.

2012-04-07
04:41:08

Autisterna som talar med djuren

Detta inlägg kommer handla om något som det, såvitt jag vet, inte finns några vetenskapliga bevis för, bara min helt personliga teori.

Nämligen Aspies och Autisters speciella förhållande till djur.

 

Det kan röra sig om katter, hundar eller mer exotiska och ovanliga djur som råttor, ormar, ödlor etc. I stort sett alla typer av djur som vi människor delar våra hem och våra liv med.

Nästan alla Aspies jag känner har iaf ett husdjur och alla säger samma sak: ”jag tycker bättre om djur än människor”.

 

Jag bad min LSS-person följa med mig till veterinären nu i veckan då min katt skulle vaccineras. Efteråt sa hon att hon var jätteimponerad över hur jag kommunicerade med min katt och hur öm och kärleksfull jag är mot honom, och han är mot mig. Och att han var så lugn i min närvaro att han kunde sitta i mitt knä i väntrummet fast det var tre hundar och en annan katt där. Och att hans kelsjuka beteende mot mig i sin tur hade den effekten på mig att min sociala fobi var mindre tydlig, istället för att sitta och se rädd ut och svettas kunde jag fokusera helt på honom och ignorera främlingarna i väntrummet.

 

Och där tror jag hela orsaken att vi älskar djur ligger. Att vi lever i en värld fylld av människor som för oss är väldigt förvirrande. Vi har stora problem med att kommunicera med andra personer, eftersom människor inte alltid säger vad dom verkligen tycker och tänker, utan använder sig av anisktsuttryck och kroppsspråk som vi inte kan tolka. Samt att människor ljuger, sårar och är medvetet elaka. Människor är helt enkelt svåra att förstå sig på, och att ha en fungerande relation till en annan människa är något som är mycket svårt för oss.

 

Men skillnaden med djur är att även om dom inte kan tala ett språk vi förstår, med ord, så kan dom ändå få oss att förstå dom eftersom dom inte besitter de egenskaper hos människor som är förvirrande för oss. Jag tar nu katter som exempel eftersom jag levt med katter under 28 av mina 30 år. Om en katt ogillar dig så märker du det, då undviker den nämligen dig, eller så morrar och fräser den när du närmar dig. Om en katt gillar dig så märker du det med, för då kommer den och vill kela med dig. När man lär känna en katt så börjar man även förstå deras språk om man lyssnar efter tonarter i jamandet samtidigt som man studerar ansiktet och hållningen.

Jag kan lätt se om min Groucho är arg, något som jag har mycket svårt att avgöra hos människor då jag blandar ihop sorg och ilska. När han är arg så burrar han upp pälsen så han ser så stor ut som möjligt, samtidigt som han smackar med munnen och ger ifrån sig molanden och morrningar. Detta inträffar nästan varje gång han ser en annan katt som närmar sig hans revir (min uteplats)

Samma sak när han är glad, då går han med självsäkra steg, svansen högt och öronen riktade framåt, samtidigt som han glatt jamar i ett högre tonläge. Och han visar klart och tydligt vad han vill. Om han vill gå ut går han till altandörren, krattar på den och skriker tills jag kommer med selen, då vänder han och går och ställer sig framför mig belåtet spinnande när jag sätter på honom den.

 

Och den stora skillnaden är ju som sagt den att djur inte snackar skit om dig bakom din rygg, är elak mot dig, manipulerar dig eller avsiktligt sårar dig. Därför tror jag att så många Aspies och Autister ser sina husdjur som så mycket mer än ”bara ett djur”. Dom är våra vänner, familjemedlemmar, barn.

Därmed inte sagt att det inte finns NT-personer som även dom har fina förhållanden till sina djur, det gör det ju utan tvivel, men jag tror ändå att djur betyder lite lite mer för oss som inte förstår människor.

Såg en väldigt fin dokumentär för några månader sedan om en Autistisk pojke som knappt kunde prata, inte kunde gå på toaletten osv som när han första gången han mötte en häst gick igenom en omedelbar förbättring på alla områden. Ni kan läsa mer om den (på engelska) här: http://en.wikipedia.org/wiki/The_Horse_Boy. Rekomenderar er varmt att se på den om ni kan hitta den någonstans eller om den visas på tv igen.

Och vad den pojken och hans föräldrar upplevde verkar ge stöd åt min teori.

 

Avrundar detta inlägg med ett collage på alla katter jag levt med och älskat under mitt liv plus några bilder på min älskade Groucho, min andra alldeles egna katt (den första var den långhåriga svatvita tjejen på dom sista 4 bilderna i collaget, hon hette Selina efter Burtons Catwoman, henne tvingades jag avliva pga canser 5e April i fjol)

Övriga katter är i orningen ni ser dom Tusse, Frida och Gustav (syskon som vi skaffade när jag var 1 år. Gustav blev påkörd när jag var 16) Nancy och Sessan (systrar. Nancy älskade mig över allt annat men dog av någon sorts leukemi för 5-6 år sen, Sessan bor ännu hos mina föräldrar) och Findus (en vildkatt som min mamma tog sig an, han fick dock någon njursjukdom och fick avlivas)

 


2012-04-02
06:58:09

Hen kan du vara själv, gubbkärring!

Har inte följt med så noga i nyhetsflödet på sista tiden, jag har helt enkelt för mkt att göra i mitt egna liv, men har inte undgått något om att skolpersonal någonstans blev beordrade att kalla barnen Hen istället för han eller hon.

Detta kom troligen i kölvattnet på att tvångssteriliseringen av personer som ska genomgå könskorrigering äntligen slopades. Plötsligt ska lilla landet falukorv som tidigare inte brytt sig nämnvärt om transpersoner vara så politiskt korrekta vad gäller transfrågor så dom blir förstoppade på kuppen.

 

Jag har ett antal vänner och bekanta som är transsexuella, andra som redan genomgått operationen. Alltså vad som brukar kallas både pre-op och post-op. Och jag har talat med dom om hur det känns att gå runt med ett biologiskt kön som inte matchar vad dom känner att dom är. Något som ingen som inte är TS kan förstå till 100% så be mig inte förklara det.

 

Även om jag vet att mina vänner gärna sluppit bli kallad ”han” eller ”hon” som barn så tror jag inte att tvinga på alla barn att bli kallade hen är lösningen. Då pekar man på ett mer direkt och inte nödvändigtvis positivt vis ut dom barn som inte känner sig tillfreds med sina könsorgan. Lösningen är inte att inpränta i barnen ”lilla Lisa vill vara lilla Lars, så nu ska hon inte kallas hon längre, utan hen, och för att det inte ska bli orättvist måste alla kallas hen från och med nu!”

Förstår ni hur jag menar? Dom andra barnen börjar se lilla Lisa som Lisa och inget annat, hon ska inte komma och tro att hon är något, hon ska inte tro att hon kan bli något, framförallt inte att hon kan bli Lars!

Jag är helt för att få unga TS att känna sig tillfreds med tillvaron från en så ung ålder som möjligt, veta att dom kan med medicinsk hjälp förändra sin situation, men det måste göras med undervisning. Både av barnen och dom vuxna som har barn runt omkring sig.

Nu var jag här igen, skolans ansvar!

Att peka ut olikheter för barn och sedan låta saken bero är sällan den bästa lösningen.

 

Sen tycker jag att ordet Hen är ganska fult. Jag använder det bara ungefär som följer ”då får du gå till din piercare och be hen titta på det” När jag inte vet en persons kön är det lättare att dra till med ”Hen” istället för ”han eller hon”

Hin är ett finare ord med ungefär samma mjuka klang som Han och Hon, men tyvärr är det ju upptaget. Hun är väl det enda icke upptagna ordet som låter bra när det kommer ut, men det liknar (iaf på gotländska) Hon för mycket när man hör det.

 

Själv då? Hur är det med mitt biologiska kön och mitt känslomässiga? Det är lite både och eller varken eller. Jag känner mig varken 100% kvinnlig eller 100% manlig. Som barn hade jag en period då jag verkligen ville vara pojke och mådde väldigt dåligt för att jag inte var det. Men det växte jag ifrån ungefär samtidigt som min mamma gav upp helt i sina försök att klä mig som en liten docka. Ville hon fläta mitt hår så ville jag klippa av det, ville hon klä mig i känning med skinande vita strumpbyxor så hade jag inom en timme skrapat sönder strumpbyxornas knän så dom var fulla med jord och blod alternativt petat upp stora maskor.

När jag började närma mig puberteten blev jag en omisskännlig pojkflicka. Håret kunde eventuellt få vara långt, tills jag tröttnade på att ha det killande i nacken å kapade av det. Men jag använde inte kjol eller klänning en enda gång från att jag var runt 12 tills jag var 19. då började det gå upp för mig att jag kunde kanske vara lite feminin i alla fall, fast på mitt eget vis. Dock känner jag mig alltid naken när jag bär sådana plagg, så det blev mest byxor iaf. I skrivandets stund har jag en klänning och en kjol. Skulle aldrig gå utanför lägenheten med någon av dom på mig, men jag kan lufsa runt i dom hemma när det är olidligt hett på sommaren.

Min filosofi kring det hela att jag är en människa, som råkar ha en kvinnlig kropp men den betyder inget för mig. Vaknade jag i morgon och hade genom något magiskt under förvandlats till man skulle jag nog inte bry mig så mycket om det, när den första förvåningen lagt sig. Jag är den jag är, en människa med både manliga och kvinnliga egenskaper. Nä, skit i det där med manligt och kvinnligt, kalla det istället mänskligt!

 

Ni ska få en bildsvit med foton på mig från att jag var ca 5 år tills för något år sen. Vad ser ni på dessa bilder? En flickaktig flicka? En pojkflicka? En pojke?

Jag ser mig själv, en människa som vägrar vara bara ett könsorgan.

Så får ni möjlighet att beundra min tvivelaktiga skönhet med.

 


2012-03-28
17:28:21

Våldtagen? Skyll dig själv!

Fick en skrämmande länk skickad till mig från en av mina trognaste läsare. Länk till artikeln. Är ni för lata för att läsa så handlar det i korthet om en man som var anklagad för våldtäkt, men som fick gå fri för att kvinnan han våldtagit hade AS och hennes signaler var ”svåra att tyda”.

 

Hela historien är skrämmande, men tyvärr är jag föga förvånad. Är det såhär det ska bli, att vi som pga. vårat så kallade handikapp inte alltid har så lätt att förmedla våra känslor utåt nu ska bli nedtryckta rättsligt för den sakens skull? Jag tror att alla har hört den gamla vanliga visan om ”hon var klädd som en hora, hon bad om det”, ska nu den ersättas med ”jag förstod inte vad hon ville, så jag tog för mig”?

 

Att mannen i fråga inte ens erkände att han haft sex (rättelse; tvingat sig till sex) med henne förrän hans sperma hittades talar väl för sig själv i huruvida han kände sig skyldig i hela situationen?

Och sen så tror jag inte ett skit på att hennes signaler var så svåra för honom att tyda att han inte fattade att hon inte ville ha sex med honom. Nu var jag ju inte med när det hände, men man märker väl om någon man försöker ha sex med gör motstånd? Oavsett om personen säger nej och kämpar emot lite eller om personen slåss, bits och skriker så borde man ju fatta? Tom jag som har problem med att förstå andra människor skulle ju fatta att ett nej är ett nej.

 

Jag blir så arg på hela situationen så min hjärna nästan går i baklås när jag försöker få fram mina känslor. Detta är inte okej! Hur tänkte hovrätten, som först dömde honom men sen frigav honom för att kvinnan är lite lätt förvirrad och hennes vittnesmål förändrades?

Att bli våldtagen lär ju vara en väldigt upprivande sak att uppleva, troligen har hon hamnat i chock och därför inte kunnat minnas allt exakt som det hände på en gång. Tänk själva tillbaka till senaste gången ni var livrädda eller bara fick panik, minns ni allting som hände när ni var i greppet av den känslan? Jag tror inte det. Det är nog väldigt mänskligt, oavsett om man har AS eller inte. Och att dom anser att det inte är säkert att hon ”minns rätt”, vad ska det betyda? Detaljer som vilken färg mannen hade på strumporna ändrar väl inte det faktum att hon blivit våldtagen?

 

Nej, jag blir rosenrasande av att läsa om detta, kan inte få fram en mer djup analys om denna nyhet än så här, men jag vill skicka hovrätten till skamvrån och jag hoppas djupt och innerligt att detta fall inte kommer sluta såhär och att mannen kommer få sitt straff!

 

Avrundar med en gammal progg-låt som artikeln fick mig att tänka på. Meningen ”ett nej från en kvinna är aldrig riktigt nej, det vet ju varje karl och låter inte lura sig”. Det är sorgligt, men mycket har inte förändrats på den fronten under dom 40 år det gått sedan sången skrevs.

 

 


2012-03-17
21:51:39

Till föräldrar med "besvärliga barn"

Detta inlägg kommer rikta sig främst till föräldrar, men även syskon och andra släktingar som har mycket kontakt med barnet i fråga kan nog kanske ha nytta av det. Idén fick jag eftersom jag vet att det är många mammor som läser denna blogg, och har mailat mycket med en mamma vars son just nu genomgår en utredning.

 

Jag är ingen expert på barn, har inga egna, är yngst av syskonen i min familj och känner bara ett enda barn vars föräldrar jag umgås med i verkliga livet. Men i egenskap av Aspie som gjort sin läxa om AS så vet jag ju vissa saker man ska titta efter, samt att endel minns jag från min egen barndom.

 

Om bara en eller två punkter på denna lista stämmer så är det inte säkert att ditt barn har AS eller liknande, men om flera punkter stämmer kanske det kan vara värt att ta kontakt med BUP eller liknande. Ni behöver inte släpa dit barnet, utan bara ringa och fråga er för hur ni ska göra om ni misstänker att ert barn kan ha AS, ni kan ju även gå på biblioteket och låna böcker (dock råder jag er att ta allt ni läser på nätet med en nypa salt, för man behöver ingen psykologi-examen för att kunna lägga upp text på nätet).

Så säg att ni har ett barn som är mellan 5 och 12 år. Eller minns tillbaka på ert barn i den åldern.

 

  • Undviker ditt barn ögonkontakt?

  • Verkar ditt barn inte uppskatta kramar och/eller att sitta i knät?

  • Har ditt barn dålig motorik?

  • Tar ditt barn allt du säger väldigt bokstavligt?

  • Om ditt barn är en pojke, får han vredesutbrott eller blir frustrerat arg när saker inte fungerar som han vill?

  • Leker ditt barn inte låtsas-lekar i stil med ”indian och cowboy”?

  • Var ditt barns tal-utveckling sen eller hade/har ditt barn talsvårigheter som stammning?

  • Får ditt barn väldigt intensiva intressen, som stundtals verkar mer som besatthet än vanliga intressen?

  • Verkar ditt barn vara ovanligt intelligent för sin ålder?

  • Lärde sig ditt barn att läsa innan skolan, utan någon hemundervisning?

