.

I detta inlägg kommer det som kan bli svårast att förklara, för det var för mig så svårt att förstå mycket av detta.

Jag tänker inte gå in på onödiga detaljer om mitt sexliv, det är inte okej att göra det eftersom det faktiskt krävs två för att dansa Tango. Även om vissa av dessa personer har sårat mig djupt och jag nog aldrig kan förlåta dom fullt och fast så är det ett slag under bältet. Vissa av dessa förhållanden innehöll mkt sex, andra inget alls. Men från min sida var dom alla lika sanna som förhållanden.

Två personer kommer jag inte ens nämna vid namn, en för att vi inte hade ett "riktigt" förhållande utan bara hade barnförbjudet kul. Den andra... Jag har en polisanmälan gjord mot henne, en andra var på gång och har funderat på att kanske göra ett besöksförbud om hon börjar igen, även om jag inte vet var hon bor nu så kan hon snoka upp var jag bor. Så även om jag, som alltid, talar sanning i denna blogg (iaf sanningen från min synpunkt, ibland kan det finnas fler sanningar än bara en) så vill jag inte ge henne någonting hon kan använda mot mig. Därav får hon förbli namnlös i denna blogg.

Sådär, förbered er nu på ett långt inlägg. Nu kör vi!

Inledningsvis kan jag säga att jag har haft sexuella relationer med både kvinnor och män. Per definision borde jag då betraktas som bisexuell, men personligen så bara går jag dit mina känslor leder mig. Jag tror att en människas sexualitet inte är densamma livet ut. Jag tror inte heller att det finns någon som är 100% heterosexuell eller 100% homosexuell.
Jag brukar säga att jag nog är 98% homosexuell, men för den skull är det inte omöjligt att jag om 5, 10 eller 20 år har ett lyckligt förhållande med en man, det har jag ingen aning om nu.

Mitt huvudsakliga problem i alla kärleks-relationer har alltid varit dels mitt värdelösa självförtroende, dels att jag inte förstår ansiktsuttryck och kroppspårk. Och dom jag har haft förhållanden med har heller inte kunnat läsa av mig på det sättet. Jag har fått höra att mitt kroppspråk är väldigt fattigt och att jag i stort sett bara har två ansiktsuttryck: ledsen och inte ledsen.
Jag minns en gång då en person sa "dina ögon är som myror, men du ser alltid likadan ut i ansiktet". Jag vet inte riktigt vad hon menade, men så sa hon. Jag antar att folk finner min nästan nollställda mimik lite obehaglig ibland.
Så detta med att jag inte kan läsa andra och dom inte kan läsa mig har lett till otaliga gräl i mina relationer. Några har i ren frustration frågat mig "känner du något alls? Jag ser ingenting!"
Dessa gräl tänker jag dock utelämna, eftersom dom är ständigt återkommande.
Jag har även väldigt, väldigt svårt att kunna klä starka känslor i ord, vilket tyvärr ofta leder till att dom blir outalade.

