.

Detta inlägg kommer rikta sig främst till föräldrar, men även syskon och andra släktingar som har mycket kontakt med barnet i fråga kan nog kanske ha nytta av det. Idén fick jag eftersom jag vet att det är många mammor som läser denna blogg, och har mailat mycket med en mamma vars son just nu genomgår en utredning.

 

Jag är ingen expert på barn, har inga egna, är yngst av syskonen i min familj och känner bara ett enda barn vars föräldrar jag umgås med i verkliga livet. Men i egenskap av Aspie som gjort sin läxa om AS så vet jag ju vissa saker man ska titta efter, samt att endel minns jag från min egen barndom.

 

Om bara en eller två punkter på denna lista stämmer så är det inte säkert att ditt barn har AS eller liknande, men om flera punkter stämmer kanske det kan vara värt att ta kontakt med BUP eller liknande. Ni behöver inte släpa dit barnet, utan bara ringa och fråga er för hur ni ska göra om ni misstänker att ert barn kan ha AS, ni kan ju även gå på biblioteket och låna böcker (dock råder jag er att ta allt ni läser på nätet med en nypa salt, för man behöver ingen psykologi-examen för att kunna lägga upp text på nätet).

Så säg att ni har ett barn som är mellan 5 och 12 år. Eller minns tillbaka på ert barn i den åldern.

 

• Undviker ditt barn ögonkontakt?

• Verkar ditt barn inte uppskatta kramar och/eller att sitta i knät?

• Har ditt barn dålig motorik?

• Tar ditt barn allt du säger väldigt bokstavligt?

• Om ditt barn är en pojke, får han vredesutbrott eller blir frustrerat arg när saker inte fungerar som han vill?

• Leker ditt barn inte låtsas-lekar i stil med ”indian och cowboy”?

• Var ditt barns tal-utveckling sen eller hade/har ditt barn talsvårigheter som stammning?

• Får ditt barn väldigt intensiva intressen, som stundtals verkar mer som besatthet än vanliga intressen?

• Verkar ditt barn vara ovanligt intelligent för sin ålder?

• Lärde sig ditt barn att läsa innan skolan, utan någon hemundervisning?

• Kan ditt barn ”hålla föredrag” om något han/hon är intresserad av direkt ur minnet eller citera en favoritfilm eller liknande ordagrant?

• Har ditt barn problem med att relatera till sina jämnåriga?

• Har ditt barn ett väldigt monotont tal eller ett underligt sätt att röra sig på?

• Om ditt barn ska lösa ett problem i sin vardag, tenderar han/hon då att göra det snarare med logiskt tänkande än på ett känslomässigt plan?

 

Om ni redan är förbi detta stadium och redan är med ditt barn hos en psykolog ska ni komma ihåg några saker.

 

Bara för att en person har en vit rock betyder det inte att den personen har rätt i alla lägen. När jag själv gick och bad att få en utredning sade systern jag hade det första mötet med att jag inte kunde ha AS, för det kunde hon se.

 

Ibland (allt för ofta) måste man kämpa för sina rättigheter, ditt barn har rättigheter och är barnet omyndigt blir det du som får kämpa. Det tar på krafterna och vissa dagar känns det som man bara kämpar och kämpar men ingenting händer. Men ge inte upp! Ditt barn kommer tacka dig, för med en diagnos blir livet lättare för ditt barn.

 

Om ditt barn har AS, Autism eller något liknande betyder det inte att ditt barn har en sjukdom. Gå tillbaka till den 7e mars, då skrev jag ett helt inlägg om detta.

 

Kräv kunskap bland lärarna på ditt barns skola. Skolorna kan ha blivit bättre sen jag var liten, men lärarna jag hade fattade ingenting. Jag kände mig nästan mobbad av min mellanstadielärare.