  • Kan ditt barn ”hålla föredrag” om något han/hon är intresserad av direkt ur minnet eller citera en favoritfilm eller liknande ordagrant?

  • Har ditt barn problem med att relatera till sina jämnåriga?

  • Har ditt barn ett väldigt monotont tal eller ett underligt sätt att röra sig på?

  • Om ditt barn ska lösa ett problem i sin vardag, tenderar han/hon då att göra det snarare med logiskt tänkande än på ett känslomässigt plan?

 

Om ni redan är förbi detta stadium och redan är med ditt barn hos en psykolog ska ni komma ihåg några saker.

 

Bara för att en person har en vit rock betyder det inte att den personen har rätt i alla lägen. När jag själv gick och bad att få en utredning sade systern jag hade det första mötet med att jag inte kunde ha AS, för det kunde hon se.

 

Ibland (allt för ofta) måste man kämpa för sina rättigheter, ditt barn har rättigheter och är barnet omyndigt blir det du som får kämpa. Det tar på krafterna och vissa dagar känns det som man bara kämpar och kämpar men ingenting händer. Men ge inte upp! Ditt barn kommer tacka dig, för med en diagnos blir livet lättare för ditt barn.

 

Om ditt barn har AS, Autism eller något liknande betyder det inte att ditt barn har en sjukdom. Gå tillbaka till den 7e mars, då skrev jag ett helt inlägg om detta.

 

Kräv kunskap bland lärarna på ditt barns skola. Skolorna kan ha blivit bättre sen jag var liten, men lärarna jag hade fattade ingenting. Jag kände mig nästan mobbad av min mellanstadielärare.

 

Tolerera inte mobbing i någon form. Om ditt barn kommer hem och är ledsen så försök få honom/henne att berätta vad det är. Om det visar sig att dom andra barnen retas, ta genast kontakt med rektorn och skolkuratorn och förklara läget och ge dig inte förrän dom agerar. Om dom inte agerar, anmäl dom! Mobbing är något som många med AS råkar ut för under skoltiden, och i mitt fall var det så illa att jag ville ta livet av mig under vissa perioder.

 

Bara för att ditt barn undviker ögonkontakt innebär det inte att han/hon ljuger. Ögonkontakt är svårt för många av oss. Och personligen är jag sån att om jag får en jobbig fråga ser jag bort, men svarar ärligt. Det känns som jag måste titta bort för att kunna svara ärligt!

 

Uppmuntra ditt barn att syssla med sådant han/hon är bra på och intresserad av och försök att inte vara förebrående om han/hon får dåliga betyg i något. Då stärker du ditt barns självförtroende, och för att vara ärlig, utöver lite enkel huvudräkning tex i affären, är inte matte för att ta ett exempel något man måste kunna för att överleva vuxenlivet. Bara för att ditt barn är intelligent så innebär inte det nödvändigtvis toppbetyg i alla ämnen.

 

Tillåt ditt barn att lösa problem på sitt eget vis, även om metoden han/hon använder kanske känns främmande för dig. Jag löste sällan uppgifter i skolan tex exakt så som läraren beskrev att vi skulle göra. Eftersom min hjärna fungerar lite annorlunda så är även mitt sätt att lösa problem lite annorlunda, men så länge man får fram rätt resultat är ju inget av tillvägagångssätten fel.

 

När du är frustrerad och arg på tex myndigheter och det är relaterat till ditt barns diagnos, se då till att ditt barn förstår att du inte är irriterad på honom/henne eller diagnosen, utan just krånglande myndigheter. Om du är irriterad på ditt barn, förklara då lugnt och sansat varför, skrik inte. Ibland blir det för mycket, och då kan tålamodet brista även för den mest kärleksfulla förälder, men vi är många med AS som blir paralyserade och rädda när folk i omgivningen är arga.

 

När ni har en färdig diagnos, ta då genast kontakt med Habiliteringen och LSS. Dom är ett mycket gott stöd och har hjälpt mig att i ljuset av min diagnos lära känna mig själv på ett nytt sätt och utvecklas som människa, även om det gått mindre än ett år sedan jag fick min diagnos.

 

Det är mycket att tänka på, och inte alltid så lätt, framförallt inte om du är ensamstående eller frånskild med ensam vårdnad av ditt barn. Men det finns stöd och hjälp att få, även om det kan vara motigt i början att faktiskt få den. Men ge inte upp, kämpa med näbbar och klor, och är dom riktigt dryga så var dryg tillbaka utan att skämmas. Vet inte hur många gånger min egen mamma har skrikit och gråtit i telefonen för att dom (myndighetspersonerna) skulle fatta att det är på riktigt, att det var på allvar och att jag behövde hjälp. Men när jag växte upp fanns inte mycket hjälp att få, så på så vis har ni som har små barn/tonåringar nu det lättare än min mamma hade det för 20 år sen.

 

Och framförallt, kom ihåg att ni är inte ensamma!

Om ni känner att ni vill prata med någon som inte är en myndighetsperson så är ni varmt välkomna att skriva till mig. Jag tror jag ska skaffa en ny mail-adress ägnad bara åt att ta emot era mail, men det får bli ett senare projekt, fram tills dess får ni nöja er med att skriva kommentarer på bloggen, ni kan vara anonyma och vill ni inte att någon mer än jag ska läsa den så skriv det, alla kommentarer granskas av mig innan dom publiceras och är era för privata så publicerar jag dom inte utan skickar ett mail.

 

Ni är fantastiska, era barn kan skatta sig lyckliga att ha såna engagerade föräldrar som er!


Avrundar inlägget idag med en till sång av Stefan Sundström, som inte har med AS att göra (även om Nancy Spungen som han sjunger om i boken som han också sjunger om uppvisar vissa tecken på AS) men som jag ändå personligen känt att jag kan relatera till. Plus att den är jävligt bra!



2012-03-17
05:33:43

"Nya" bloggen, tyck till!

Nu när bloggen genomgår lite förändringar, tex har jag fått min banner på plats som ni kanske ser, tänkte jag fråga er vad ni tycker om bloggen som den är nu?

Känns det okej att inte alla inlägg kommer vara så grav-allvarliga och handla om funktionsnedsättningar? Vill ni att jag ska börja lägga in foton ibland etc?

Nu får ni välja! Åsikter kan ni lämna som kommentarer.


2012-03-16
00:55:47

Akt tre: hår under armarna och en karta över Tasmanien!
Detta kommer bli ett kort inlägg. Nu är vi nämligen inne i akt tre. Akt ett handlade om mig, vem jag var, hur jag växte upp osv. Akt två handlade om att förklara saker om och kringa Aspergers Syndrom.
Det tycker jag mig vara klar med nu.
Så nu går ridån upp för Akt tre. Den kommer handla om mycket som redan var med i Akt ett och två, men utöver det lite mer personliga inlägg. Tankar, åsikter, musik och sådant. Kanske inte är Aspie-relaterat mer än att ni får betrakta det genom mina gröna Aspie-ögon.

Här kommer det första Akt tre-inlägget, ett tankeinlägg. Men jag lovar att Akt tre är bättre än Fas tre...

Den senaste veckan har det pratats mycket om hår. Närmare bestämt kvinnor med håriga armhålor. Det börjar med en kvinna som visade upp sina ludna armhålor under melodifestivalen, den bilden spreds, folk hånade henne, en grupp startades på Facebook där kvinnor visade sina orakade armhålor och några av dessa kvinnor blev mordhotade.


Att man har en helt normal kropp är tydligen nog för att man ska få sig ett mordhot nu för tiden. Det är tragikomiskt att människor (och det rör sig främst om män mellan 20 och 30 påstår aftonbladet) kan bli så otroligt provocerade av något som är helt naturligt. Och jag då? Nej, jag rakar mig inte jag heller.


Hela debatten fick mig att tänka på Amanda Palmer. En artist som allt för få svenskar känner till men som är en sån där konstig flicka som syns, hörs och skiter fullständigt i vad omvärlden tycker om henne och hennes håriga armhålor.

Hon borde få mer plats i media, hon skulle vara en betydligt mer hälsosam förebild för unga kvinnor än tex Paris Hilton, kvinnor som poserar som musiker (fast inte skriver dom låtar dom sjunger) och diverse anorektiska fotomodeller. Men vi som var unga kvinnor runt 2000 hade ju Peaches, tack och lov.


Jag uppmanar er alla att kolla upp henne, men bjuder på två videos på en gång. Den första handlar om just kroppsbehåring, fast om könshår. Enjoy!






Vänta tills hon börjar prata i denna, då kommer ni förstå vad hon menar. Underbar kvinna!

2012-03-01
12:52:23

Im not dead yet!
Eftersom folk har börjat fråga så tänkte jag bara slänga iväg en lägesrapport.
Just nu har jag fullt upp, möten nästan dagligen, pressen att vänta på beslut från FK gav mig ett mindre nervöst sammanbrott i helgen och min kropp vill ta igen all energi min uppstressade hjärna slösar bort genom att pumpa mig full med Adrenalin.

Jag har ett halvskrivet inlägg, men är för slutkörd psykiskt varje kväll för att orka avsluta det.
Men jag tänker ta mig i kragen och försöka skriva klart och posta det iaf innan denna vecka är slut.
Så oroa er inte, jag kommer fortsätta skriva!

Om några timmar ska jag iväg och träffa hon som, om vi funkar ihop, kommer bli min kontaktperson inom LSS.
Och igår fick jag ett brev med ett kort som gör att ett tandläkarbesök aldrig kommer kosta mer än 300 kr för mig. Vi inom Autism-spekrat har nämligen ofta dåliga tänder. Minns inte exakt vad det berodde på, men dom pratade om det på Hab.

Men iaf, ett ordentligt inlägg kommer att dyka upp inom veckan, dont you worry.

2012-02-17
18:31:57

Svar på era frågor!

Här kommer inlägget med svar på era frågor. Det blev ganska långt, men ni kan ju hoppa över frågor som kanske inte intresserar er.

Dom är skrivna i den ordning jag fick dom. Kommer troligen göra om detta längre fram, så om ni känner ni har följdfrågor behöver ni inte oroa er, ni kommer få svar på dom med.

Dembo frågade: Hur är AS det är inte som i filmen i rymden finns inga känslor eller?

Svar: Både ja och nej. Att Simon i den filmen har AS råder det ju inga som helst tvivel om, men då det ju är en komedi så är allting lite överdrivet. Han har alla svårigheter en person med AS kan ha, samtidigt. Jag känner ingen med AS som har alla symptom. Men som flesta med AS kan nog ändå känna igen sig i alla fall delvis. Som det här att han slår till folk som rör vid honom, det känner jag igen. Jag slår inte folk, men hade jag bara handlat helt på impuls utan att tänka skulle jag nog göra det. Däremot är det en sak som är väldigt tvärt emot hur AS är, nämligen det här när han sitter i tunnan och låtsas vara ute i omloppsbana runt jorden. Barn med AS leker så gott som aldrig låtsas-lekar.

Koibito85 frågade: Sen undrar jag lite om det här med sjuk/aktivitetsersättning. Jag har själv jobbat i ett år (med lönebidrag) och varit arbetslös i sammanlagt 2,5 år och det känns som att jag aldrig kommer att få ett jobb, vilket känns läskigt. Har det varit liknande för dig, och isf hur känns det?

Svar: Ja, jag är väl i en någorlunda liknande situation, men jag har varit arbetslös längre. Just nu går jag i väntans tider när Försäkringskassan ska fatta beslut om mig. Men pga att jag även har väldigt stark Social fobi så är det omvänt för mig, jag är inte rädd att aldrig få jobb, jag är livrädd för att tvingas ta jobb och kastas in i en situation med främlingar som jag inte har någon kontroll över. Mina sömnstörningar gör ju inte det hela lättare heller. Vet jag att jag måste upp och passa en tid följande dag så har jag först svårt att somna, och är det mindre än 4 timmar kvar tills jag ska upp så vågar jag inte somna alls och detta har i sin tur lett till att när jag gick i skolan, eller ännu värre hade ett jobb och skulle få löneavdrag om jag uteblev så kunde jag gå helt sömnlös i 4-5 dygn och vara jätte-stressad hela tiden, tills jag mer eller mindre rasade ihop och när jag väl gjorde det sov jag ofta upp till ett helt dygn. Det är inte lätt att vara arbetslös i Sverige idag, och jag vill inte behöva leva som jag lever, att behöva vända på varje krona hela tiden. Men som läget är nu finns det inga alternativ för mig.

Alexander frågade: En intressant sak, kan ju vara hur olika människor skiljer sig ifråga om vilka uttryck som Aspergers Syndrom tar sig. Som du redan har nämnt, stämmer ju inte alla "symptom" in på alla som diagnostiseras. Om du känner andra personer som har diagnosen osv. kanske det vore intressant att utveckla lite om vad som skiljer och vad som förenar olika personer med Asperger. Hur få av diagnoskriterierna måste vara uppfyllda för att diagnosen ens ska kunna ställas?
Och exakt hur skiljer sig Asperger från andra former av högpresterande Autism?
Lite fallexempel kan vara intressant; liksom om du känner till personer med multidiagnos som inkluderar Asperger. Hur påverkar det?

Svar: Det finns vissa kriterier som måste uppfyllas. På Wikipedia kan man läsa följande:

Aspergers syndrom definieras i avsnitt 299.80 av Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders (DSM-IV) med sex huvudsakliga kriterier:

  1. Kvalitativt nedsatt förmåga till social interaktion,

  2. Begränsade, repetitiva och stereotypa mönster i beteende, intressen och aktiviteter,

  3. Betydande nedsättning av funktionsförmåga i viktiga avseenden,

  4. Ingen betydande försening av den allmänna språkutvecklingen,

  5. Ingen betydande försening av den kognitiva utvecklingen såsom nyfikenhet på omgivningen, eller i utvecklingen av för åldern adekvata vardagliga färdigheter eller adaptivt beteende (utöver social interaktion) under de tre första levnadsåren.