Mitt första riktiga förhållande inledde jag när jag var runt 18. Jag är dålig på att minnas årtal, därför kommer det inte bli några exakta sådana i detta inlägg. I alla fall, hon hette Rebecca och var några år yngre än mig. Vi hade träffats tre gånger. Första gången var på Hemse Torgdag, plötsligt stod en mager rödhårig flicka framför mig och verkade jätteglad att se mig. Jag har dåligt minne på namn och ansikten, så jag spelade med och sa "jaha" och "kul" där jag tyckte det verkade passande och undrade vem fan hon var. Andra gången var på någon fest tror jag, vi hånglade lite. Tredje gången kom hon och knackade på mitt fönster där jag bodde inackorderad i en källare i Visby, en gemensam vän hade skvallrat om var jag bodde. Vi hånglade lite till. Så långt var vi bara två tonårstjejer med tonårshormoner som hade kul.
Sen en kväll ringde hon och sa att hon rymt hemifrån. Hon var i stan och visste inte var hon skulle ta vägen. Jag bjöd givetvis in henne till mig, att ligga och trängas flera personer i en 90-säng och sova var inget ovanligt för mig. Och givetvis blev det mycket mysande och hånglande under dom dagarna Socialtjänsten letade efter ett lämpligt fosterhem till henne. Jag minns inte riktigt hur allt gick till, hur länge hon bodde hos mig, det var ganska länge sen nu. Men när hon väl hade fått sitt fosterhem så åkte hon in till stan några gånger i veckan för att gå till fritidsgården Puma, fast egentligen var det hem till mig hon gick. Hon blev avsläppt och upphämtad på Puma, men mer än så var det inte. Och på första Maj då vi som allt annat Vänster-folk stod nere på Södertorg för att påbörja paraden så mötte vi punkarkillen som jag fram tills Becca damp ner i mitt liv varit så kär i (han från föregående inlägg) och utan att tänka på vad jag sa presenterade jag henne som min flickvän. I nästa sekund var jag redo att skära av min egen tunga, men hon bara tryckte min hand lite hårdare så ja, hon var nog min flickvän.
Våren och försommaren var underbar. Jag var förändrad, så jag blekte mina svarta dreadlocks till något som såg ut som blond utväxt på rödbrunfärgat hår. Cool. Jag bytte ut min svarta ögonskugga mot en lila som fick mina gröna ögon att lysa ännu mer än dom redan gjorde pga att jag var kär.
Vid något tillfälle var vi på ett cafe där vi mötte en lång, smal rödhårig pojke med massor av fräknar. Han hade tunika, slitna jeans och bara fötter. Den killen ser trevlig ut sa vi och pressenterade oss. Markus. Vi fnittrade lite om hur söt han var och var övertygade om att han var bög.
Sommaren flöt på, genom Markus träffade vi två personer som jag än idag ser som några av mina bästa vänner här på ön. En rund liten skabbig och dampig punkare vid namn Jakob och en kille med långt svart hår som gick runt och jobbade starkt på att se ondskefull ut, Lasse. Jakob och Lasse verkade tycka att Becca var rätt jobbig, men jag fick genast god kontakt med dom.
Som vanligt en sommar i Visby var det fullt med skräniga och jobbiga turister, men jag kunde hålla mig på avstånd eftersom jag flyttade hem till Hemse över sommaren. Men var ju ändå inne i stan iaf varje helg, sov över hos antingen Markus eller Jakob och umgicks med min flickvän. Men det började bli solk i bägaren. Hon var distanserad, jag som är otroligt konflikträdd vågade inte gräva i det. Men hon var mer hos Markus än på sitt fosterhem. En gång då jag åkt in för att träffa henne, hade ringt och sagt vilken buss jag skulle med, hon sa hon skulle vara där. Men bussen kom fram, jag såg henne inte, ringde och fick inget svar. Efter en halvtimme dök dom upp, rödblossande i ansiktet utan någon riktig förklaring om varför dom glömt tiden.
