vara ett ensamt barn, till ett utfryst barn och tillslut ett mobbat barn. Vad jag tror driver barn till att mobba är det här klassiska som även driver vuxna till att hata, nämligen rädsla för det man inte förstår. Sen tror jag inte att barn lär sig hemifrån med vad det är som ska betraktas så "onormalt" att det förtjänar hat och mobbing.
Jag säger inte att föräldrarna berättar för sina barn vilka barn som ska bli mobbade för "det är rätt åt dom" men jag tror många föräldrar glömmer att barn lyssnar och förstår. Om pappa sitter på Fredagskvällen efter några groggar och pratar om arbetskamraten som är "en jävla bög" så kanske lille sonen som sitter och tittar på TV i rummet bredvid lär sig alla tiders skällsord som han, om han känner ett behov att hävda sig i skolan, kommer använda.
Jag tror inte något barn av sig själv är rasist, homofob etc men jag tror att vuxna som är lite Svensson-rasister och tycker att bögar och flator bara skall uppföra sig "normalt" om dom vill bli accepterade av samhället helt klart smittar av sig på sina barn.

Så där var alltså jag, en annorlunda unge, och vad hade jag för chans? Jag var som sagt ett grubblande barn, och när dom andra barnen till en början frös ut mig så började jag grubbla över varför. Vad var det som jag gjorde som var så fel? Grubblandet i sin tur ledde till att sömnproblemen jag haft så länge jag kunde minnas förvärrades. Nu hade jag inte bara svårt att sova lungt en hel natt, nu hade jag fullt utvecklad Insomnia, som inte skulle komma att behandlas förän jag var runt 20.
Det var många nätter då jag blev körd i säng, fick ligga i mörkret utan att få en blund förän det började ljusna ute, och då var det ju snart dags att gå upp!
Och när ett barn på 8-9 år går till skolsyster och försöker förklara sin Insomnia, utan att ha ordet för det så är det inte lätt. När skolsyster dessutom vet att barnet inte har några vänner i klassen...

Det blev många besök hos syster. Jag hade ständigt ont i huvudet, jag undvek dom andra i klassen så gott jag kunde, jag var mycket borta för att jag inte orkade vara i skolan, antingen för att jag inte fick sova eller för att jag började må så psykiskt dåligt av hur dom andra barnen behandlade mig.

Dessutom var jag först i puberteten. Som om jag inte hade nog med problem började höfterna oförklarligt bli bredare på mig redan när jag var runt 8 år. Brösten var inte sena att haka på, men allt där var inte som det skulle. På min högra sida bara växte och växte det, men inte på min vänstra. Jag väntade tålmodigt men ingenting hände. Mensen kom, hela min kropp förändrades men mitt vänstra bröst förblev platt.
När jag efter mycket om och men vågade fråga skolsyster sade hon att jag skulle prata med en riktig läkare. Ve och fasa! Det blev många läkarbesök, många gånger jag fick klä av mig inför totala främlingar. En mobbad flicka som var först i puberteten när något inte stämmer är inte så jättepepp på att visa upp sin kropp för främlingar, men det tvingades jag göra. Efter mycket klämmande och mycket röntken fick jag veta att jag helt enkelt inte hade någon vävnad i det bröstet som kunde växa. Det var någon muskel som inte fanns. Jag kom ihåg att jag som barn hade mycket svårt att hålla huvudet rakt, detta berodde på den muskeln som inte fanns. Inte för att någon läkare hade lagt märke till det heller.

Vid 11 års ålder hade jag en kropp som en flicka på 16,17 år. Bortsett från att jag på ena sidan var plattbröstad. Jag fick ett inlägg jag kunde ha där, men det kändes svettigt och jobbigt. Så jag fick helt enkelt ta ett beslut, jag kunde få en gratis plastikoperation, eftersom det var en medicinsk åkomma. Även om jag var livrädd för smärtan så tog jag beslutet att göra det, jag ville inte ge dom fler orsaker att vara elaka mot mig i skolan. Ville inte vara mer annorlunda än jag redan var.
Så när jag var 12 år fick jag genomgå en plastikopperation där jag fick ett bröstimpantat. Men när opperationen väl var färdig kände jag mig inte mer normal för det. Visst, med kläderna på såg jag ut som vem som helst, men nu hade jag inte bara ärret från när dom oppererade ut min njure, utan även ärr på brösten, och ett bröst som såg väldigt konstigt ut. Innan jag gav upp det här med förhållanden (det återkommer jag till senare) så var det alltid det första jag kände mig tvingad att berätta när jag inledde en relation, alltid med en klump i halsen, rädslan av att återigen bli bortstött för att jag inte var "normal"