  6. Symptomen kan inte bättre förklaras av en annan specifik genomgripande störning i utvecklingen, eller av schizofreni.

Sedan finns det olika listor uppdelade i flera underkategorier där varje kategori har låt oss säga tio punkter där minst 3 måste uppfyllas. Men vilka 3 av dessa man uppfyller är ju olika från person till person. Som jag förstått ligger den största skillnaden mellan könen, speciellt under barndom och tonårstid. Pojkar med AS får oftare vredesutbrott när saker och ting inte går som dom vill medans flickor tenderar att vara mer inåtvända. Sen kan man ju diskutera om det har med själva diagnosen att göra eller bara handlar om vanliga könsroller, men jag tror ändå inte könsrollerna är hela förklaringen. Visst har flickor lärt sig att inte ta plats, men jag tror AS-flickor tar ännu mindre plats än flickor utan AS om du förstår.
Vad gäller högfungerande Autism så säger vissa att det bara är ett annat ord för AS, medan vissa hävdar att diagnosen är mer Autistisk, vilket ju vore ganska självklart. Men det beror nog väldigt mycket på vilken psykolog som ställer diagnosen med tror jag. Min bästa vän har ju som jag redan nämnt diagnosen Atypisk Autism, som väl är ungefär samma sak som högfungerande Autism, men i ärlighetens namn tycker jag inte hon är ”värre” än vad jag är. Så min personliga teori är helt enkelt att högfungerande Autism är samma sak som AS, mer eller mindre. Det talas ju även om att diagnosen AS kommer försvinna och slås samman med diagnosen Autism, som kommer delas upp i olika grader beroende på hur pass funktionshindrad personen i fråga är av sitt Autistiska tillstånd.
Och vad gäller multidiagnoser så finns det ganska många som har både AS och ADHD. Skillnaden mellan mig och dom som jag känner som har båda diagnoserna är nog att dom är lite mer Maniska. Lite svårt att förklara, men jag är mer en sån som studerar, analyserar och gärna läser på och sen funderar lite till innan jag ger mig in i något som är nytt för mig. Dom personer jag känner med AS och ADHD är mer rastlösa. Dom går igenom hela den inledande processen som jag gör med, men får sedan väldigt brått att kasta sig in i det nya, medan jag skyndar långsamt.

 

Saga frågade: Hur ser dina tankar ut? Alltså, mina tankar är i bilder, ibland är de med typ textsubbar och ibland med speakerröst, men alltid bilder. Det är tydligen rätt ovanligt. Hur fungerar det när du tänker?

Svar: En intressant fråga. För mig är det nämligen lite både och. Men oftast tänker jag nog i ord. Det är mest när jag dagdrömmer eller minns saker som hänt mig som det blir i bilder, när jag bara tänker rent allmänt är det för det mesta i ord, någon gång ibland i både ord och bilder. Tex om jag måste köpa toapapper (jag har väldigt lätt att glömma vad jag ska ha när jag väl kommit fram till affären, speciellt när det är saker man använder dagligen) så hjälper det om jag har en inre bild av toapapper i ”bakgrunden” av alla tankar i ord. Men av någon för mig okänd anledning tänker jag väldigt ofta på engelska. Då blir det ibland lite fel när jag ska prata, det kommer ut svengelska ord som jag uppfinner medan jag säger dom. Det beror nog på att jag alltid varit fascinerad av språk, ordspråk och deras uppkomst, och det engelska språket är helt enkelt underbart enligt mig. Speciellt svordomar på engelska. ”Bloody hell” är min favorit, för det låter så fantastiskt. Men nu gled jag iväg lite från ämnet här, så nu slutar jag.


Emma frågade: Jag har en liten fråga jag också. Vet du varför du har Asperger? Är det nåt som du alltid har haft? Eller man utvecklar det under barndomen? Ärftlighet? Vad beror det på helt enkelt?

Svar: Du har slarvat lite med att läsa märker jag, haha! Som jag har förstått det hela så är det ingen som riktigt vet vad det beror på. Om man har haft det sedan man föddes eller utvecklar det under barndomen är lite olika om jag fattat det hela rätt. Ärftlighet kan spela in, men det är långt ifrån alla med AS/Autism som har det i blodet så att säga. Det har helt enkelt inte forskats tillräckligt mycket ännu, och diagnosen är ännu ganska ny, det börjades inte talas om AS på allvar förrän i mitten på 80-talet ungefär, i Sverige var det nog ingen utanför psykiatrin som riktigt visste vad det var förrän på 90-talet.

Sanna frågade: Lite mer specifik fråga.. Vår son ska börja skolan (förskoleklassen) i höst. Han har diagnosen Asperger. Om du utgår från dej själv, vad skulle du tycka är viktigast att förmedla till lärare och rektor (förutom hur han är som person) inför skolstarten?

Svar: Alla Aspies är ju inte lika, då jag inte känner din son så är det lite svårt att svara på. Men vad jag själv skulle haft nytta av att lärarna visste innan jag började skolan är att bara för att jag inte tyckte om att se dom i ögonen betydde inte det att jag ljög om något eller hade något att dölja. Att jag känner mig obehaglig till mods när någon rör vid mig, även om det av dom bara ses som en vänlig gest. Att mina annorlunda, något svala reaktioner på saker och ting om man jämför med dom andra barnen inte betyder att jag inte är intresserad eller är uppmärksam om vad som händer på lektionerna. Minns på högstadiet då vi hade Kemi tex och läraren sa något om att jag inte tyckte det var lika kul när det smäller som övriga klassen tyckte, men att det helt enkelt kunde tyda på mognad. Men du känner ju antagligen din son bäst, så utgå ifrån saker som du lagt märke till hos honom. Och som jag tidigare sa till Alexander så har Aspie-pojkar större benägenhet att få raseriutbrott när dom blir frustrerade än vad Aspie-flickor har. Är detta något du känner igen hos din son bör du nog absolut ta upp det. Önskar din son lycka till i skolan, förhoppningsvis får han det lättare än jag fick. Om problem ändå skulle uppstå, om han blir retad tex så tycker jag du ska gå direkt till rektorn och kräva att någon skolsyster/kurator tar ett snack med föräldrarna och ett med dom inblandade barnen och förklarar vad AS innebär. Tolerera inte mobbing!




2012-02-11
13:51:23

Empati och Aspergers Syndrom vs fakta
Detta blogginlägg är i stora delar samma sak som jag skrev på QX precis innan jag beslutade att starta denna blogg, som ni ju kunde läsa om i förrförra inlägget.

Det finns en myt som säger att vi med Aspegers Syndrom/Autismspektrastörning inte har
förmåga att känna empati och att vi är allmänt känslokalla. Även på Internetsidor som
ger läsaren intryck av att vara seriösa kan man läsa detta.
Det är något som både dom på Hab och LSS ser rött när man säger, det är nämligen inte
alls sant!
När jag gjorde min utredning var ett deltest att jag fick sätta in olika påståenden i en
skala på hur väl dom passar mina åsikter, tankar och känslor inför andra personer.
Detta test visade att jag inte bara känner väldigt stark empati inför både utsatta
människor (såsom alkoholister, uteliggare mm), personer jag genuint bryr mig om, dvs
mina vänner och även för djur, utan att jag även är öppen för andra tankesätt än mitt
eget. Att jag inte går runt och tänker "detta anser jag, anser du något annat har du
FEL!"
utan att jag istället kan tänka mig att omvärdera bla politiska frågor. Alltså
inte vaneröstar på ett parti livet ut, utan om det kommer ett annat parti som stämmer
bättre överens med hur jag vill att Sverige ska se ut, kan tänka mig att rösta på dom.
Dvs inte Sosse livet ut no matter what som min mamma. Inte för att jag någonsin varit
Sosse, men ni förstår vad jag menar.
Det visade även på att jag skulle kunna omvärdera religion. Men jag är ju inte nämnvärt
religös heller.

Men det jag tror händer, och som jag tror har gett denna myt någon sorts grund, är helt
enkelt att vi Aspies/Autister inte är lika bra på att läsa av och skicka ut små subtila
signaler ("jag mår dåligt"/"jag tycker synd om dig") så om en människa inte säger rakt
ut att denne mår dåligt kan vi helt enkelt missa att dom gör det, och därför bete oss som
om vi inte bryr oss, även om vi hade gjort det om vederbörande sagt hur det var istället för
att bara gå runt och se deppig ut och tro att alla förstår varför.

Jag själv har stora problem med just ledsna uttryck och misstar dom ofta för ilska/irritation.
Och eftersom arga människor skrämmer mig så undviker jag människor när jag tror dom är
arga eller lätt kan bli det. Och eftersom vi även inte vet riktigt hur vi ska bete oss för att
"normala" ska förstå oss alla gånger kanske vi verkar som om vi inte bryr oss när någon säger
att dom faktiskt mår dåligt, även om vi i våra hjärnor bearbetar vad vi kan tänkas göra/säga
för att denna person ska må bättre.
Så vet jag med mig att jag själv gör. Eftersom jag har problem med fysisk kontakt, det är
bara min familj och några få nära vänner (och flick/pojkvänner när jag haft sådana) som kan
krama mig utan att jag får panik och vill försvara min personliga sfär så är jag inte heller
typen som automatiskt börjar krama, stryka hår osv när någon är ledsen, för jag skulle se
det som ett övertramp och nästan känna mig våldtagen om "fel" människa gjorde så med mig.

Jag är istället typen som låter folk få ur sig allting. Jag lyssnar noga, tänker igenom det, om
jag ser någon lösning på ett problem talar jag om det, men det är ju inte alltid lösningar finns
så då lyssnar jag bara. För det är just så jag funkar. "Nu är hon ledsen, då ska jag lyssna på
vad som är problemet, sen kan jag tänka ut hur hon ska lösa det"
. Jag är i grunden en logiskt
tänkande människa som söker problem och försöker lösa dem.
Sen har jag blivit påtvingad något som inte alls kommer lika naturligt för mig, att jag förväntas
kunna se på andra personer hur dom mår. Ni kan lika gärna försöka tvinga mig att läsa tankar,
det är en förmåga jag helt enkelt inte besitter. Visst, träning ger färdighet, och jag har kunnat
lära mig att tyda ansiktsuttryck och kroppsspråk tillsammans med andra faktorer så pass väl
att jag oftast hamnar i rätt grannskap, men inte nödvändigtvis vid rätt hus. Och om jag ska
kunna göra det krävs mycket koncentration. Om du är ledsen kan jag, om jag studerar dig
noga, se att något inte är som det ska, men exakt vad det är kan jag inte vara säker på
om du inte gråter. Och är jag inte fokuserad är det högst troligt att jag missar det helt.

Så har ni en Aspie/Autist i er närhet kan ni ju tänka på detta innan ni tror att dom är
känslokalla.
En inblick i tankarna hos en diagnostiserad Aspie. Hoppas det var till någon hjälp för någon.

En sång jag tycker passar in ganska bra på dagens inlägg, den har ett långt intro, kommer
igång på riktigt vid 01:45




Så måste jag innan jag slutar skriva säga att jag är lite besviken på er.
Förra inlägget hade 70 sidvisningar och 32 unika besökare, men jag har
inte fått en enda fråga!
Så kom igen nu, ställ era frågor, hur korkade ni än tror att dom är.
Jag säger som dom sa i Hjärnkontoret:
"Frågar man inget får man inget veta!"

2012-02-08
15:09:50

Ställ frågor!
Tänkte ha en liten Q&A som jag kan påbörja redan nu.
Så jag ber er nu att ställa frågor till mig. Om vad ni vill. AS-relaterat eller ej.
När jag fått tillräckligt med frågor kommer jag ägna ett inlägg till att besvara dom.
Smidigast för mig är om ni ställer era frågor som kommentarer på detta inlägg. Ni kan vara anonyma om ni vill.
Sätt fart nu!

2012-02-08
13:03:10

Därför startade jag denna blogg!
Nu när jag tagit er igenom mitt livs historia, i alla fall utvalda delar, så tänkte jag klargöra varför jag startade denna blogg.

Jag fick idén när jag på QX skrev om en välspridd myt som handlar om känslolivet hos personer med AS. Jag kände hur mitt engagemang i frågan gick betydligt djupare än det vanliga tramset "det här har jag gjort idag" som majoriteten av bloggar brukar innehålla, sådant som i ärlighetens namn bara är intressant att läsa om man känner personen i fråga. Jag kände att det här är något som jag faktiskt vet en hel del om, och vore det inte fantastiskt ifall det jag har att säga kunde nå en bredare publik, inne på QX finns nämligen ca 80% sexraggare, 15% troll och 5% hyggligt folk.

Så jag grunnade på det ett tag innan jag postade lite diskussions-trådar på flera olika forum och frågade om det fanns något intresse för en aspie-blogg. Reaktionen lät inte vänta på sig. Många tyckte det var en bra idé, men så fanns det några som verkade väldigt provocerade inte bara av det faktum att jag fanns och dessutom inte hade vett nog att skämmas för det faktum att jag har Aspergers Syndrom, utan att jag dessutom tänkte sprida mina tankar via en blogg. Det lät på dessa personer som att det är ett stort brott mot mänskligheten, att om jag startade denna blogg skulle jag vara hemskare än Hitler.
En person sa (och nu citerar jag ordagrant) "nej! Personer med funktionshinder tar redan för stor plats!"
Det kan ha varit ett skämt som gick mig förbi, men tyvärr tror jag inte det. Jag frågade om han på allvar tyckte att vi inte ska höras eller synas och helst inte finnas heller. Då svarade han kort och gott ja.

Det där med att provocera för provokationens skull har jag måhända växt ifrån, men jag måste erkänna att efter det meningsutbytet så fick jag ganska bråttom att starta denna blogg. För jag råkar nämligen trivas ganska bra med att leva i en demokrati, där man är fri att säga och tycka vad man vill. Även om jag ogillar dom som för tillfället har makten i Sverige, men det är en annan sak. Sen har jag ett flertal gånger stött på personer på internetforum (på något vis betvivlar jag att dom skulle våga säga detta till någon dom står ansikte mot ansikte med) som använder ordet "Autistisk" som en sorts skällsord. Precis som ungarna när jag gick i skolan använde "CP" och "mongo" som förolämpningar, och många, både barn och vuxna, använder orden "bög" och "hora" som skällsord.
Choose your battles säger dom. Jag skulle lika gärna kunna blogga om hur det är att inte vara heterosexuell, om att vara vegetarian, eller kanske om att vara vänster. Men jag valde AS.

Jag vet att detta är en väldigt självutlämnande blogg, ett av målen jag satte upp redan från början var att vara brutalt ärlig i alla situationer. Men då jag är en skrivande människa känner jag att jag hade skrivit om detta i alla fall, då kan jag lika gärna göra det offentligt, om det kan hjälpa någon.

För mitt grundläggande mål med denna blogg är just det, att hjälpa andra! Både personer som själva misstänker att dom har AS, föräldrar till barn med AS, pojk/flickvänner och personer som av en eller annan orsak bara är nyfikna på det hela.
Samt att öka förståelse. Att en diagnos inte är något att skämmas för, att den faktiskt kan hjälpa personen som fått den att utvecklas som människa. Och att den inte behöver innebära svaghet, tvärt om kan innebära styrka.
Och inte minst, att vi med diagnos inte är så väldigt olika alla andra, även om det kanske kan verka så vid första anblicken. Att vi, precis som alla andra, har tankar, känslor och drömmar. Den enda olikheten är hur vi förmedlar detta utåt.

Nu när jag som sagt har gett er hela min bakgrund fram till idag kommer bloggen nog ändra karaktär något, men jag kommer fortsätta skriva, för jag har mer att säga.

Nästa inlägg kommer nog, bland annat, beröra den myten som jag skrev om på QX, den som fick idén till att skriva här att växa fram.
Välkomna tillbaka då.

2012-02-06
23:40:48

Efter diagnos
Får be om ursäkt att jag inte skrivit på ett tag, men blev dålig igen. Och eftersom jag har märkt att under helgerna sjunker läsarantalet från ca 30 till ca 5 personer så tänkte jag att jag kunde ta ledigt över helgen.