Och så började det pratas. Vänner till mig som sa att hon var otrogen. Med Markus. Som inte var bög. Jag ville inte tro på det, men naturligtvis gjorde jag det ändå. För jag visste ju, jag var inte blind. Det förflöt någon vecka. Punkkillen, min trogna vän från föregående inlägg hade ställt henne mot väggen. Sagt att hon fick välja. Jag var arg på honom då, men han gjorde ju det rätta, det jag senare har gjort mot flickvänner till mina vänner när dom vänstrat. Jag skulle åka in till stan för att prata med henne. Vi bestämde tid i telefon. När vi lade på sa jag med hjärtat i halsgropen och tårarna brännande innanför mina ögonlock "jag älskar dig". Hennes svar var kort. "Jag vet". Klick.
Jag hade inte behövt åka in. Men det gjorde jag. Hon mötte mig med någon tjej jag inte kände. Sa att hon bara skulle gå på toa, så vi gick in på McDonalds. Jag tittade på tjejen. "Hon tänker göra slut, eller hur?" tjejen såg rädd ut men nickade. Jag kände matoset, köttoset, jag äter inte kött. Jag mådde illa och snubblade ut på uteserveringen, osäker på om jag skulle spy först och svimma sen eller i omvänd ordning. Kräkreflexer och gråt. Jag älskade henne, jag hatade henne, jag skulle skära kuken av Markus, den jävla förädaren! Vad fan sysslade han med, varför var han inte bög?! Knulla vem fan du vill, men inte Becca. Becca, jävla fitta vad jag älskar henne!
Till slut kom hon ut, jag satt där som en slagen soldat och visste inte om jag skulle ignorera henne, slå henne eller bara gråta. Hon satt och tittade på mig en lång stund.
"Det är Markus, va?" hon skakade på huvudet, men blicken förrådde henne. Varför kunde hon inte bara vara ärlig?
Vad som mer sades och gjordes minns jag inte. Troligen dom vanliga löfterna om att vara vänner, snack om att det är bäst såhär och bla bla bla.
Jag åkte hem igen. Gick som i en dimma resten av sommaren, som snart var över i alla fall. Någonstans fick jag ett sms från Markus. "Förlåt mig. Jag älskar Becca. Förlåt mig för mitt liv!" efter mycket övervägande förlät jag honom. Vi var vänner långt efter. Nu har vi tappat lite kontakt, men jag hyser inget agg mot honom idag. Jag försökte även vara vän med henne. Men det gjorde för ont. Jag tror brytpunkten kom bara någon månad efter det tagit slut, en spelning på Roxy och hon och Markus såg ut som dom försökte äta upp varandras ansikten. Jag gick fram, skrek något om respekt och ni vet ju för fan att jag är här, sen stormade jag ut och sen dess har jag inte pratat med henne. Eller jo, när en gemensam vän fyllde 30 för några år sen kom hon fram och satte sig bredvid mig och försökte prata. Jag svarade med så mycket ointresse och kyla i rösten jag kunde uppbringa. Efter några minuter gav hon upp. Jag kan förlåta snedsteg, kanske till och med otrohet vid ett tillfälle, men att ljuga när man kan säga sanningen, det kan jag inte förlåta.
Det tog slut mellan henne och Markus och senast jag hörde något om henne bodde hon på fastlandet och hade fått barn. Jag känner mig likgiltig. En gång älskade jag henne, men nu bryr jag mig inte.