Men för att återgå till skolan. När jag började mellanstadiet fick jag en ny klassföreståndare. Jag skall inte nämna hans namn, för då kanske någon kommer och anklagar mig för förtal, även om allt jag kommer berätta om honom är sant. Men jag hoppas vid allt som jag håller kärt att han inte längre är lärare.
Jag har nämligen starka misstankar att han inte bara var helt dum i huvudet (det är något jag vet, inte bara misstänker) utan att han även var för intresserad av unga flickor.

Han skickade varje vecka hem ett "veckobrev" till föräldrarna. Där han först skrev lite allmänt om prov, läxor, eventuella frilufsdagar osv. och sedan längst ner på papperet skrev han för hand en kommentar om eleven som skulle få äran att få bära hem just detta brev till sina föräldrar.
Min mamma satte in alla dessa brev + div andra papper i en mapp som hon sparade. I dom personliga kommentarerna om mig står det gång på gång att jag undvek ögonkontakt.
Låt mig för ett ögonblick påminna er om dom kännetecken som majoriteten av alla med Aspergers Syndrom har. Att ha mycket svårt för ögonkontakt hamnar alltid högt på den listan. Detta var mellan 1993 och 1996. Borde inte en lärare på en skola i Sverige vid denna tid vara i alla fall lite vagt bekant med Autism? Även för Autister är det här att undvika ögonkontakt en hit. Och vad gjorde då denna fantastiska man som hade mig i sitt synfält varje dag? Lade han märke till att något med mig var annorlunda? Ja. Slog honom tanken att det kunde bero på något särskilt? Nej. Vad gjorde han? Han klagade i veckobrev och anklagade mig för att ljuga när jag inte såg honom i ögonen!
Det här med lögner är något som vi med AS ofta blir frågade om. Kan vi ljuga? Jag kan bara svara för mig själv, och självklart kan jag ljuga, jag tror till och med jag skulle vara skillad på det i och med mitt goda minne, men jag ser ingen som helst orsak att verkligen göra det. Följdaktligen ljuger jag inte, ibland kan jag tvärt om vara för ärlig att dömma av folks reaktioner.

Denna lärare var som jag nog redan antytt inte direkt den ideala läraren för en ung flicka med Aspergers Syndrom. Han såg tecknen men brydde sig inte om att fundera mer noga på vad dom betydde. Han såg även att jag var utfryst, vilket han tog upp på kvartsamtal, men då var det genomgående temat alltid på vilka sätt det var MITT FEL att jag var det. När han märkte att jag, envis som synden har jag alltid varit, vägrade att foga mig efter hur han tyckte jag skulle förändra mig (en mer moderiktig frisyr och dyra märkeskläder var några av hans förslag) så valde han helt enkelt att titta bort.
Jag minns ett tillfälle då vi skulle göra något med en linjal. Jag hade alltid alla saker i min bänk sorterade efter storlek, med pennor, sudd och linjal närmast mig när jag öppnade locket. Jag sökte metodiskt igenom min bänk tre gånger, fast jag kunde konstatera redan när jag öppnade locket att någon hade tagit min linjal. Då valde jag att gå fram till katedern och lugnt säga att min linjal var borta, kunde jag få låna en? Med en bister min gick han med mig till min bänk, öppnade locket och där låg linjalen, nerslängd mitt emellan mina prydligt uppstaplade böcker. Inte nog med att han måste insett att det inte fanns en chans att jag inte hade sett den, eftersom han hela tiden hade ansiktet vänt mot klassen måste han ha sett när personen som tagit den slängt tillbaka den, när jag stod med ryggen vänd ditåt. Men han sa bara med en ton som antydde att jag var dum i huvudet "Där är den ju! Kan du börja jobba nu?"