Ok, senast jag skrev så skrev jag om när jag fick diagnosen.
Nu ska jag skriva om allt som kom efter. Inte allting jag kommer skriva om, som tex God man är något som är tillägnat bara oss med diagnos, men jag tar upp det ändå.

Habiliteringen var min första annhalt efter att jag fått min diagnos. Där fick jag gå på en kurs som hette "Diagnos - och sen då?" där vi helt enkelt var ett gäng med Högfungerande Autism och AS som fick gå på "lektioner" och lära känna våra diagnoser. Även där fick jag många aha-upplevelser. Tex varför jag får ont i huvudet av vissa sorters ljus, varför jag får panik av vissa ljud (som sirener), varför jag har svårt att koncentrera mig på vad folk säger om det är många störande syn- och hörselintryck runt omkring. Min hjärna kan helt enkelt inte sortera bort dessa som "oviktiga" och det medför i sin tur att jag spenderar all min energi mycket snabbare än en genomsnittlig person utan AS eller liknande.
Även det här med att jag får spel om jag bär något plagg som på något vis är obekvämt. Att jag klippte bort alla tvättlappar på alla mina kläder när jag var liten och på så vis drev min mamma till vansinne fick en förklaring tex.
Och att jag känner starkt obehag om jag äter något som har "fel" konsistens. Min bror försökte en gång få mig att äta kokosolja (inte att förväxlas med kokosfett) för att det var bra och nyttigt. Jag tog en tesked och fick kväljningar innan jag med tårar i ögonen lyckades svälja det. Sen blandade han det direkt i min mat istället. Jag tycker om smaken av kokos, men det kändes som att stoppa in en tesked rent margarin i munnen och jag mådde illa en bra stund efter det, tror inte jag hämtat mig ännu, för känner mig smått illamående nu när jag skriver om det.
Samt det här med att jag ogillar förändringar och om mina rutiner bryts blir jag helt förvirrad, jag tror jag sa någon gång under utredningen att livet skulle vara så mycket lättare om jag hade ett schema på livet att gå efter.
Jag har ännu ganska regelbunden kontakt med två som jobbar på Hab, mest för att det känns skönt att ha nån att vända sig till som verkligen fattar det här med AS.


Försäkringskassan
blev nästa stopp. I och med min diagnos var jag nu berättigad att söka Aktivitetsersättning, och på så vis förhoppningsvis få bättre ekonomi. Vilket både jag och läkarna tyckte var en bra idé, eftersom jag ju pga sömnstörningar och social fobi som kan utlösa panikångest i stressade situationer knappast är redo för ett arbete. Kom ihåg att jag var 29 här. När man fyller 30 slutar Aktivitetsersättning gälla, då får det bli Sjukersättning.
Jag trodde ju i min enfald att om jag fick beviljat innan jag fyllde 30 skulle det automatiskt övergå till sjukersättning, Men nej då! Tre dagar innan jag fyllde 30 gick det igenom, men då skulle jag göra en ny ansökan och skicka in. Med ny handläggare, ny väntetid och ny oro. Det beslutet skulle vara färdigt nu i slutet på Februari, så håll tummarna för mig!

God man
blev jag sedan tilldelad. Eftersom jag haft stora problem med min ekonomi och dragit på mig småskulder som sen växt när jag inte kunnat betala dom. Och där högg jag verkligen i sten. Jag var ytterst tveksam till det hela, jag är ju inte obekant med Millenium-böckerna. Även om jag inte trodde han skulle våldta mig så var jag ändå inte så pigg på upplägget. Men tänkte ge det en chans, det kunde ju inte bli värre. Trodde jag då...
Vi hade stämt möte på Soc. Där skrev jag på lite papper och han sa att han skulle ringa mig när det gick igenom.
Månaderna gick och ingen ringde. Sen helt utan förvarning fick jag ett brev från Skatteverket om adressändring. Så jag ringde dom och hörde vad det var frågan om. Då förklarade dom att nu kommer all min post till min God man. Det hade jag inte hört ett ljud om! Vi sa ju tom. på mötet att jag alltid betalat mina räkningar i tid, helt själv och det ville jag fortsätta med, varför skulle då han få all min post? Och varför har han inte sagt ett ljud om det, eller att det gått igenom att han ska va min Gode man?
Så skickade sms till honom, ett sätt han försäkrat skulle räcka om jag behövde prata med honom. Det tog ungefär 7 timmar, sen ringde han upp. Jag sa att jag vill fortsätta betala mina räkningar själv, att jag inte förstår varför han ska ha min post då. Då blev han sur och sa "men då behöver du inte min hjälp då, om du kan betala räkningarna själv" jag sa att det är inte det som är problemet utan att få pengarna att räcka månaden ut. Att han har hand om pengarna och ger mig lite i sänder kan jag gå med på, men min post vill jag ha HIT.
Sen skulle vi ha ett gemensamt möte som han inte kom på. Jag kände mer och mer att jag inte kunde lita på honom. Så var det hur han behandlade mig när man väl fått honom på tråden. Han var nervärderande, som om det faktum att jag har AS gör mig dum i huvudet. Och han hade alltid så bråttom att lägga på så han la ofta på innan jag hann framföra allt jag hade att säga. Jag sa upp honom, men han ändrade inte eftersändningen. Dessutom så fick jag räkningar för sent för att hinna betala dom. Novembers hyresavi har jag ännu inte fått!
Så visade det sig att han bor granne med mina föräldrars kompisar, som meddelat att han bryter sin tystnadsplikt och går och skvallrar om dom han är God man för.
Men tack och lov har jag kämparglöd när jag vet att jag blir felaktigt behandlad. Som när jag fick sparken från ett sommarjobb för att jag hade lunginflammation. Då stod jag också på mig och hävdade min rätt. Det är väldigt sällan jag blir förbannad, men när jag blir det så kan jag stå på mig!


LSS eller Lagen om Stöd och Service för vissa funktionshindrade
är dom jag har haft allra minst kontakt med, faktiskt bara varit på ett möte där. Men som det ser ut nu ska jag få en kontaktperson där, som det står i deras brochyr "målet kan vara att bryta isolering" och isolering är något jag är bra på om man säger så...
Ni kan läsa mer om LSS här: http://www.socialstyrelsen.se/regelverk/lagarochforordningar/lagenomstodochservicetillvissa

Så det är här jag står nu. Mycket på gång, det känns nästan som jag har ett fulltidsjobb fast jag är arbetslös.
Men nu har jag alltså kommit fram till idag.
Så vad nästa inlägg kommer handla om blir en överraskning!

2012-02-06
22:43:18

Nu är jag på gång!
Nytt inlägg är under konstruktion, men innan jag är klar med det måste jag säga att jag är väldigt glad för lite gratis-reklam ingen mindre än Stefan Sundström gav mig efter att jag haft en av hans låtar i ett inlägg!

Stefan Sundtrsöm gör reklam för min blogg!



Hoppas några av er som hittade hit via honom kommer fortsätta läsa!

2012-02-01
18:18:51

Stora händelser, neuropsykiatrisk utredning och färdig diagnos
Nu kommer vi till det roliga kapitlet, där allt faller på plats.

Men det roliga kapitlet måste inledas med en dramatisk händelse som skulle kunna förändrat mitt liv för alltid.
Det var i slutet på November 2010. Jag bodde i en gäststuga på mina föräldrars tomt, om några dagar skulle jag flytta in i min nya lägenhet i Visby. Jag hade efter ihärdigt tjat fått remiss för att inleda en Neuropsykiatrisk utredning.

Då kom ett telefonsamtal från Norge. Min äldste bror (han som beskyddat mig från både mobbare och galna ex om ni hängt med från början) var massör och var när detta inträffade på ett Spa i Norge. Han hade känt sig lite krasslig i några dagar, så hade han helt plötsligt börjat bete sig som värsta sortens fyllo och dråsat med ansiktet före ner i golvet, krossat glasögonen och spräckt en framtand som senare trillade ur.
Nu låg han i respirator på ett sjukhus i Oslo, ingen visste om han skulle överleva natten. Han var 39 år och i den bästa fysiska form han någonsin varit. Sen bara pang bom, ner med plytet före i golvet!
Min mamma och min andre bror kom snabbt iväg mot Norge, jag blev lämnad ensam kvar. I total förtvivlan. Som ni nog förstått så har denna bror under hela min uppväxt varit den representant från "vuxen-världen" jag kunde prata med på riktigt. Han som alltid visste vad som skulle göras. Jag fick inte ens åka med! Om han dog, vad fan skulle jag göra då? Det kändes som om någon hotade att skära av den enda 100% säkra livlina jag hade.
Det var några dagar i totalt jävla mörker för mig. Jag gick runt som i en dimma, ville dricka upp all alkohol som fanns, knarka upp allt knark som fanns, bara jag slapp vara så jävla rädd.
Efter några dagar hade han dock repat sig så pass (troligen mkt tack vare att han som sagt var i utmärkt fysisk form) att han blev utsläppt ur respiratorn och fick hamna på den "vanliga" intensivvården. Efter några veckor kunde han flyttas till Sverige. Det som drabbat honom var Hjärninflammation. Något ondksfullt litet virus som vandrat upp i hjärnan och ställt till det.
Han är nu, ett år senare, utskriven från sjukhuset, har fått tillbaka körkortet och fått en ny tand. Saker som hände för 20-30 år sen minns han, men det är värre med det som hände för 5 minuter sedan.
Men han var en hårsmån från döden och allt detta fick såklart mig att såhär i starten på "mitt nya liv" vara full av oro. Sedan när han börjat hämta sig och vi pratade om min utredning skrattade han och sa "men då är vi två som har fel på hjärnan nu!" jag slängde en blick på vår andre bror som var i rummet och sa "ja, och du då, vad är din ursäkt?". Det kanske kan låta lite rått, men det är sån humor vi har.

Och sedan kom även sorg. Jag har nog bara nämnt det ytligt tidigare, men jag är en stor djurvän. Dessutom har jag turen att vara en sån person som djur genast tyr sig till. Otaliga gånger har jag mött hundägare som är ute och rastar sina skyddslingar och när hunden får syn på mig rusar den fram i total eufori och anfaller mig med hoppande, svansviftningar och en blöt tunga som rengör mina händer medans ägaren står och stirrar och mumlar något om att så brukar hunden aldrig bete sig. Samma sak med katter, varenda utekatt här omkring där jag bor är min kompis, kan inte ens gå ner till affären utan att få stanna och prata lite med minst en glad katt på vägen. När jag är hemma hos någon släkting eller vän så är jag typen som sitter mer på golvet och pratar med djuren än sitter vid bordet och pratar med människorna.
Jag har inga som helst problem med att läsa av djur, både vad gäller kroppsspråk och tonfall när dom jamar, gläfser eller vad dom nu gör.
Även om jag tycker om alla djur så är jag en utpräglad kattmänniska. Eller en såkallad crazy cat-lady. Och det trivs jag med.
I alla fall hade jag haft en otroligt vacker kattfröken som jag tagit om hand när dom förra ägarna tyckte att hon var för "jobbig". Hos mig blev hon dock en harmonisk katt när hon blev tillåten att vara katt på riktigt istället för ett levande prydnadsföremål. Hon var ganska egen, men ett sant stöd när jag hade det som jobbigast. När man mår så psykiskt dåligt att man knappt orkar ta sig upp ur sängen kan ett djur som man har ansvar för vara det som får en att orka fortsätta.
I alla fall så hade jag haft henne som ensam-katt i ca 6 år, då hon tydligt visat att hon inte gillade andra djur, framförallt inte om jag ägnade sagda djur någon uppmärksamhet. Hon var helt eneklt svartsjuk. Men i Februari förra året började jag plötsligt fundera på om jag skulle ta hem en katt från katthemmet på prov, för hon skulle nog må bra av att ha en kompis när hon började bli äldre. Sagt och gjort så åkte jag dit och mötte en bedårande liten kattherre som jag genast föll för. Eftersom han snackar hela tiden, har en något udda gångstil och gjorde allt för att charma min kattdam så fick han namnet Groucho.
Min kattdam började dock hålla sig undan och vara sur, vilket jag trodde var pga den där nya som dykt upp, men när hon slutade äta i April tog jag henne till vetrinären. Och fick det besked ingen djurägare vill få, hon hade en tumör som kommit fort, spridit sig fort och en opperation hade inte ens 50% chans att lyckas. Så jag fick ta hem henne över natten och sedan åka tillbaka och ge henne en spruta.
Hade jag inte haft Groucho under den tiden vet jag ärligt talat inte hur det hade gått. Men jag hade en ny liten familjemedlem att ta hand om och han kände, som katter gör, att matte var ledsen och var till en väldigt stor tröst. Nu har han växt upp till en stor stilig pojk, mycket muskulös och full av bus. Han gör otippade saker som att leka apport och ha vattengympa i mitt badkar.

Allt detta har egentligen inget med utredningen att göra, men det pågick ju parallelt med den och det var en mycket svår tid för mig, så jag ville ändå ta upp det.

Själva utredningen påbörjades i slutet på Januari 2011. Ett möte i veckan, varje möte pågick i 2-3 timmar. Tack och lov var det inte den skinntorra surkärringen från första mötet som skulle föra själva utredningen, utan en riktig psykolog. En ung, ganska späd kvinna. Vad som gjordes under mötena var olika varje gång, ibland fick jag uppgifter som att bygga fram mönster med hjälp av klossar, ibland sätta ihop en bildserie och förklara vad som sker på bilderna och ibland var det bara renodlade intervjuer eller formulär som jag skulle fylla i. Det låter inte så ansträngande kanske, men efter varje möte var jag helt psykiskt utmattad. Det värsta var när hon tog fram tidtagaruret och klockade exakt hur många sekunder det tog för mig att lösa en uppgift. Då blev jag genast stressad och ofta fastnade jag på en detalj och missade helheten och blev väldigt frustrerad över min egen dumhet. Vid ett tillfälle hade hon även en intervju med min mamma, för att prata om hur jag var som liten, saker som jag själv kanske inte kom ihåg.
Hela utredningen tog exakt 61 dagar, men redan innan den var färdig så sa psykologen att allt tydde på att jag skulle få diagnosen Aspergers Syndrom.

Och mycket riktigt, i April hade jag papper på att det som jag i större delen av mitt liv trott varit något fel på mig inte alls var något fel, utan att jag inte var ensam om detta.
Det var en sån otrolig lättnad! Dessutom hade jag ofta gått runt och trott att jag helt enkelt var dum i huvudet, men utredningen visade på att min IQ faktiskt ligger över medel, inte under.
Och för mig personligen så innebar inte att få en diagnos, ett konstigt ord på papper jordens undergång, tvärt om så innebär den för mig även fördelar. Det är lite svårt att förklara, men när man som jag växt upp med mobbing för att jag råkade vara lite annorlunda så är det lätt hänt att man börjar tro på vad folk säger, att man är korkad, ful, äcklig osv.
Men att sen hitta en förklaring på varför man är annorlunda innebar i alla fall för mig att jag fann så mycket styrka i det hela att jag nästan fick en helt annan syn på mig själv. Visst finns det svårigheter, men att kunna förstå vad dom verkligen beror på och dessutom få svart på vitt, av en psykolog, att man även har styrkor var helt underbart.