Efter att den värsta hjärtesorgen efter Becca lagt sig så hade jag ett och ett halvt år som var ganska rörigt med såna här icke-förhållanden som står och väger på kanten men aldrig riktigt blir på riktigt. Några pojkar, några flickor. Sånt där som jag antar dom flesta unga vuxna sysslar med. Jag har väldigt lätt att bli förälskad, och det var jag i samtliga av dom, men såhär i efterhand känns det inte som det är värt att namnas.

En ny sommar kom, jag, Jakob och vår polare Per (inte han Cornelis brukade sjunga om, men jag har ändå alltid tyckt det är kul att referera till honom som just "polaren Per") skulle åka till en liten, nästan icke-existerande musikfestival (rättelse, ett gäng band som spelar i en gammal lada) som kallades KnivstaPunken. Och där mötte jag nästa helsympatiska punkarkille som jag gick och blev kär i. Eftersom vi aldrig var ihop på riktigt och jag tror han vill vara anonym, kan vi kalla honom just Herr Anonym. Han var en tvättäckta Dalmas med den högsta tuppkam jag sett, ansiktet fullt av piercingar, snälla blåa hundvalpsögon och ett brett charmigt leende. Alkoholen flödade och blygheten var försvunnen och efter att ha suttit och pratat på en stor jäkla sten, han med en Trafik-kon han hittat någonstans på huvudet så skulle vi gå till tältet och lära känna varandra lite bättre. Men där låg Jakob och Per och snarkade i högan sky, och någon okänd typ låg i min sovsäck och snarkade ikapp med mina vänner. Jag drog lite i hans arm men så lite hjälper inte för att väcka en full punkare. Så jag och Herr Anonym gick till hans tält, där inne var en kille jag hamnat i lite bråk med kvällen innan, så vi tog en sovsäck som vi bar in i ladan och på något vis lyckades vi båda få plats i den. Nära och mysigt.
Festivalen pågick i 2 dagar om jag minns rätt, och när jag åkte därifrån så hade jag en hel drös nya vänner, en massa goa punkare från Dalarna varav en jag var jätteförälskad i. Vi bytte mailadresser och Helgon (som jag tror fanns på den tiden) och åkte åt varsitt håll för att upprätthålla kontakten på nätet. Vilket vi även gjorde, allihopa. Herr Anonym och jag kunde spendera timmar på Msn och prata om allt från vädret till så sötsliskiga saker att vi borde fått karies och Diabetes båda två. Vi pratades också vid mycket på telefon. Vid det här laget hade jag egen lägenhet och det blev några ansträngda månader för min telefonräkning. Det var ett icke-förhållande, men ändå som ett öppet förhållande på distans. Båda höll vi oss singlar även om jag vet att både han och jag hade frestelser. Efter ett halvår hade jag samlat ihop tillräckligt med pengar och mod för en liten resa till Dalarna.
En skuttande lycklig Herr Annonym hämtade mig vid tåget långt upp i Leksand och vi åkte hem till hans föräldrar för lite mat. Sen åkte vi till en stuga i skogen för en mysig filmkväll med hans bästa polare Björn (som han kallade för Älg) det fanns en vånings-säng och pirrig i hela kroppen kröp jag ner under täcket med Herr Anonym och en skräckfilm som vi alla sett drogs igång. Tror det var någon i Fredagen den 13e-serien. Efter en halvtimme i total plåga, darrande förväntning och fjärilar i magen varje gång han rörde sig fick jag till slut en kyss. Tack till någon Gud jag inte tror på, men tack! Efter ca 40 minuter känner jag att det smakar väldigt konstigt här och nu kan jag inte vara tyst längre. Påpekar att antingen har han ätit något konstigt eller så har han en rutten tand, får ett glatt skratt till svar och på klingande dalmål utbrister han, "ja, jag har en snus inne!". Björn hade klagat på slafsande läten från underslafen "vad fan, sluta hångla, tänk på mig!" och sen slutligen gett upp hoppet om att vi skulle bry oss om något annat än varandra och somnat.
Mitt i natten skuttar Herr Anonym upp och meddelar att han måste pissa. Rusar rakt ut i vargavintern iförd bara kalsonger. Så kommer han infarande igen, skuttar ner i sängen bredvid mig och ropar "värm mig!"
Det jag tyckte bäst om med honom var just den här ständiga glädjen han spred runt sig. Han var aldrig sur eller arg, ständiga leenden och entusiasm som en hundvalp. Det gick helt enkelt inte att vara på dåligt humör i närheten av honom.
Efter någon vecka i snö och is åkte jag hem igen. Kär som en galning, för rädd att mista en så fin vän, som var mer än en vän, om jag berättade min stora smutsiga hemlighet. För det var vad mina känslor kändes som. Vi hade lika intensiv kontakt som innan mitt besök, och nu var vi om möjligt ännu sötsliskigare. Till sommaren skulle han ner till Gotland. Jag kan nog säga att även om det inte var ett riktigt förhållande, eller kanske just därför, så var det min minst komplicerade kärleks-historia. Vi trivdes med varandra, det var aldrig någon svartsjuka att tala om, vi hade kul. Jag tror att även om det var påfrestande att inte veta om mina känslor var besvarade så var just avsaknaden av en tvåsamhet som föds i orden "flickvän" och "pojkvän" så kände jag mig mindre pressad och allt det där med att inte förstå signaler spelade inte så stor roll. Han var väldigt direkt med vad han ville i alla fall, så att försöka läsa honom var inga problem, han sa saker rakt ut istället.