Det finns andra tillfällen, som när vi hade frilufsdag och pilkastning stod på temat. Han bevakade slött det hela. Man skulle kasta sina pilar, sen gå och hämta dom, när man var framme vid piltavlan fick dom övriga vänta tills man kommit tillbaka innan dom började kasta sina pilar. Men när jag hämtade mina hörde jag ledaren av dom elaka tjejerna fnissa glatt och ett antal pilar kom susande mot mig. Jag blev rejält skrämd och sprang tillbaka med mina pilar i ett hårt grepp. Jag visste av erfarenhet att klassföreståndaren inte skulle lyssna även om jag sa något, så jag ställde mig längst bak och försökte hålla tillbaka tårarna och tänkte på vad som kunde ha hänt med paniken fladdrande i bröstet. Läraren fortsatte smutta på sitt kaffe och sa ingenting, även om han haft ögonen fästa på piltavlan och klassen hela tiden.

Vi hade även vår klassföreståndare som gympa-lärare. Och det var här som det vidrigaste av allt kommer. Minns en lektion då han helt utan vidare drog av sig sin tröja, blottade sitt håriga apbröst och frågade stolt om han inte var snygg.
Så var det skåpet i gympasalen där man skulle hänga sina klockor och smycken under lektionen så man inte skulle fastna. Han hade för vana att gå till vårat omklädningsrum, knacka, inte vänta på svar utan bara storma in och visa något fynd från detta skåp, titta sig noga omkring på alla halvnakna småflickor medans vi sa att den inte var våran och bad honom gå. Dom andra flickorna i klassen pratade ofta om detta, jag var såklart inte inbjuden i samtalet men kunde höra dom.
Vid ett tillfälle så hade jag tagit av mig skor, strumpor, tröjan (dock inte min BH) och var just påväg att dra ner shorts och trosor i ett gemensamt ryck, som alltid innan jag virade in mig i handduken, krånglade av BHn och smög in i dushen. Men jag hade alltså kommit så långt att jag hade shorts och trosor runt anklarna. Jag hade oförsiktigt vänt rumpan mot dörren, bort från dom elaka tjejerna i klassen. Då kommer den, knackningen som inte väntar på svar. Han stormar in i rummet och jag står och moonar honom! I panik snurrar jag runt och kryper ihop på huk nere vid bänken. Jag vet inte om han hann se hela min reproduktions-apparat, men är säker på att han gjorde det. Jag sitter på huk och blodet pulserar och fyller ansiktet som blir rött och hett. Jag vill ställa mig upp och skrika åt honom att han kan ta sin jävla klocka och stoppa upp den i röven, och om han inte drar åt helvete så kan jag mer än gärna visa honom vägen. Jag är vansinnig och jag skäms för vad han troligen sett. Men jag biter ihop.
Nästa dag går jag till skolsyster och förklarar det hela. Hur han stormar in i vårat omklädningsrum, hur han strippade för oss på gympan, hur han alltid när man räckt upp handen kommer å lägger armen om en, något han aldrig gör på pojkarna. Hur han får hela mig att skälva av äckel. Och hur dom andra flickorna också pratar om det, hela tiden. Skolsyster ser bekymrad ut och säger att hon ska prata med dom andra flickorna i klassen. Någon vecka senare så berättar hon för mig att dom andra flickorna visste inte vad hon pratade om.
Jag kan knappt tro mina öron.
Jag vet ännu inte om dom andra flickorna förnekade det av rädsla för läraren, eller om dom gjorde det för att det var jag som kom med anklagelserna. Men inget hände, och så vitt jag vet är han ännu lärare.

Men nu får det räcka för idag.
Detta inlägg handlade nog inte mycket om AS märkte jag, men jag känner att jag vill ge er hela bakgrunden, hela min uppväxt.
Nästa inlägg kommer handla om samma tid tror jag, men då mer om mitt liv utanför skolan, när mina specialintressen började blomstra.

I går natt föddes tanken att starta en Aspie-blogg. Om div saker som diagnosen medför, om regler och lagar ang oss med Autismspektrastörning, FK, LSS, hab osv, om saker som "normala" kanske inte förstår, på vilka vis jag inte förstår "normala" osv. Men en blogg som inte bara raddar upp medicinska fakta, utan handlar om mig, mina tankar, mina åsikter, allt det andra som inte har direkt med min diagnos att göra, men som kanske färgas av den.