Det utredningen sa var bland annat detta: min språkliga förmåga ligger klart över medel, likaså mitt logiska tänkande, min förmåga att se och förstå mönster samt min allmänbildning. Däremot är mitt arbetsminne (tex att få siffror upplästa för sig och sedan upprepa dom) något under medel. Så har vi klassikern som jag redan tagit upp flera gånger, att inte kunna förstå ansiktsuttryck och kroppsspråk och därför inte kunna tolka andra personers känslor. Samt att jag har en förmåga att ta saker och ting väldigt bokstavligt, och inte alltid snappar upp ironi. Dessutom är jag väldigt känslig för stress och har social fobi.
På poäng-skalan enligt RAADS fick jag 176 poäng. En person utan Autismspektrastörning kan få maximalt 77 poäng. Så det fanns som sagt inte minsta tvivel.
Våren var på intågande och mitt liv hade tagit en helt ny vändning. Och jag var lättad. 29 års grubbel hade äntligen fått svar. Såhär är det, och det innebär detta.
Det var inget fel på mig, jag är bara kopplad lite annorlunda i hjärnan.

Nya dörrar öppnades, jag skulle börja gå på Habiliteringen och lära känna min diagnos. Plötsligt hade jag en helt ny uppsättning lagliga rättigheter.
Men det tar vi i nästa inlägg.

2012-01-31
07:11:27

Vänner med diagnoser och försöka få utredning.
Nu är jag tillbaka, varit helt under isen hela helgen, haft feber och knappt gjort annat än att sova, sova, sova.
Känner mig inte helt 100 ännu, men försöker knåpa ihop ett inlägg iaf.

När jag kom upp i sena tonåren började jag få vänner som var mer som jag i flera avseenden. Inte bara vad gäller musiksmak och humor, utan folk som kunde relatera till saker som jag trodde jag var helt ensam om.
Tex Jakob, när han berättade att han hatar att prata i telefon. Jag trodde att jag var den enda som inte vågar svara i telefon när det ringer från okända nummer. Och som helst inte vill prata i telefon med någon, utan ser SMS-funktionen som en skänk från ovan, önskar jag kunde utföra alla mina telefonärenden över SMS.
Jakob gick på någon utredning då när vi lärde känna varandra för 10-12 år sen. I samma gula hus dit jag senare skulle gå för att få min utredning gjord.
Han fick massor med diagnoser, han minns nog inte ens alla själv, men damp var nog den största. Men den diagnosen ville dom ge alla ungar som inte uppför sig "normalt" på den tiden känns det som.

Jag själv fick otaliga diagnoser, några av dom jag kan minnas är manodrepressiv som senare bytte namn till bipolär, självklart insomnia och en massa annat som jag har förträngt nu. Mina papper från den tiden i psykvårdens våld lämnar fler frågor än svar. Det gjordes aldrig några seriösa försök att få mig utvärderad, det var mer som att dom slog lite i sina medicinska böcker, lekte olde, dole, doff och bara tog det dom tyckte "passade in" på vilket humör jag var på för stunden.
Var jag trött och vresig var jag sucicidel (självmordsbenägen) var jag nyvaken och pigg var jag lucid men med inlärd passitivitet. Att jag inte var arbetsduglig var dock alla överens om, så ibland gällde det bara att hitta giltig grund för sjukskrivning kändes det som.

Jag har spenderat så mycket tid hos dessa läkare så jag kan inte låta bli att vara lite bitter såhär i efterhand.
Det började med skolsyster, sen skolkurator, sen BUP (men där stormade jag ut efter 2 möten för att aldrig återvända då jag kände det som om häxan i läkar-rock förlöjligade sig över mig) sen vuxenpsyk. Från att jag var runt 7 år tills jag var 29 har jag haft ständig kontakt med någon form av psykolog eller terapeut. Men ingen såg, fattade eller ens misstänkte.

Men så när jag var mitt i mitt förhållande med Jonas och mådde allmänt pissigt så hittade jag Lena på nätet. Lena är en punkare och flata i Stockholm. Hon är ca 16-17 år äldre än jag, och hade således varit ung under den tiden jag önskat att jag varit ung.
Vi började prata, antagligen om musik och jag upplevde något som aldrig hänt varken före eller efter. Det här att träffa en helt ny människa och inom loppet av någon timme känns det som man känt denna person i ett annat liv och bara gått runt i detta liv och väntat på att mötas igen. Det är väl det vissa människor kallar tvilling-själ? Tema för otaliga trista romantiska komedier, jag vet, men det fanns inget sånt med i bilden här, visst älskar jag henne, men jag har aldrig varit kär i henne på något romantiskt vis. Även om jag var lite osäker innan vi träffades i verkligheten på om jag kanske skulle bli jättekär, men det blev jag inte.
Hon var, och är, bara en underbart skönt knäpp människa som jag känner jag inte behöver bygga upp en skyddsmur för att hålla ute. Hon kunde få se mitt innersta psyke helt naket utan att det skrämde mig, för hon var som jag.
Vi kan prata om allt, både den mest smärtsamma sorg och dom knepigaste kärleksbekymren. Och det finns nog ingen annan människa som kan få mig att skratta så som hon kan. Vi är så lika så det ibland känns som om vi delar hjärna. Vi har samma konstiga humor, samma förkärlek för vissa ord, vi älskar katter, lyssnar på samma musik, läser samma böcker, ser samma filmer och Tv-serier.
Minns ett tillfälle då vi hade ett internskämt om en bajsnödig Angus Young som vi båda satte som status inne på QX. Hon fick ett mail från någon snubbe som började fråga om bajs-sex. Hon drev hårt med honom utan att han fattade någonting. Då skrev plötsligt jag till honom, drev med honom ännu hårdare och avslutade med "Då kan vi tyvärr inte stå till tjänst för närvarande. Men vi tackar för samtalet och skulle det uppstå några problem hänvisar jag till vårat huvudkontor i Stockholm. Ha en trevlig kväll!"
Vi satt och skrattade hysteriskt och han var så snopen så han nog glömde bort allt snusk han hade i tankarna när han först kontaktade Lena.

Det var en annan sak med Lena. Hon delade många av mina små egenheter som vi såhär i efterhand vet är relaterat till Autismspektrat. Både hon och hennes son genomgick varsin Neuropsykologisk utredning. Det visste jag ju vad det var på ett ungefär, Jakob hade ju gjort en sådan tidigare.
När utredningen var slut visade det sig att Lena har Atypisk Autism och ADHD och hennes son har AS. Hon började peppa mig att jag skulle be att få en utredning gjord jag med, eftersom hon känner igen så mkt av sig själv i mig och inte ville jag skulle behöva vänta tills jag var över 40 för att få det gjort, som hon fick göra.
Det var alltså varken läkare, kurator eller psykolog som såg min AS först, det var min bästa vän!
Så jag gick till Psyk-kliniken i Borlänge där jag bodde då och tog upp detta med min psykolog. Denna psykolog tyckte jag mycket om, han fick mig att skratta åt eländet istället för att deppa ihop, men tyvärr måste jag säga att han var väldigt tveksam. Vi kom överens om att det kanske var bäst att börja med utredningen efter flytten till Gotland som jag börjat planera då. Så det stod still länge, men under tiden började jag såklart läsa så mkt jag kunde finna om AS. Och visst verkade det som om mycket stämde in.

Flytten blev till sist av och en månad innan jag skulle fylla 29 mötte jag en sköterska på öppenpsyk i Visby. Hon insisterade att min mamma skulle vara med på mötet. Hon satt stelt i en stol med bister min och förde anteckningar. Minns inte hur hon såg ut, när jag försöker se hennes ansikte i minnet tänker jag på en föråldrad  syster Mildred Ratched från Gökboet. Hon ställde frågor som jag inte ville besvara inför min mamma. Men jag var tvingad att göra det. Efter någon timme lade hon ifrån sig sitt block och sa med överlägsen min "jaha, du hoppas på AS du... Men då kan du lika gärna gå hem igen! Jag jobbar med personer med AS dagligen, jag kan se att du inte har det!" Hennes totala arrogans gjorde mig både häpen och arg. Jag kvävde en giftig kommentar om att ifall hon har aspie-vision så är det ju konstigt att hon bara är en bitter sköterska och inte vunnit Nobelpris. Visst är det typiskt att dom gånger man har ett svar värdigt Groucho Marx kan man inte använda det?!
Men jag var envis som synden, jag tänkte inte låta hennes jävla övertro på sig själv stå ivägen, jag visste att jag hade RÄTT till en undersökning om jag ville ha en och den där torra gamla reptilen skulle inte få stoppa mig!

Och en undersökning fick jag.
Mer om den i nästa inlägg.


Avslutar med en sång från fina Stefan Sundström. Som säkert har, eller borde ha, nån skön bokstavs-diagnos han med, när jag tänker efter.
Take it away, Steffe!

2012-01-30
00:15:08

Flunsa
Har åkt på en jobbig släng av någon sorts Influensa. Komplett med feber och ont i magen. Känner mig för dimmig när jag är vaken för att skriva något sammanhängande, but dont to worry, jag kommer tillbaka så fort jag känner mig klar i skallen igen.
Denna blogg är för viktig för mig för att jag ska låta den självdö.

2012-01-25
08:09:23

Förhållanden eller: jag älskar dig, men hur fan funkar du?? (del två av två)
Nu fortsätter jag alltså med den svåra uppgiften att beskriva mina förhållanden.

Vill påminna om några saker jag sa i föregående inlägg innan jag börjar:

Två personer (varav en är avklarad) kommer jag inte ens nämna vid namn, en för att vi inte hade ett "riktigt" förhållande utan bara hade barnförbjudet kul. Den andra... Jag har en polisanmälan gjord mot henne, en andra var på gång och har funderat på att kanske göra ett besöksförbud om hon börjar igen, även om jag inte vet var hon bor nu så kan hon snoka upp var jag bor. Så även om jag, som alltid, talar sanning i denna blogg (iaf sanningen från min synpunkt, ibland kan det finnas fler sanningar än bara en) så vill jag inte ge henne någonting hon kan använda mot mig. Därav får hon förbli namnlös i denna blogg.


Mitt huvudsakliga problem i alla kärleks-relationer har alltid varit dels mitt värdelösa självförtroende, dels att jag inte förstår ansiktsuttryck och kroppspårk. Och dom jag har haft förhållanden med har heller inte kunnat läsa av mig på det sättet. Jag har fått höra att mitt kroppspråk är väldigt fattigt och att jag i stort sett bara har två ansiktsuttryck: ledsen och inte ledsen.
Jag minns en gång då en person sa "dina ögon är som myror, men du ser alltid likadan ut i ansiktet". Jag vet inte riktigt vad hon menade, men så sa hon. Jag antar att folk finner min nästan nollställda mimik lite obehaglig ibland.
Så detta med att jag inte kan läsa andra och dom inte kan läsa mig har lett till otaliga gräl i mina relationer. Några har i ren frustration frågat mig "känner du något alls? Jag ser ingenting!"
Dessa gräl tänker jag dock utelämna, eftersom dom är ständigt återkommande.
Jag har även väldigt, väldigt svårt att kunna klä starka känslor i ord, vilket tyvärr ofta leder till att dom blir outalade.


Nu börjar vi där jag slutade igår då!

Adina hade skaffat en pojkvän. En turist som alltså inte bodde på ön. Han skulle komma ner och hälsa på och då skulle hon bestämma sig. Hon gjorde alltså samma sak jag gjorde, när jag åkte till Hultsfred. Och det är ju inte mer än rätt.
För att göra en lång historia kort så dumpade hon honom, och när hon, jag, Max och Moa satt och firade Tim Burtons födelsedag den 25e Augusti så blev vi ett par på riktigt.
Men det var väl egentligen dödsdömt från början. Vi var jättekära i varandra, men det var som om jag hade en mur runt mig, hon en runt sig och däremellan låg en mörk vallgrav. Vi kunde inte nå fram till varandra. Vi kunde mysa, prata om saker som inte berör känslor för mycket, men både hon och jag var livrädda för att såra och bli sårade. Vi festade mycket ihop, kanske för att få bort rädslan. Min rädsla som blivit hennes, hennes rädsla som blivit min och allt annat som flög runt som Vildvittror och vrålade "nu ska blodet flyta!"
Vi älskade varandra, men redan runt Halloween tog det slut. Då var jag i stadiet att bara tanken på alla rädslor som låg utsmetade över vårt förhållande som tjock, svart tjära fick mig att få panikattacker.
Så det tog slut. Men hon var den enda av dom jag varit tillsammans med på riktigt som aldrig var otrogen mot mig. Vi förblev vänner, nu har vi tappat kontakten, men jag hoppas vi kan återfå den för hon är ju det enda av mina ex som inte har gjort mig illa.

Jag hade under hela mitt förhållande med Adina fortsatt vara vän, men utselutande bara vän med Herr Anonym från föregående inlägg. Han hade försökt förstå och ge råd om ett lesbiskt förhållande där båda parter är så livrädda för allt som har med känslor att göra så det sakta ströp sig själv. Han kan inte ha haft det lätt. Jag vet inte om det var han eller jag som föreslog det, men det beslöts att jag skulle åka till Dalarna igen. Vid det laget hade jag ett helt gäng underbara vänner där.
Sagt och gjort, när snön hade kommit packade jag mina väskor och satte mig på morgonbåten för att vara på resande fot i 12 timmar. Jag skulle ha kul. Och det hade jag också. Jag och Herr Anonym, ja, vi hittade tillbaka till varandra. En kväll åkte vi på fest i Falun och det var där jag träffade Christoffer.
Han satt på andra sidan soffbordet och stirrade på mig halva kvällen. Jag med min oförmåga att läsa ansikten var övertygad om att han hatade mig och ville jag skulle dö. Ungefär.
Men efter ett tag så kom han fram och satte sig bredvid mig och började snacka, la plötsligt armen om mig. Jag sneglade på Herr Anonym, han var fullt upptagen med att hångla upp någon tjej. Vi fortsatte prata och dricka. Efter ett tag var mitt groggvirke slut och det var kanske 2 dl ren Vodka kvar i min flaska. Jag beslöt att det var alkoholmissbruk att inte dricka upp den så jag halsade i mig. Men jag dricker aldrig ren sprit och borde inte gjort det då heller. Innehavaren till lägenheten hade förståndigt nog en hink framme. Jag satt på golvet, lutad över hinken och kände hur min mage sprutade upp allt som jag oförsiktigt hällt ner. Herr Anonym hade vid det här laget däckat på soffan och ingen fick liv i honom, fast det var honom jag ropade på mellan spyorna.
Men då kom Christoffer som en riddare i skinande nitar och satte sig bredvid, höll undan mina dreadlocks och höll om min rygg och förkunnade att det kommer bli bra, det kommer bli bra.
På natten så hade jag och Christoffer snott lägenhetsinnehavarens säng, var han som ägde den sov minns jag inte. Vi vaknade på morgonen, kramades lite och sen var det dags för alla att dra hem till sitt i sakta mak.
Fick höra från spridda håll att Christoffer var en player, att han hade någon annan tjej på gång, men hur kunde någon som var så snäll mot mig när jag var äcklig och spydde vara en sån? Näää, det tror jag inte på.
Jag åkte hem till Gotland igen. Och var förälskad. Igen.