 

Tolerera inte mobbing i någon form. Om ditt barn kommer hem och är ledsen så försök få honom/henne att berätta vad det är. Om det visar sig att dom andra barnen retas, ta genast kontakt med rektorn och skolkuratorn och förklara läget och ge dig inte förrän dom agerar. Om dom inte agerar, anmäl dom! Mobbing är något som många med AS råkar ut för under skoltiden, och i mitt fall var det så illa att jag ville ta livet av mig under vissa perioder.

 

Bara för att ditt barn undviker ögonkontakt innebär det inte att han/hon ljuger. Ögonkontakt är svårt för många av oss. Och personligen är jag sån att om jag får en jobbig fråga ser jag bort, men svarar ärligt. Det känns som jag måste titta bort för att kunna svara ärligt!

 

Uppmuntra ditt barn att syssla med sådant han/hon är bra på och intresserad av och försök att inte vara förebrående om han/hon får dåliga betyg i något. Då stärker du ditt barns självförtroende, och för att vara ärlig, utöver lite enkel huvudräkning tex i affären, är inte matte för att ta ett exempel något man måste kunna för att överleva vuxenlivet. Bara för att ditt barn är intelligent så innebär inte det nödvändigtvis toppbetyg i alla ämnen.

 

Tillåt ditt barn att lösa problem på sitt eget vis, även om metoden han/hon använder kanske känns främmande för dig. Jag löste sällan uppgifter i skolan tex exakt så som läraren beskrev att vi skulle göra. Eftersom min hjärna fungerar lite annorlunda så är även mitt sätt att lösa problem lite annorlunda, men så länge man får fram rätt resultat är ju inget av tillvägagångssätten fel.

 

När du är frustrerad och arg på tex myndigheter och det är relaterat till ditt barns diagnos, se då till att ditt barn förstår att du inte är irriterad på honom/henne eller diagnosen, utan just krånglande myndigheter. Om du är irriterad på ditt barn, förklara då lugnt och sansat varför, skrik inte. Ibland blir det för mycket, och då kan tålamodet brista även för den mest kärleksfulla förälder, men vi är många med AS som blir paralyserade och rädda när folk i omgivningen är arga.

 

När ni har en färdig diagnos, ta då genast kontakt med Habiliteringen och LSS. Dom är ett mycket gott stöd och har hjälpt mig att i ljuset av min diagnos lära känna mig själv på ett nytt sätt och utvecklas som människa, även om det gått mindre än ett år sedan jag fick min diagnos.

 

Det är mycket att tänka på, och inte alltid så lätt, framförallt inte om du är ensamstående eller frånskild med ensam vårdnad av ditt barn. Men det finns stöd och hjälp att få, även om det kan vara motigt i början att faktiskt få den. Men ge inte upp, kämpa med näbbar och klor, och är dom riktigt dryga så var dryg tillbaka utan att skämmas. Vet inte hur många gånger min egen mamma har skrikit och gråtit i telefonen för att dom (myndighetspersonerna) skulle fatta att det är på riktigt, att det var på allvar och att jag behövde hjälp. Men när jag växte upp fanns inte mycket hjälp att få, så på så vis har ni som har små barn/tonåringar nu det lättare än min mamma hade det för 20 år sen.

 

Och framförallt, kom ihåg att ni är inte ensamma!

Om ni känner att ni vill prata med någon som inte är en myndighetsperson så är ni varmt välkomna att skriva till mig. Jag tror jag ska skaffa en ny mail-adress ägnad bara åt att ta emot era mail, men det får bli ett senare projekt, fram tills dess får ni nöja er med att skriva kommentarer på bloggen, ni kan vara anonyma och vill ni inte att någon mer än jag ska läsa den så skriv det, alla kommentarer granskas av mig innan dom publiceras och är era för privata så publicerar jag dom inte utan skickar ett mail.

 

Ni är fantastiska, era barn kan skatta sig lyckliga att ha såna engagerade föräldrar som er!

Avrundar inlägget idag med en till sång av Stefan Sundström, som inte har med AS att göra (även om Nancy Spungen som han sjunger om i boken som han också sjunger om uppvisar vissa tecken på AS) men som jag ändå personligen känt att jag kan relatera till. Plus att den är jävligt bra!