Våren kom och här började allting bli väldigt virrigt. För nu hade jag träffat en flicka som hette Adina. Hon var runt 15, jag runt 20, det var för ungt för mig. Men hon var så snäll, så söt. Vi hade träffats på en fest, det är ju så man träffar dom flesta och vi höll kontakt på nätet. Hon öste komplimanger över mig men jag tog det lilla lugna, inte gå och bli kär nu. Nej nej. När Herr Anonym, som hon hört talas om, kom till ön höll hon sig på avstånd. Hon var rädd för honom sa hon. Lite förvirrad var jag, men sprang runt i Visby med Herr Anonym och två andra av Dala-punkarna. Hade en liten fest hemma hos mig och sen åkte dom tillbaka, Herr Anonym och jag hade redan gjort upp om att vi skulle ses på Hultsfred. Adina kom tillbaka, vi fortsatte umgås och chatta på Msn. Så några dagar innan Hulstfred, när jag sprang runt och packade och var glad som en lärka så säger hon plötsligt att hon är kär i mig. Och eftersom jag som jag redan berättat inte ljuger så sa jag som det var. Även om jag inte är stolt över det, för det orsakade mer lidande än vad som var nödvändigt. Men jag sa rakt ut att jag hade känslor för henne, men även för Herr Anonym. Jag trodde att det var ett ganska dött lopp där, det skulle aldrig bli han och jag, men jag var ändå tvungen att prata med honom. Kunde hon ge mig till efter festivalen på mig? Jag var tvungen att reda ut för mig själv vem jag hade starkast känslor för innan jag kunde fatta ett beslut. Jag vet att det antagligen måste varit ett helvete för henne, men jag kunde inte ljuga. Jag föraktar människor som ljuger när dom vet att det kan såra. Jag föraktar människor som har ett förhållande med någon, men strular med någon annan utan att säga sanningen. Så jag sa som det var, även om det måste sårat henne så in i helvete, och jag förstår varför hon gjorde det hon sen gjorde.
Men jag åkte alltså till Hulstfred, med ett myrbo av känslor i huvudet. Till råga på eländet skulle ju Herr Anonym och jag dela tält med varandra, även med Johan och Markus, men med varandra. Och feg som jag var så vågade jag inte säga som det var redan första dagen och sedan smsa Adina. Utan det tog ungefär hela festivalen. Och vi kunde ju inte motstå varandra under tiden heller. Och fram till sista dagen hade jag ingen aning om vad jag ville. Försöka sig på ett långdistansförhållande med Herr Anonym, en sprudlande glad och varm människa. Eller ett förhållande med Adina, en flicka som fanns så nära, men ändå var yngre än jag, hade en mur runt sig, hade sina demoner precis som jag hade mina. Men där sista dagen så kände jag att. Det var nog hon. Jag satt på gräset, filade länge på ett sms vars innehåll var i stort sett "jag är din!" jag förklarade för Herr Anonym, han såg lite snopen ut men tog det med lugn. Jag åkte hem, men Adina i sin ovisshet hade efter någon dag utan besked trott att det var kört och träffat en turist hon fått ihop det med. Och jag förstår varför.

Men nu känner jag mig helt psykiskt utmattad. Att röra runt i alla dessa känslor igen för första gången på åratal har fått mig oändligt trött. Dessutom känner jag att detta inlägg redan är det längsta jag skrivit so far, så nu får detta bli del ett.
Jag har tre förhållanden och en förvirrad flirt kvar att gå igenom, och orkar inte mera nu.
Så nu postar jag detta, ger er några timmar på er att läsa och ta in, samtidigt som jag själv får mig lite sömn och samlar krafter, för det värsta är ännu kvar. Så återkommer jag senare idag eller i morgon.