Nu fanns det en ny kontakt på min Msn utöver Herr Anonym, Adina och alla dom andra. Christoffer. Han hade mycket riktigt en tjej på gång. Jag hade träffat henne. Hon var jättesöt och jättesnäll. Men vi var ju bara kompisar. Jag var ju förälskad, men det visste ju inte han om.
Men när han, trotts att han fått ihop det med tjejen i fråga, ändå fortsatte ringa och flirta på Msn borde jag vetat bättre. Han hade flickvän, flirtade med mig och jag avskydde att vara den han smög bakom ryggen på henne med. Sa till honom att visst, jag är kär i dig, men det här är inte rätt. Han dumpade henne runt Alla hjärtans dag. Borde varit ännu en ledtråd. Men att vara kär gör en så korkad.
Mitt i alltihopa sa Adina att hon ännu hade känslor för mig. Men jag visste ju att om vi försökte igen så skulle bara samma sak upprepas. Jag personligen kände inte att jag förändrats.
Jag började åka upp till Dalarna var och varannan vecka. Med Gotlandsrabatten på båten (som man får när man är skriven på Gotland) var det betydligt billigare för mig att åka upp än för honom att åka ner.

Väntetid på en lägenhet inom Gotlandshem kan vara flera år. Jag väntade 5 år på min första och 7 år på min andra. Väntetiden hos Tunabyggen var, oturligt nog, inte längre än 2 månader.
Jag packade ihop mina tillhörigheter, tog min katt och flyttade ifrån hela min familj, alla vännerna och hela min uppväxt till det värsta området i Borlänge. När jag blir kär och inleder ett förhållande går jag alltid in till hundra procent. Övertygad om att visst kan det komma motgångar, men dom kan vi ju reda ut.
Samma dag jag flyttade in skulle han på fest. Då började verkligheten gå upp för mig, men lagom när jag somnat så vaknar jag av att det är ett jävla liv på dörren. Öppnar och han har gått hela vägen från någon grannstad, minns inte vilken, och på vägen har han plockat blommor till mig. Jag släpper in honom och när blommorna fått vatten lägger vi oss att sova. Då hade betänkligheterna släppt lite och jag var lugn och lycklig igen.
Men det här med att sticka iväg på fester, utan att ens tänka på att ta med mig var något han fortsatte med. Han gjorde det på Midsommarafton. Men då dök hans ex, hon som han dumpat för mig och hans bästa kompis som hon sedemera blivit tillsammans med upp. Vi lyssnade på musik, drack Cider och dom sov ute på min ballkong.
Men hans beteende fortsatte, han drog på fester utan mig. Jag kände mig utanför och mycket misstänksam och efter att ha samlat mod i några månader tog jag upp det med honom. Han bad om ursäkt och "det har jag inte ens tänkt på" men när han sen av skyldigt samvete tog med mig på en fest kände jag mig dum, som en svartsjuk jävel som ställer omöjliga krav. Så den festen var inte så rolig för min del. Dessutom var det där jag fick veta av någon tjej som kände Herr Anonym att han varit fruktansvärt kär i mig under hela tiden vi känt varandra. Jag kunde knappt tro det, här hade jag gått runt och tyckt att våran kravlösa relation inte var mer än ett kk-förhållande. Som jag måste sårat honom, den snälla lilla pojken. Jag frågade Christoffer senare om han visste något om det, han sa "Ja, det var klart han var kär, han pratde ju aldrig om något annat än dig!" och fortsatte titta på TV. Och jag satt och tänkte. Först Adina, sen upp och strula med honom, möta en av hans kompisar och bli ihop med honom! Jag kände mig som världens största skit! Däremellan levde jag och Christoffer i någon konstig sorts tvåsamhet, han spenderade större delen av tiden hos mig, drog hem till sin mamma för att tvätta och få äta kött. Min katt var misstänksam och svartsjuk på honom.
Sen kom sommaren och festivalerna. Vi åkte på Augustibuller, en numer nerlagd punkfestival och där var vi glada och hade kul. Gick på spelningar, ägnade oss av det obligatoriska campingfestandet och låg och huttrade i tältet. Jag älskade festival-liv, men såhär i efterhand fattar jag inte hur jag orkade med det år efter år. Iallafall inte campandet.
En av kvällarna på festivalen så satt han och serenerade The Kristet Utseendes "Tommy, Tommy" för mig. Det var nämligen dagen vi firade 5 månader. Tommy Tommy led mig i fördärv, Tommy Tommy smaken är så tjärv, jag vill vara din inatt. Tommy Tommy pulver på min stjärt, Tommy Tommy vita moln av fjärt, jag vill vara din inatt. Föga romantiskt kan tyckas, men det är Punk!
Men det blev aldrig ett halvår. Tre veckor senare hade han och hans band en spelning någonstans. Han ringde därifrån och sa "vi måste prata" han hade lovat att aldrig göra slut över telefon, så när han kom hem till mig visste jag ju vad det gällde. Vi satt på sängen, jag grät och han satt och såg skamsen ut. Men sa att det var mer som om vi var kompisar än ett par. Att han känt så länge, det var väl det där med min mimik och allt det där igen. Min katt fick ett ryck och anföll hans ben, borrade in klor och tänder i honom. Så han fick sitt straff för vad jag fick veta senare, inte från honom utan från exet han dumpat för mig och exet han dumpat för för exet han dumpade för mig. Ja, ni hör själva... Han hade redan en annan flickvän när han dumpade mig. Inte någon han bara legat med, dom var redan tillsammans.

Detta tar mig nu till det sista riktiga förhållandet jag haft. Det längsta förhållandet jag haft, 7 månader. Det mest destruktiva. Folk använader ordet "psykopat" alldeles för lättvindigt, men jag har studerat tillräckligt med psykologi för att veta att jag varit tillsammans med en person som uppvisade många kännetecken på att vara just psykopat.
Jag kan gå igenom dom. Jag lägger snedstil på dom hon uppvisade eller talade om under vårat förhållande.
  1. Munvig och charmig
  2. Ständigt behov av spänning och nya impulser
  3. Bristande ansvar för egna handlingar
  4. Mytomani, ljuger lätt och trovärdigt
  5. Svekfull och manipulativ
  6. Egocentrisk och grandios
  7. Saknar helt ånger och skuldkänslor
  8. Empatistörning (dålig inlevelseförmåga)
  9. Parasiterande livsstil/lever genom andra
  10. Bristande kontroll över beteendet, lättväckt aggressivitet
  11. Promiskuöst och egoistiskt sexualliv
  12. Tidiga beteendeproblem (före tolv års ålder)
  13. Kortsiktigt agerande, bristande långsiktig planering
  14. Impulsivitet
  15. Flackt känsloliv
  16. Frekventa äktenskap och samboförhållanden
  17. Ansvarslöst föräldraskap
  18. Ungdomskriminalitet (före 15 års ålder)
  19. Nya kriminella handlingar under permission
  20. Flera typer av lagbrott bland de följande tio: inbrott, rån, narkotika, olaga frihetsberövande, mord eller mordförsök, olaga vapeninnehav, sexualbrott, grov oaktsamhet, bedrägeri, rymning från fångvårdsanstalt.

Som ni säkert förstår är hon den andra personen jag inte tänker nämna vid namn. Vi kan kalla henne Jonas. Väljer jag ett mansnamn så kan ingen komma och säga att jag röjer hennes identitet eller kallar henne något som skulle kunna likna hennes riktiga namn det minsta.
Vi träffades på nätet. Det var väl ungefär ett halvår efter Christoffer hade dumpat mig. Hon bodde ute i en liten håla någonstans i Dalarna. Hon kom över för att hälsa på, vi satte oss på golvet (min bäddsoffa hade gått sönder) och skulle titta på Rocky Horror, en av mina favoritfilmer. Men hon tittade inte alls på filmen, utan på mig. Det fick mig att känna mig lite obehaglig till mods, men jag visste ju väldigt väl vid det här laget att jag inte kan läsa andra människor. I början var hon väldigt charmig, söt, snäll och verkade dyrka marken jag gick på.
Men så skulle jag åka till Gotland över jul och nyår. Vi pratade i telefonen varje dag, jag märkte att när jag var på fest där bla Adina var med så slutade aldrig min mobil pipa. Hon ville kolla upp mig hela tiden.
När jag kom tillbaka så började hon prata om att jag förändrats. Hur man kan förändras under en vecka lät konstigt i mina öron, men hon hade redan mig fast.
Hon berättade om livet innan hon träffat mig. Det hela verkade mer än otroligt, hon sa att hennes pappa misshandlat henne regelbundet, att hennes bror förgripit sig på henne från att hon var 8 till hon var 15. Att han gjort henne med barn. Hon berättade om alla sina ex som enligt henne var lögnare och svikare. Hon sa att hon varit hårt mobbad tills hon skaffat sig vänner som var nynazister. Fast hon var inte rasist, nej då, det fick jag inte tro. Hon var Socialdemokrat. Hon berättade att hon provat alla droger utom Heroin, men att hon var ren nu. Hon sa att en av hennes vänner hade dött i hennes famn, efter att ha skurit upp sina handleder.
Men det var det ständiga festandet. Vareviga helg skulle hon dra med mig ut på krogen, supa sig dyngrak och sen hem och sova.
Jag och min katt hade mer eller mindre flyttat hem till henne efter bara någon månad. Jag åkte hem till Borlänge någon gång i veckan, sov där, gick på något möte och tog sen tåget tillbaka ut i ödemarken.
Mina vänner såg jag i stort sett aldrig. Men en gång åkte jag till två vänner, ett heterosexuellt förlovat par i Falun. Vi spelade spel, pratade om livet och Stephen King, som jag och mannen i paret båda är stora fans av.
Hon ringde och frågade vad vi gjorde. Jag sa i förbifarten att Pia höll på att blanda drinkar. Hon sa genast "då kommer du bli full och vara otrogen!" Jag blev som förstenad och en kall panik blandat med het ilska spred sig i kroppen. Jag har aldrig varit otrogen! Aldrig! Jag har aldrig ens övervägt att vara det! Jag ser otrohet som det största sveket i världen. Det borde hon ju veta. Varför sa hon så? Jag försökte förklara allt detta, men hon var envis, snyftade i luren och sa att jag inte älskade henne. Fick mig att känna mig som en bov, fast jag inte var det minsta skyldig till någonting.
Men hon själv, hon pratade hela tiden om hur snygga och sexiga hennes kompisar var. Hon hade blivit sams med ett av sina ex, som några månader tidigare hade varit en lögnaktig hora. Det exet var så jävla sexigt, hon pratade om det oavbrutet. Hon dansade tryckare med andra tjejer på krogen. Hon skrev helt öppet på nätet att hon träffat en ny vän som hon fallit för. "Jag har aldrig fallit för någon på det viset"
Grälen var oundvikliga. Hon hade ingen som helst respekt för att jag hade känslor. Verkade inte förstå att jag hade några alls.
Det var mer gräl än kärlek, men ändå stannade jag kvar. Jag antar av samma anledning som misshandlade kvinnor stannar hos männen som misshandlar dom. Jag kunde inte tänka mig att leva utan henne.
Hon fortsatte manipulera, ge mig skuldkänslor för att jag inte förstod henne, som hon sa. Vid ett tillfälle försökte hon tom få mig att avliva min katt. Men det vägrade jag, tack och lov. Jag älskar katter och mina katter är mina barn.
Men jag stannade. En dag när jag åkte hem till Borlänge och skulle vara där i några dagar och tagit min katt med mig så fick jag ett sms. Där hon gjorde slut. Bara sådär. Men sen kom hon på Msn och sa att det kanske fanns hopp ändå, om jag kunde skärpa mig. Och vid det laget trodde jag ju att allt var mitt fel. Att hela vårat förhållande rasat var mitt fel, att hon öppet flirtade med andra kvinnor var mitt fel, till och med kriget i Irak var säkert mitt fel!
Hon hade spunnit sitt nät runt mig, men var inte färdig med mig än. Hon söp och strulade runt, men hon släppte inte mig. I en månad höll hon mig på halster, och efter ett storgräl på Msn en kväll gick jag ut, behövde komma undan. Vatten har alltid haft en lugnande effekt på mig, så jag tågade in i ett litet skogsparti där jag visste det fanns en sjö. Nu var det i början på Maj och jag satt ute hela kvällen och halva natten, vid sjön. Min mobil låg hemma och pep, men jag hade avsiktligt lämnat den hemma, jag behövde inre frid. Så jag satt där som världens punkigaste Buddist-munk, med ryggen mot ett träd och tittade ut över vattnet. Det tog tid, men jag lugnade ner mig. När jag var lugn, om än sorgsen satt jag ännu kvar fast min byxbak var dyblöt av daggen i gräset, och jag frös så jag hackade tänder. Men jag satt och såg på vattnet, hörde djuren och kände den friska luften. Vid 5-tiden på morgonen gick jag hem, stängde av mobilen utan att titta på den, dushade så hett att min hud blev röd och kröp sedan ner i sängen med min katt spinnande vid mina fötter och somnade.
Jag sov djupt och länge. När jag väl vaknat framåt kvällningen så gjorde jag mig anträffbar för omvärlden igen.
Jonas sa att hon varit vaken hela natten, varit orolig för mig och att hon älskade mig, kunde jag komma tillbaka och hon friade till mig.
Och givetvis gick jag tillbaka till henne, efter min Buddistiska ritual i skogen så var ju världen så ren kändes det som. Nu kunde vi börja om.
Och i början var det mesta bra. Vi åkte till Gotland tillsammans, hon fick träffa mina vänner här. Men Adina tyckte inte om henne. Hon kunde inte förlåta någon som behandlat mig så. Övriga vänner var tveksamma dom med, sa till mig att det var säkrast för henne att hon var snäll mot mig nu.
I början var allt bra, men sakta men säkert blev hon mer och mer konstig. Hon hade skaffat en vän på nätet. En vän som enligt henne mådde så dåligt att dom var tvugna att prata hela tiden. Jag fick inte ens vara i samma rum som datorn när dom chattade, och det gjorde dom timmar i sträck. Hon började rusa ut ur rummet för att prata i telefon. Om jag var tvungen att gå på toa tystnade hon tills jag var utom hörhåll igen. Detta pågick ett bra tag och jag försökte prata med henne om det, men nej då, det var bara att den här vännen hade försökt ta livet av sig och inte hade någon annan i hela världen att prata med. Det var inget jag behövde oroa mig för.
Vid ett tillfälle såg jag vännens namn skrivit på Jonas handled. Hon sa att hon skrivit massor med namn där, mitt med, men det hade försvunnit när hon tvättat händerna, jodå så var det.
Detta pågick någon månad, jag visste ju i mitt hjärta vad som pågick, men varje gång jag förde det på tal blånekade hon och sa att jag måste ju lita på henne om vårt förhållande skulle funka.
En ny vända till Borlänge över några dagar med katten. Den här gången gjorde hon slut över Msn.
Jag åkte dit för att hämta mina saker och vi pratade. Hon hade en familjemedlem där som stöd. Hon sa att det var för att hon var rädd att jag skulle slå henne. Jag har slagits en gång i mitt liv, gav en kille som spridit ut över hela skolan att vi hade haft sex, fast jag knappt visste vem han var en örfil. Det är det våldsammaste jag någonsin gjort en annan människa. Hon hade sagt över Msn att hon var kär i vännen, men i mig också. Jag tog upp detta, hon sa att man kan vara kär i flera personer, fast på olika sätt. Hennes familjemedlem sa att nej, det kan man inte. Hon brusade upp och gormade "men hur fan tror du det känns för mig då, när du pratade i telefon med din kusin och sa till henne att du älskade henne?!" och stormade iväg. Min kusin. Hon var avundsjuk på min kusin. Ingen av oss är adopterad, våra mammor är systrar och vi har växt upp som systrar! Hon är mitt kött och blod och Jonas trodde jag var tänd på henne! Jonas familjemedlem tittade mig allvarligt i ögonen och sa "jadu, Thina. Att träffa Jonas var nog det västa misstag du gjort!"
En vecka senare var hon tillsammans med vännen.