Jag frågade lite bekanta, halv-bekanta och främlingar på nätet om just DOM skulle vara intresserad av en sådan blogg och fick mestandels jakande svar.
Så här är den nu!

Detta första inlägg tänkte jag använda till att reda ut begreppen för er som kanske inte har så stor koll på vad Aspergers syndrom är. Det är "Autism light" kan man säga. Vi tänker och ser på världen på ett lite annorlunda vis än icke-autistiska helt enkelt.

Förhoppningen jag har med denna blogg är att riva några murar och bygga några broar mellan "oss" och "dom".

Några kännetecken och kriterier följer, dom med fet stil är sådana som passar in på mig. För alla Aspies/Autister är inte precis samma skrot och korn, lika lite som alla män, kvinnor, barn, svarta, vita, kristna eller judar är precis samma skrot och korn.

Kognitiva svårigheter:

• Begränsad förmåga att förstå hur andra tänker och att leva sig in i andra människors situation.
• Begränsad förmåga till ömsesidig dialog, vilket kan beskrivas som svårigheter att förstå det outtalade och att läsa mellan raderna.
• Svårt med planering och organisering av tillvaron (behov av rutiner). Kan gälla mat, tider, att besök måste vara väl inplanerat, att det inte bara ringer på dörren.
• Begränsade eller enformiga intressen.
• Fixeringar och låsningar i beteendet.
• Konkret tänkande; uppfattar saker bokstavligt.
• Problem med tidsuppfattning.

Styrkor:

• Starkt intresse för hur saker och ting fungerar och samverkar
• Bra tålamod för specialområdena
• Informationsinsamling
• Mycket plikttrogna (på jobbet) och ärliga
• Starkt logiskt tänkande
• Mönsteridentifiering
• Problemlösning
• Målmedvetenhet och envishet

Övrigt:

• Intensitet i sysselsättningar över vad som ofta uppfattas som normalt
• Många med AS samlar på allt möjligt och kan ha svårt att göra sig av med saker

1. Stora svårigheter ifråga om ömsesidig social interaktion:
   a) oförmåga till kontakt med jämnåriga
   b) likgiltighet ifråga om kontakt med jämnåriga
   c) oförmåga att uppfatta sociala umgängessignaler
   d) socialt och emotionellt opassande beteende
   
   
2. Monomana, snäva intressen:
   a) som utesluter alla andra sysselsättningar
   b) som stereotypt upprepas
   c) med inlärda fakta utan djupare mening
   
   
3. Tvingande behov att införa rutiner och intressen:
   a) som påverkar den egna personens hela tillvaro
   b) som påtvingas andra människor
   
   
4. Tal och språkproblem:
   a) sen talutveckling
   b) ytligt sett perfekt expressivt språk
   c) formellt pedantiskt språk
   d) egendomlig röstmelodi; rösten entonig, gäll eller på annat sätt avvikande
   e) bristande språkförståelse inklusive missförstånd ifråga om ordens bokstavliga/underförstådda innebörd
   
   
5. Problem ifråga om icke-verbal kommunikation:
   a) begränsad användning av gester
   b) klumpigt, tafatt kroppsspråk
   c) mimikfattigdom
   d) avvikande ansiktsuttryck
   e) egendomlig, stel blick
   
   
6. Motorisk klumpighet
   dåligt resultat vid neurologisk undersökning

Det finns en mkt bra sida där ni kan läsa er till mer: http://www.autismforum.se/gn/opencms/web/AF/Vad_ar_autism/aspergers_syndrom/

Detta var lite kort om själva diagnosen.
I kommande inlägg kommer min historia, att leva i 29 år utan att veta varför jag inte var som alla andra och allt det ledde till.

Så nu hälsar jag er varmt välkommna till min Aspie-blogg!


Följ mig på bloglovin! http://www.bloglovin.com/blog/3396653/thinas-aspie-blogg?claim=buuzeegtxpn

För att kunna infoga min banner högst upp på sidan måste den finnas i ett blogginlägg, så det är vad detta inlägg är. Inget viktigt

Jag har placerat min blogg i Visby på bloggkartan.se!