Någon månad senare träffade jag Hanna. Vi fann varandra direkt, hon var en frisk bris. Jag var inte redo att kasta mig huvudstupa in i ett nytt förhållande, men efter ett 7 månaders förhållande som innehöll mer kyla än värme längtade jag efter någon som bara var snäll, varm och förstående. Och det var hon. Vi kom överens om att dejta lite, ta det lungt och se var det förde oss. Vilket vi gjorde. Det var några månader av biobesök, café-häng och pussar i spöregn i parken. Det var mysigt. Det var plåster på såren. Men efter några månader sa hon att hennes känslor svalnat, och jag hade känt det samma. Vi skiljdes åt som vänner. Det var fint.

Men Jonas hade dock inte gett upp. Vad hon var ute efter vet jag inte, men det började dyka upp spök-konton på alla comunitys jag var. Registrera, in och kolla igenom allt på min sida, avregistrera. Jag tror inte hon vet hur man spårar IP-adresser som privatperson, men alla dessa spök-konton hade samma IP, som enligt söksidorna på nätet alla härstammade i den lilla håla där hon bodde.
En gång dök det upp en okänd tjej och började maila mig. Jonas är Dyslektiker. Och när någon som jag, som nästan får fysiskt ont när jag ser någon misshandla språket i text, är tillsammans i 7 månader med en Dyslektiker lär man sig känna igen misstagen denna person gör.
I början gjorde denna tjej inga misstag, men när jag var inne på hennes sida, såg i vilken håla hon bodde, att hon var tillsammans med en Jonas så började jag ana oråd. Så jag sa att jag visste att hon var Jonas nya tjej och frågade vad hon ville mig. Då dök alla språkliga våldtäckter jag kände så väl igen upp i nästa mail. Men jag visade inte att jag märkte det. Jonas, som nu satt bakom tangentbordet hävdade att "min flikvän är en anan Jonas!"
Efter ett tag lyckades jag dock få henne så provocerad att jag fick fram ett erkännande. Då hotade hon att sparka in skallen på mig om jag inte slutade snacka skit. Jag blockerade, tog en kopia på hela mail-konversationen för säkerhets skull och gjorde en abuse-anmälan.

Jag åkte till Pride och vem var där om inte Jonas. Hon stod och stirrade oavvänt på mig i publiken på Schlager-kvällen. Jag sökte upp min bästa vän Lena, som jag ska berätta mer om senare, i publiken och förklarade läget och hon vek inte från min sida under resten av festivalen. Jonas följde efter oss en hel dag, stod och lurade bakom träd eller vid stånd och stirrade på mig. Vi förflyttade oss med jämna mellanrum, men hon hittade oss alltid igen. Men som tur var verkade hon bara varit där den dagen, eller så försökte hon utan framgång att hitta oss igen för jag såg inget mer av henne.

Några månader senare kom en annan okänd tjej på nätet och frågade om inte jag varit tillsammans med Jonas. Jag sa ja, men att jag inte ville prata om det. Hon tjatade och sa att snälla, min kompis är kär i henne, men jag vet inte om jag tycker om det. Efter 20 minuters tjat gav jag upp och sa som det var, att jag ärligt talat inte tror att Jonas vet vad kärlek är. Då genast började hoten, men denna gång rättstavade, så jag antar att Jonas bara satt bredvid och dikterade. Jag gjorde samma sak som innan, blockerade, kopierade och anmälde.
Då började min telefon ringa. Jag svarade inte. Det började komma sms där det stod "nu svarar du din jävla hora! Du är en sån jävla sopa! Jävla äckel! Du ska fan inte snacka skit om Jonas, är det någon som vet vad kärlek är så är det hon! Det är bäst att du ser dig om när du går ut och håller dörrar och fönster låsta, för vi kommer efter dig! Du ska få smaka smärta!"
Jag stängde av mobilen, men sparade smsen. Jag skulle gå till polisen. Min bror kom in på Msn, lite full och glad och började prata med mig. Jag som var ganska skakad berättade vad som hänt. Som vanligt när någon är elak mot mig så blev min bror gravallvarlig och han bad om nummret. Och som vanligt visste jag att även om han var lite berusad så vet min kloka, snälla och beskyddande storebror vad han ska göra och gav honom nummret.
Efter ungefär tio minuter kom han tillbaka och sa att det var en dryg och kaxig liten snorvalp som svarat, men att han sagt som följer: "Att säga sin åsikt om någon är inte olagligt. Men att hota är det. Om någon gör min syster illa ger jag igen. Jag har aldrig startat ett slagsmål, men heller aldrig förlorat ett. Lämna min syster ifred!" Han avslutade med att säga "nu ger dom sig nog, hon verkade rätt spak, men gör dom inte det får jag väl åka upp och tala allvar med dom" sen frågade han om jag skulle polis-anmäla, sa att det var bra och sen kom nog berusningen tillbaka för han önskade mig god natt och loggade av.

Jag gjorde mycket riktigt en anmälan. Jag hade utskrifter på alla mail med tillhörande IP-adresser, jag hade kvar smsen och den ganska trevliga polisen lovade att det här skulle inte gå henne förbi obemärkt. Jag vet inte om hon fick en kopia på anmälan eller blev inkallad på förhör, men ärendet lades ner "i brist på bevis". Polisen brukar tyvärr inte ta så allvarligt på brott i homosexuella relationer, särskilt inte när det rör sig om två kvinnor.
Men sedan dess har hon hållit sig relativt lugn, så jag antar att polisen hörde av sig och hon blev rädd. Eller att min bror skrämt upp henne så polisen inte behövdes.
Ibland har jag sett misstänkta spök-konton, och jag har hållit koll på IP, men hon har inte kontaktat mig igen.
Jag hoppas hon fortsätter så. Jag drar mig inte för att göra en ny anmälan om det behövs.

Efter allt detta har jag som ni nog förstår hållit mig undan från kärlek. Det känns som att det inte är värt det. Allt det där med Jonas utlöste dessutom en rejäl depression, min sociala fobi blev tusen gånger värre, jag isolerade mig, åt antidepressiva mediciner som fick mig att öka i vikt som jag aldrig blivit av med och mitt liv blev mer och mer misär. I September 2010 ringde min mamma och sa att mina bröder kom och hämtade mig i Oktober, jag hade fått en lägenhet i Visby. Efter Jonas hade jag bara velat komma bort, flytta, börja om. Det var otroligt smärtsamt hela alltet. Men nästan allt jag ägde, utom dom saker jag verkligen värderade högt åkte på tippen, jag och katten åkte först till min bror i Enhörna, sedan till mina föräldrar i en månad, sen hade jag ett nytt hem. En ny start.
Men det har ju inte mycket att göra med mina kärleksrelationer, så det återkommer jag till senare.

Mycket av mina kärlekshistorier kan sammanfattas i en fin liten sång av fina Maud Lindström:

Sådär, då var jag klar! Dom här två relations-inläggen har under skrivandets gång känts ungefär som att försöka föda en stol genom anus. Men ärlighet och öppenhet är ju mitt mål och nu är jag äntligen färdig med den här biten.

Nästa inlägg blir betydligt mindre tungt, det kommer handla om att träffa personer med AS och Autism och bråka som fan med Psykvården tills jag fick en Neuropsykologisk utredning.

Please, come again!


2012-01-25
01:55:56

Lägesrapport
Kära läsare, och ni är mig kära, tro inget annat.

Del två i redogörelsen i mitt kärleksliv är färdig till en tredjedel, den ligger nu som sparat utkast.
Men jag känner mig febrig med oerhörd huvudvärk, så nu ger jag upp skrivandet och försöker sova.
Del två kommer jag fortsätta med när jag vaknar i morgon, den kommer förmodligen dyka upp innan kvällen.

Det är mycket svårare att skriva om allt detta än jag trodde. Igår när jag slutade så hade jag hjärtklappning!
Men när jag startade denna blogg, i förhoppning att kunna hjälpa, så lovade jag mig själv att vara brutalt ärlig om allting och det tänker jag även vara.

Jag är så glad och tacksam över allt gensvar jag fått. Det är inte bara mina vänner som läser, utan även människor som inte visste vem jag var för en och en halv vecka sen.
Jag får mail från andra Aspergare, från föräldrar och mor/farföräldrar till barn/unga med AS, Autism, ADHD och liknande. Till och med en psykolog!

Jag har ju alltid haft en dröm om att vara författare, att kunna skriva något som berör människor.
Nu verkar det som jag, helt utan att ha fattat det, har lyckats med att skriva inte en bok, men en blogg som är viktig för människor!
Jag får se upp så jag inte får hybris snart, haha!

Jag vill bara säga det, jag är glad att ni läser, och om jag kan hjälpa er är jag ännu gladare.
Var inte blyga för att skriva kommentarer, ni behöver inte uppge ert riktiga namn, er mailadress syns bara för mig och jag kommer besvara era kommentarer.
Tack!

2012-01-24
06:16:41

Förhållanden eller: jag älskar dig, men hur fan funkar du?? (del ett av två)
I detta inlägg kommer det som kan bli svårast att förklara, för det var för mig så svårt att förstå mycket av detta.

Jag tänker inte gå in på onödiga detaljer om mitt sexliv, det är inte okej att göra det eftersom det faktiskt krävs två för att dansa Tango. Även om vissa av dessa personer har sårat mig djupt och jag nog aldrig kan förlåta dom fullt och fast så är det ett slag under bältet. Vissa av dessa förhållanden innehöll mkt sex, andra inget alls. Men från min sida var dom alla lika sanna som förhållanden.

Två personer kommer jag inte ens nämna vid namn, en för att vi inte hade ett "riktigt" förhållande utan bara hade barnförbjudet kul. Den andra... Jag har en polisanmälan gjord mot henne, en andra var på gång och har funderat på att kanske göra ett besöksförbud om hon börjar igen, även om jag inte vet var hon bor nu så kan hon snoka upp var jag bor. Så även om jag, som alltid, talar sanning i denna blogg (iaf sanningen från min synpunkt, ibland kan det finnas fler sanningar än bara en) så vill jag inte ge henne någonting hon kan använda mot mig. Därav får hon förbli namnlös i denna blogg.

Sådär, förbered er nu på ett långt inlägg. Nu kör vi!

Inledningsvis kan jag säga att jag har haft sexuella relationer med både kvinnor och män. Per definision borde jag då betraktas som bisexuell, men personligen så bara går jag dit mina känslor leder mig. Jag tror att en människas sexualitet inte är densamma livet ut. Jag tror inte heller att det finns någon som är 100% heterosexuell eller 100% homosexuell.
Jag brukar säga att jag nog är 98% homosexuell, men för den skull är det inte omöjligt att jag om 5, 10 eller 20 år har ett lyckligt förhållande med en man, det har jag ingen aning om nu.

Mitt huvudsakliga problem i alla kärleks-relationer har alltid varit dels mitt värdelösa självförtroende, dels att jag inte förstår ansiktsuttryck och kroppspårk. Och dom jag har haft förhållanden med har heller inte kunnat läsa av mig på det sättet. Jag har fått höra att mitt kroppspråk är väldigt fattigt och att jag i stort sett bara har två ansiktsuttryck: ledsen och inte ledsen.
Jag minns en gång då en person sa "dina ögon är som myror, men du ser alltid likadan ut i ansiktet". Jag vet inte riktigt vad hon menade, men så sa hon. Jag antar att folk finner min nästan nollställda mimik lite obehaglig ibland.
Så detta med att jag inte kan läsa andra och dom inte kan läsa mig har lett till otaliga gräl i mina relationer. Några har i ren frustration frågat mig "känner du något alls? Jag ser ingenting!"
Dessa gräl tänker jag dock utelämna, eftersom dom är ständigt återkommande.
Jag har även väldigt, väldigt svårt att kunna klä starka känslor i ord, vilket tyvärr ofta leder till att dom blir outalade.

Mitt första riktiga förhållande inledde jag när jag var runt 18. Jag är dålig på att minnas årtal, därför kommer det inte bli några exakta sådana i detta inlägg. I alla fall, hon hette Rebecca och var några år yngre än mig. Vi hade träffats tre gånger. Första gången var på Hemse Torgdag, plötsligt stod en mager rödhårig flicka framför mig och verkade jätteglad att se mig. Jag har dåligt minne på namn och ansikten, så jag spelade med och sa "jaha" och "kul" där jag tyckte det verkade passande och undrade vem fan hon var. Andra gången var på någon fest tror jag, vi hånglade lite. Tredje gången kom hon och knackade på mitt fönster där jag bodde inackorderad i en källare i Visby, en gemensam vän hade skvallrat om var jag bodde. Vi hånglade lite till. Så långt var vi bara två tonårstjejer med tonårshormoner som hade kul.
Sen en kväll ringde hon och sa att hon rymt hemifrån. Hon var i stan och visste inte var hon skulle ta vägen. Jag bjöd givetvis in henne till mig, att ligga och trängas flera personer i en 90-säng och sova var inget ovanligt för mig. Och givetvis blev det mycket mysande och hånglande under dom dagarna Socialtjänsten letade efter ett lämpligt fosterhem till henne. Jag minns inte riktigt hur allt gick till, hur länge hon bodde hos mig, det var ganska länge sen nu. Men när hon väl hade fått sitt fosterhem så åkte hon in till stan några gånger i veckan för att gå till fritidsgården Puma, fast egentligen var det hem till mig hon gick. Hon blev avsläppt och upphämtad på Puma, men mer än så var det inte. Och på första Maj då vi som allt annat Vänster-folk stod nere på Södertorg för att påbörja paraden så mötte vi punkarkillen som jag fram tills Becca damp ner i mitt liv varit så kär i (han från föregående inlägg) och utan att tänka på vad jag sa presenterade jag henne som min flickvän. I nästa sekund var jag redo att skära av min egen tunga, men hon bara tryckte min hand lite hårdare så ja, hon var nog min flickvän.
Våren och försommaren var underbar. Jag var förändrad, så jag blekte mina svarta dreadlocks till något som såg ut som blond utväxt på rödbrunfärgat hår. Cool. Jag bytte ut min svarta ögonskugga mot en lila som fick mina gröna ögon att lysa ännu mer än dom redan gjorde pga att jag var kär.
Vid något tillfälle var vi på ett cafe där vi mötte en lång, smal rödhårig pojke med massor av fräknar. Han hade tunika, slitna jeans och bara fötter. Den killen ser trevlig ut sa vi och pressenterade oss. Markus. Vi fnittrade lite om hur söt han var och var övertygade om att han var bög.
Sommaren flöt på, genom Markus träffade vi två personer som jag än idag ser som några av mina bästa vänner här på ön. En rund liten skabbig och dampig punkare vid namn Jakob och en kille med långt svart hår som gick runt och jobbade starkt på att se ondskefull ut, Lasse. Jakob och Lasse verkade tycka att Becca var rätt jobbig, men jag fick genast god kontakt med dom.
Som vanligt en sommar i Visby var det fullt med skräniga och jobbiga turister, men jag kunde hålla mig på avstånd eftersom jag flyttade hem till Hemse över sommaren. Men var ju ändå inne i stan iaf varje helg, sov över hos antingen Markus eller Jakob och umgicks med min flickvän. Men det började bli solk i bägaren. Hon var distanserad, jag som är otroligt konflikträdd vågade inte gräva i det. Men hon var mer hos Markus än på sitt fosterhem. En gång då jag åkt in för att träffa henne, hade ringt och sagt vilken buss jag skulle med, hon sa hon skulle vara där. Men bussen kom fram, jag såg henne inte, ringde och fick inget svar. Efter en halvtimme dök dom upp, rödblossande i ansiktet utan någon riktig förklaring om varför dom glömt tiden.
Och så började det pratas. Vänner till mig som sa att hon var otrogen. Med Markus. Som inte var bög. Jag ville inte tro på det, men naturligtvis gjorde jag det ändå. För jag visste ju, jag var inte blind. Det förflöt någon vecka. Punkkillen, min trogna vän från föregående inlägg hade ställt henne mot väggen. Sagt att hon fick välja. Jag var arg på honom då, men han gjorde ju det rätta, det jag senare har gjort mot flickvänner till mina vänner när dom vänstrat. Jag skulle åka in till stan för att prata med henne. Vi bestämde tid i telefon. När vi lade på sa jag med hjärtat i halsgropen och tårarna brännande innanför mina ögonlock "jag älskar dig". Hennes svar var kort. "Jag vet". Klick.
Jag hade inte behövt åka in. Men det gjorde jag. Hon mötte mig med någon tjej jag inte kände. Sa att hon bara skulle gå på toa, så vi gick in på McDonalds. Jag tittade på tjejen. "Hon tänker göra slut, eller hur?" tjejen såg rädd ut men nickade. Jag kände matoset, köttoset, jag äter inte kött. Jag mådde illa och snubblade ut på uteserveringen, osäker på om jag skulle spy först och svimma sen eller i omvänd ordning. Kräkreflexer och gråt. Jag älskade henne, jag hatade henne, jag skulle skära kuken av Markus, den jävla förädaren! Vad fan sysslade han med, varför var han inte bög?! Knulla vem fan du vill, men inte Becca. Becca, jävla fitta vad jag älskar henne!
Till slut kom hon ut, jag satt där som en slagen soldat och visste inte om jag skulle ignorera henne, slå henne eller bara gråta. Hon satt och tittade på mig en lång stund.
"Det är Markus, va?" hon skakade på huvudet, men blicken förrådde henne. Varför kunde hon inte bara vara ärlig?
Vad som mer sades och gjordes minns jag inte. Troligen dom vanliga löfterna om att vara vänner, snack om att det är bäst såhär och bla bla bla.
Jag åkte hem igen. Gick som i en dimma resten av sommaren, som snart var över i alla fall. Någonstans fick jag ett sms från Markus. "Förlåt mig. Jag älskar Becca. Förlåt mig för mitt liv!" efter mycket övervägande förlät jag honom. Vi var vänner långt efter. Nu har vi tappat lite kontakt, men jag hyser inget agg mot honom idag. Jag försökte även vara vän med henne. Men det gjorde för ont. Jag tror brytpunkten kom bara någon månad efter det tagit slut, en spelning på Roxy och hon och Markus såg ut som dom försökte äta upp varandras ansikten. Jag gick fram, skrek något om respekt och ni vet ju för fan att jag är här, sen stormade jag ut och sen dess har jag inte pratat med henne. Eller jo, när en gemensam vän fyllde 30 för några år sen kom hon fram och satte sig bredvid mig och försökte prata. Jag svarade med så mycket ointresse och kyla i rösten jag kunde uppbringa. Efter några minuter gav hon upp. Jag kan förlåta snedsteg, kanske till och med otrohet vid ett tillfälle, men att ljuga när man kan säga sanningen, det kan jag inte förlåta.
Det tog slut mellan henne och Markus och senast jag hörde något om henne bodde hon på fastlandet och hade fått barn. Jag känner mig likgiltig. En gång älskade jag henne, men nu bryr jag mig inte.

Efter att den värsta hjärtesorgen efter Becca lagt sig så hade jag ett och ett halvt år som var ganska rörigt med såna här icke-förhållanden som står och väger på kanten men aldrig riktigt blir på riktigt. Några pojkar, några flickor. Sånt där som jag antar dom flesta unga vuxna sysslar med. Jag har väldigt lätt att bli förälskad, och det var jag i samtliga av dom, men såhär i efterhand känns det inte som det är värt att namnas.

En ny sommar kom, jag, Jakob och vår polare Per (inte han Cornelis brukade sjunga om, men jag har ändå alltid tyckt det är kul att referera till honom som just "polaren Per") skulle åka till en liten, nästan icke-existerande musikfestival (rättelse, ett gäng band som spelar i en gammal lada) som kallades KnivstaPunken. Och där mötte jag nästa helsympatiska punkarkille som jag gick och blev kär i. Eftersom vi aldrig var ihop på riktigt och jag tror han vill vara anonym, kan vi kalla honom just Herr Anonym. Han var en tvättäckta Dalmas med den högsta tuppkam jag sett, ansiktet fullt av piercingar, snälla blåa hundvalpsögon och ett brett charmigt leende. Alkoholen flödade och blygheten var försvunnen och efter att ha suttit och pratat på en stor jäkla sten, han med en Trafik-kon han hittat någonstans på huvudet så skulle vi gå till tältet och lära känna varandra lite bättre. Men där låg Jakob och Per och snarkade i högan sky, och någon okänd typ låg i min sovsäck och snarkade ikapp med mina vänner. Jag drog lite i hans arm men så lite hjälper inte för att väcka en full punkare. Så jag och Herr Anonym gick till hans tält, där inne var en kille jag hamnat i lite bråk med kvällen innan, så vi tog en sovsäck som vi bar in i ladan och på något vis lyckades vi båda få plats i den. Nära och mysigt.
Festivalen pågick i 2 dagar om jag minns rätt, och när jag åkte därifrån så hade jag en hel drös nya vänner, en massa goa punkare från Dalarna varav en jag var jätteförälskad i. Vi bytte mailadresser och Helgon (som jag tror fanns på den tiden) och åkte åt varsitt håll för att upprätthålla kontakten på nätet. Vilket vi även gjorde, allihopa. Herr Anonym och jag kunde spendera timmar på Msn och prata om allt från vädret till så sötsliskiga saker att vi borde fått karies och Diabetes båda två. Vi pratades också vid mycket på telefon. Vid det här laget hade jag egen lägenhet och det blev några ansträngda månader för min telefonräkning. Det var ett icke-förhållande, men ändå som ett öppet förhållande på distans. Båda höll vi oss singlar även om jag vet att både han och jag hade frestelser. Efter ett halvår hade jag samlat ihop tillräckligt med pengar och mod för en liten resa till Dalarna.
En skuttande lycklig Herr Annonym hämtade mig vid tåget långt upp i Leksand och vi åkte hem till hans föräldrar för lite mat. Sen åkte vi till en stuga i skogen för en mysig filmkväll med hans bästa polare Björn (som han kallade för Älg) det fanns en vånings-säng och pirrig i hela kroppen kröp jag ner under täcket med Herr Anonym och en skräckfilm som vi alla sett drogs igång. Tror det var någon i Fredagen den 13e-serien. Efter en halvtimme i total plåga, darrande förväntning och fjärilar i magen varje gång han rörde sig fick jag till slut en kyss. Tack till någon Gud jag inte tror på, men tack! Efter ca 40 minuter känner jag att det smakar väldigt konstigt här och nu kan jag inte vara tyst längre. Påpekar att antingen har han ätit något konstigt eller så har han en rutten tand, får ett glatt skratt till svar och på klingande dalmål utbrister han, "ja, jag har en snus inne!". Björn hade klagat på slafsande läten från underslafen "vad fan, sluta hångla, tänk på mig!" och sen slutligen gett upp hoppet om att vi skulle bry oss om något annat än varandra och somnat.
Mitt i natten skuttar Herr Anonym upp och meddelar att han måste pissa. Rusar rakt ut i vargavintern iförd bara kalsonger. Så kommer han infarande igen, skuttar ner i sängen bredvid mig och ropar "värm mig!"
Det jag tyckte bäst om med honom var just den här ständiga glädjen han spred runt sig. Han var aldrig sur eller arg, ständiga leenden och entusiasm som en hundvalp. Det gick helt enkelt inte att vara på dåligt humör i närheten av honom.
Efter någon vecka i snö och is åkte jag hem igen. Kär som en galning, för rädd att mista en så fin vän, som var mer än en vän, om jag berättade min stora smutsiga hemlighet. För det var vad mina känslor kändes som. Vi hade lika intensiv kontakt som innan mitt besök, och nu var vi om möjligt ännu sötsliskigare. Till sommaren skulle han ner till Gotland. Jag kan nog säga att även om det inte var ett riktigt förhållande, eller kanske just därför, så var det min minst komplicerade kärleks-historia. Vi trivdes med varandra, det var aldrig någon svartsjuka att tala om, vi hade kul. Jag tror att även om det var påfrestande att inte veta om mina känslor var besvarade så var just avsaknaden av en tvåsamhet som föds i orden "flickvän" och "pojkvän" så kände jag mig mindre pressad och allt det där med att inte förstå signaler spelade inte så stor roll. Han var väldigt direkt med vad han ville i alla fall, så att försöka läsa honom var inga problem, han sa saker rakt ut istället.

Våren kom och här började allting bli väldigt virrigt. För nu hade jag träffat en flicka som hette Adina. Hon var runt 15, jag runt 20, det var för ungt för mig. Men hon var så snäll, så söt. Vi hade träffats på en fest, det är ju så man träffar dom flesta och vi höll kontakt på nätet. Hon öste komplimanger över mig men jag tog det lilla lugna, inte gå och bli kär nu. Nej nej. När Herr Anonym, som hon hört talas om, kom till ön höll hon sig på avstånd. Hon var rädd för honom sa hon. Lite förvirrad var jag, men sprang runt i Visby med Herr Anonym och två andra av Dala-punkarna. Hade en liten fest hemma hos mig och sen åkte dom tillbaka, Herr Anonym och jag hade redan gjort upp om att vi skulle ses på Hultsfred. Adina kom tillbaka, vi fortsatte umgås och chatta på Msn. Så några dagar innan Hulstfred, när jag sprang runt och packade och var glad som en lärka så säger hon plötsligt att hon är kär i mig. Och eftersom jag som jag redan berättat inte ljuger så sa jag som det var. Även om jag inte är stolt över det, för det orsakade mer lidande än vad som var nödvändigt. Men jag sa rakt ut att jag hade känslor för henne, men även för Herr Anonym. Jag trodde att det var ett ganska dött lopp där, det skulle aldrig bli han och jag, men jag var ändå tvungen att prata med honom. Kunde hon ge mig till efter festivalen på mig? Jag var tvungen att reda ut för mig själv vem jag hade starkast känslor för innan jag kunde fatta ett beslut. Jag vet att det antagligen måste varit ett helvete för henne, men jag kunde inte ljuga. Jag föraktar människor som ljuger när dom vet att det kan såra. Jag föraktar människor som har ett förhållande med någon, men strular med någon annan utan att säga sanningen. Så jag sa som det var, även om det måste sårat henne så in i helvete, och jag förstår varför hon gjorde det hon sen gjorde.
Men jag åkte alltså till Hulstfred, med ett myrbo av känslor i huvudet. Till råga på eländet skulle ju Herr Anonym och jag dela tält med varandra, även med Johan och Markus, men med varandra. Och feg som jag var så vågade jag inte säga som det var redan första dagen och sedan smsa Adina. Utan det tog ungefär hela festivalen. Och vi kunde ju inte motstå varandra under tiden heller. Och fram till sista dagen hade jag ingen aning om vad jag ville. Försöka sig på ett långdistansförhållande med Herr Anonym, en sprudlande glad och varm människa. Eller ett förhållande med Adina, en flicka som fanns så nära, men ändå var yngre än jag, hade en mur runt sig, hade sina demoner precis som jag hade mina. Men där sista dagen så kände jag att. Det var nog hon. Jag satt på gräset, filade länge på ett sms vars innehåll var i stort sett "jag är din!" jag förklarade för Herr Anonym, han såg lite snopen ut men tog det med lugn. Jag åkte hem, men Adina i sin ovisshet hade efter någon dag utan besked trott att det var kört och träffat en turist hon fått ihop det med. Och jag förstår varför.

Men nu känner jag mig helt psykiskt utmattad. Att röra runt i alla dessa känslor igen för första gången på åratal har fått mig oändligt trött. Dessutom känner jag att detta inlägg redan är det längsta jag skrivit so far, så nu får detta bli del ett.
Jag har tre förhållanden och en förvirrad flirt kvar att gå igenom, och orkar inte mera nu.
Så nu postar jag detta, ger er några timmar på er att läsa och ta in, samtidigt som jag själv får mig lite sömn och samlar krafter, för det värsta är ännu kvar. Så återkommer jag senare idag eller i morgon.

2012-01-21
23:51:20

Kort fråga mellan inlägg
Nu, bloggläsare har jag lite frågor till er.

Vilka är ni? Hur hittade ni hit? Är det något speciellt som rör AS som ni vill jag ska ta upp?